Dödsstraffets framtid i USA

Förhoppningen i USA var stor att man under det viktiga valåret 2016 skulle lyckas att sända en tydlig signal om att dödsstraffet ska avskaffas. Och i inte mindre än tre delstater fick väljarna rösta om dödsstraffets framtid – i Kalifornien, Nebraska och Oklahoma. Överallt var resultatet dock entydigt. I Kalifornien behåller man dödsstraffet, i Nebraska återinförs det efter bara ett års uppehåll och i Oklahoma beslutades till och med att dödsstraffet ska förankras i delstatens konstitution med en två tredjedels majoritet.

Motståndare till dödsstraffet hade särskilt hoppats på delstaten Kalifornien med de flesta invånarna och den längsta avrättningskön med 750 dödsdömda. Väljarna röstade dock med 53,6 procent mot 46,3 procent för fortsatt dödsstraff även om ingen har avrättats sedan 2006 i denna delstat. Sedan 11 år tillbaka tvistas det nämligen om vilka kemikalier som skulle kunna duga för en ”human” avrättning.

Kostnadsfråga i valdebatten

Motståndarna till dödsstraffet fick ytterligare ett nederlag på själva valnatten. Kaliforniens medborgare röstade med 51 procent, en knapp majoritet, för ett påskyndande av avrättningarna. Förespråkare för denna reform hade som argument under valrörelsen att kostnaderna för skattebetalarna skulle minska vid ett snabbare verkställande av dödsstraffen. Detta bestrider Paula Michell, chef för Alarcón advocacy center vid Loyola law school:

”Även om det skulle avrättas 30 personer per år – ett antal som är dubbelt så högt som samtliga avvrättningar i Texas under 2015 – och det bara skulle tillkomma 20 nya dödsdömda per år skulle det ändå finnas 475 fångar i väntan på dödstraff år 2040”.

13 stycken avrättningar har verkställts på San Quentin sedan dödsstraffet återinfördes 1978.

Det innebär att östra flygeln i statsfängelset San Quentin även på sikt inte skulle tömmas på interner. De höga kostnaderna för säkerhet och uppehälle skulle finnas kvar även om man skulle öka avrättningstakten, vilket är osannolikt. Den kaliforniska fängelseflygeln för de dödsdömda har redan nu blivit till en avdelning för livstidsfångar utan chans till benådning. Endast 13 avrättningar har verkställts här sedan dödsstraffet återinfördes 1978. Under samma tid dog 71 interner av naturliga orsaker, 25 tog livet av sig, och dödsorsaken till åtta personer har registrerats som ”other”.

Valrörelsen och valet utanför murarna följdes noga inne i Kaliforniens äldsta statliga fängelse. Anmärkningsvärt är att båda propositionerna om dödstraff förkastades av de dödsdömda. I alla fall var det så några av de tillfrågade uttalade sig spontant. Proposition 66, om påskyndande av avrättningar, möttes förståeligt nog av ett enhälligt fördömande i ”death row”. Men det principiella avskaffandet av dödsstraff, enligt proposition 62, var dock inte heller populärt. Det skulle nämligen innebära att de nu dödsdömda skulle flyttas till andra fängelser i Kalifornien och den allmänna kriminalvården. Därmed skulle de få privilegierna försvinna som de dödsdömda i San Quentin för närvarande har.

Privilegier för dödsdömda

En mycket viktig fördel är de enskilda cellerna där de bor. Visserligen har en sådan cell bara en yta på 1,40 gånger 2,60 meter, men i den reguljära kriminalvården i San Quentin delar två interner på samma yta. När den ena står är den andra tvungen att sitta på sin säng. När den ena använder toaletten vid huvudändan sker detta omedelbart bredvid cellkamraten.

En omplacering till andra mera moderna fängelser skulle också innebära att de går miste om många sociala aktiviteter och konst- och fritidsprogram som finns i San Quentin. Det är Kaliforniens äldsta fängelse, som ligger omedelbart intill det tättbefolkade området vid San Francisco Bay, och där finns över 70 sådana fritidserbjudanden. I första hand är det frivilligarbetande människor utifrån som håller i programmen. Bland annat finns det yoga-, musik- och konstkurser, liksom vuxenutbildning och kulturprogram. Oavsett denna förlust – för några dödsdömda skulle en omvandling till livstidsstraff, utan möjlighet till benådning, innebära att dörren utåt skulle vara definitivt stängd. Utan möjlighet att överklaga skulle deras livsberättelse vara avslutad, de skulle bli bortglömda bakom tjocka murar.

Statistiskt finns också de oskyldiga, och de som inte borde ha fått dödsdomen av olika anledningar. Hoppet är det enda som håller dem vid liv, ett liv i dödens korridorer.

Trend för avskaffande

Valresultaten i Kalifornien, Nebraska och Oklahoma var överraskande då det så sent som i september publicerades en undersökning från Pew research center som visade att det då var bara 49 procent av amerikanerna som var för dödsstraff. I mars 2015 var det fortfarande 56 procent. Även dessa siffror låg långt under enkätresultaten från 1994 då åtta av tio amerikaner var för dödsstraff. Men åklagare och domare har tänkt om. 1994 dömdes 315 mördare till döden, medan det 2015 utfärdades bara 49 dödsdomar.

Trenden går i en riktning, realiteten ser däremot helt annorlunda ut. 31 amerikanska delstater har dödsstraffet kvar, 19 plus Washington DC har avskaffat det.

Högsta domstolen

Flera fall av förestående avrättningar har nyligen avgjorts i högsta domstolen. Domstolen har dock haft en vakant plats sedan domaren Antonin Scalia gick bort förra året, och eftersom kongressen blockerat president Obamas tillsättande av en ny domare, har ett dödläge mellan de fyra konservativa och de fyra liberala domarna uppstått. Det har gjort att inget överklagande har kunnat få majoritet.

En som drabbades av detta är Ronald Smith, 45 år gammal, som lämnade in ett sista överklagande till högsta domstolen i början av december. Överklagandet avvisades med fyra mot fyra och Ronald Smith avrättades samma natt efter en – enligt vittnen – plågsam dödskamp som varade i 35 minuter.

När det kort därefter hände igen att Högsta domstolen fällde en överklagan om avrättning utan ett avgörande var Stephen Breyer, en av de liberala domarna, så upprörd att han gjorde ett skriftligt yttrande.

Bland annat skrev han: ”De personer som avrättas är inte ’de värsta av de värsta’ utan personer som är slumpmässigt utvalda, kanske på grund av arresteringsort, kanske på grund av åklagarens godtycke eller, ännu värre, på grund av sin etnicitet. Det är dags för denna domstol att ompröva om dödsstraffet är konstitutionellt.”

Dödsstraffets framtid i USA är oviss även om antalet förespråkare har sjunkit. Under presidentvalrörelsen kunde man höra båda sidorna. Den demokratiske utmanaren Bernie Sanders krävde ett slut för dödsstraffet på valmöten och även i direkta debatter med sin motståndare Hillary Clinton. Denna åsikt var han dock helt ensam om.

Å andra sidan hördes Donald Trump som ville ge en mycket stark signal om att han – genom presidentbeslut – skulle kräva dödsstraffet för polismördare. På ett arrangemang anordnat av polisföreningen i New England i november 2015 förklarade Trump: ”Någon som dödar en polis, en lagens väktare, ska straffas med döden – okej?”.

Donald Trumps val

Donald Trump, en uttalad förespråkare av dödsstraffet har nu blivit USAs president. Hans nominering under den gångna veckan av den konservativa domaren Neil Gorsuch som efterträdare till Antonin Scalia i högsta domstolen går i linje med hans övertygelse. Det är visserligen de enstaka delstaterna som beslutar över dödsstraffet men under mandatperioden kan Trump hamna i en situation där han måste ersätta flera författningsdomare, till exempel 84-åriga Ruth Bader Ginsburg, 78-årige Stephen Breyer och 80-årige Anthony Kennedy. Alla tre har utmärkt sig genom sin kritiska inställning till dödsstraffet i det förflutna.

Om president Trump skulle få möjligheten att även ersätta Högsta domstolens tre äldsta medlemmar med konservativa domare, positiva till dödsstraffet, skulle maxstraffet befästas som ”konstitutionellt” under en lång tid framöver i USA. Avrättningsmotståndarna hoppas därför på delstaterna, det är där kampen mot USAs dödsstraff kommer att utspela sig.