Energi · Läsarnas

I vårt samhälle sköter vi oss själva

Fredrik Sandberg/TT.

Om fler stannade upp och hjälpte en medmänniska eller bara sa hej skulle vi få ett varmare samhälle, anser Marlene Persson. Har du också tankar och texter som du vill sprida till Syres läsare? Välkommen att skicka dem till malin.bergendal@tidningensyre.se!

Jag har förmånen att leva med en man från Sydamerika. Då våra kulturer är olika har det blivit många tankeställare. Saker som jag vuxit upp med och inte ifrågasatt har frekvent diskuterats vid matbordet. Händelser som i hans ögon är overkliga som i en film. Vi själva är så vana vid vissa normer och beteenden att vi inte kan genomskåda dem och lätt går i försvar. Istället borde vi vara nyfikna på kritiska synpunkter – kanske finns det något att lära.

Sociala ögonblick

När min man tar en tur i vår lilla by kör han iväg glad och förväntansfull, tänker att han ska träffa människor och dela ett par sociala ögonblick, för så fungerar det i hans hemland och många andra länder närmare ekvatorn. Han hälsar på okända, försöker prata med någon i affären, skoja med folk i kön eller öppna en dörr för någon annan. Han stannar och släpper förbi en annan bil som behöver köra ut. Resultatet när han hälsar är oftast en misstänksam blick och inte ens ett hej. I affären svarar människor på tilltal men fortsätter sedan sin handlingsrunda på ett robotliknande sätt.

Personerna i kön kanske ler lite snabbt, men sen vänder de sig om. Kassörskan får något jagat i blicken och kinderna rodnar. Personen som får dörren öppnad för sig tackar, men skyndar snabbt vidare. Bilisten som släpps före ser förvånad ut men gasar sedan på, utan ett leende eller en vinkning som tack.

När min man kommer hem är han inte lika glad. Det mest tröttsamma för honom är att nästan aldrig möta någon som beter sig som han. Någon som börjar spontanprata, skojar lite, ler utan anledning, håller upp en dörr, socialt möter honom som medmänniska. ”Ingen är lycklig här. Människor här är mer döda än levande”, hör vi honom muttra.

”Inte mitt ansvar”

Attityden ”det är inte mitt ansvar” verkar vara en grundpelare i sköt-dig-själv-samhället. Min man såg en skylt ramla omkull utanför affären. Ett par ungdomar gick in före honom utan att lyfta ett finger. ”Ser ni inte skylten?” frågar min man. ”Men det var inte vi” svarar de, helt förvånade. Klart de svarar så. Det är detta som lärs ut i vårt samhälle: mitt och ditt, mina och dina saker, mitt och ditt ansvar. Väldigt lite gemensamt ansvar. Din tjocka gravidkropp är inte mitt ansvar, så jag reser mig inte för dig på bussen. Det är din unge som bråkar, så jag säger inte till. Säkert finns det en osäkerhet, en gnutta lättja, en rädsla för att sticka ut, och så den vanliga slöheten.

Denna attityd anser jag är skadlig – den skapar frustration, apati, olycka, negativ isolering et cetera hos oss som människor. Vi behöver mer än så. Vi behöver glädje och mänsklig kontakt. Vi behöver bli bemötta med intresse och respekt. Även om vi inte bryr oss om de sociala aspekterna kan vi väl beakta att det kostar ett samhälle mycket pengar att människor inte är lyckliga.

Naturligt att stanna

Det är viktigt att inte bara ta samhällsstrukturer för givna. Vi behöver lyssna när någon påpekar brister, reflektera och fundera. Då kan vi förändra. Jag har en egen liten historia kring att bli upplockad och erbjuden lift. Jag står vid busshållplatsen en tidig morgon i rusningstrafik och slänger ut tummen, då min egen buss inte dyker upp. Bilar bara kör förbi, en efter en. Ingen stannar. Det är samma sak när vi får motorstopp och står i kanten och försöker stanna andra bilar. Ingen stannar. När vi stannade för att hjälpa en gammal dam som fått bensinstopp och med skakiga händer försöker fylla på bensin från en dunk. Ingen annan stannade, men en bilist tutade och blängde surt, för att vi stod i vägen med bilarna.

Så döm om min förvåning när jag en dag på väg hem, bärande på tre kassar, hör en bil stanna och en kvinna som ropar: ”Det ser tungt ut, hoppa in, jag kör dig.” Hon körde mig hem, vi pratade lite och här kommer min poäng: hon bodde inte kvar i Sverige. Hon hade flyttat till Afrika. För henne var det helt naturligt att stanna och erbjuda mig skjuts. För gemene man här är det helt naturligt att köra förbi, för det är så vi gör här. Sköter oss själva.

Jag ber om ursäkt till er som i dag gör det där lilla extra, ger lite mer än som förväntas och sprider glädje omkring sig. Ni finns. Överallt. Det goda samhället sprider sig och mängder av människor vill göra vår del av världen till en bättre plats att vara på. Ni är bara så få. Men ni finns! Tack till er! Ni kommer bära vårt land framåt, tillsammans med dem av oss som vågar smittas av er attityd, se destruktiva beteenden och framkalla en vilja till förändring, till förbättring.

Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV
Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV