Vargstammen är för liten och för isolerad

Hur många vargar ska vi ha? Var ska de få finnas? På vilka villkor ska de få jagas? Det är tre kärnfrågor i debatten om vargen. För mig som bor i Värmland känns vargfrågorna nästan ständigt aktuella. Just nu får vargen även lite mer uppmärksamhet i riksmedia, på grund av den vargjakt som vi i miljöorganisationerna inte lyckades stoppa. På en knapp vecka avlivades två dussin vargar och fyra vargrevir tömdes nästan helt.

I Sverige finns över 300 000 älgar, över 100 000 vildsvin, över 100 000 rävar – och omkring 300 vargar. Vargpopulationen är alltså en liten djurpopulation. Och vargarna är extremt hårt inavlade – inaveln är i genomsnitt lika stark som när man parar syskon med varandra. Att inaveln blivit så hård beror på att vargpopulationen härstammar från få individer, att den varit liten under lång tid, och att nya, obesläktade vargar alltför sällan kommit in i populationen. Och problemet med för lite invandring kvarstår. Det är alldeles för långt från den finska vargpopulationen till den skandinaviska, och de flesta vargar som kommer in i norra Sverige dödas eller förolyckas innan de haft en chans att träffa inhemska vargar, bilda par och föröka sig. En djurpopulation som är så liten, så inavlad och så pass isolerad är väldigt känslig. Det är därför som flera miljöorganisationer har engagerat sig så mycket för att försöka stoppa licensjakten efter varg.

Livskraftig population

Vi ska ha långsiktigt livskraftiga populationer av alla arter, även av vargen. En gång i tiden trodde många på att Noak hade räddat alla arter på jorden genom att ta med sig en hane och en hona av varje art i arken. Långt in på 1900-talet trodde många naturvänner att det går att bevara arter i väldigt små populationer. I dag vet vi att det finns för stora risker med det. Små populationer slås lätt ut av oförutsedda händelser – nya sjukdomar som bryter ut, enstaka år med ovanligt dåligt väder eller dålig födotillgång, eller andra plötsliga miljöförändringar. Liten populationsstorlek leder också till inavel och brist på genetisk variation, som minskar artens förmåga att överleva sådana förändringar. Därför har ekologer och populationsgenetiker föreslagit olika kriterier för när en djurpopulation ska räknas som livskraftig, och utvecklat modeller för att beräkna hur stora populationer av olika arter behöver vara för att uppfylla sådana kriterier. Kriterier för kortsiktig livskraft brukar handla om hur stor risk populationen har att dö ut inom 100 år eller mycket genetisk variation den förlorar på 100 år. Det mest etablerade kriteriet för långsiktig livskraft handlar om att förlusten av genetisk variation ska balanseras på en bra nivå av att sådan variation samtidigt skapas genom mutationer, så att populationen aldrig blir genetiskt utarmad.

Hur många vargar behövs då för att klara kriteriet för långsiktig livskraft? Några beräkningar som gjorts tyder på att det innebär drygt 2 000 vargar. Naturvårdsverket bedömde häromåret, utifrån en sammanvägning av flera olika studier, att det skulle räcka med 1 700 vargar. 1 700 eller drygt 2 000 är ingen jättestor skillnad, och det kan ju forskarna analysera vidare. En viktigare fråga att diskutera politiskt är om en sådan långsiktigt livskraftig vargpopulation ska finnas inom Sveriges gränser, eller om den kan fördelas på flera länder och i så fall vilka?

Begränsat utbyte

Om en djurpopulation hänger samman över gränserna mellan olika länder, så att djurens gener blandas över ett större område, så kan populationen som helhet vara långsiktigt livskraftig fast det är färre djur i varje land. Naturvårdsverkets nuvarande hållning verkar vara att eftersom det finns flera tusen vargar i Ryssland, så behöver det bara finnas 300 i Sverige. Men det finns flera goda skäl att inte låta naturvårdsmålen i vårt land vara beroende av Ryssland. Vi vet inte mycket om hur stora och hur sammanhängande vargpopulationerna i Ryssland är. Utbytet av vargar mellan Ryssland och Finland verkar vara begränsat. Ryssland är inte med i Bern-konventionen om skydd av europeiska vilda djur och växter och deras naturliga miljö.

”När vargstammen är så liten, inavlad och isolerad som den fortfarande är, så är det orimligt att skjuta bort tiotals vargar för att människan ska få mer av älgköttet.”

”När vargstammen är så liten, inavlad och isolerad som den fortfarande är, så är det orimligt att skjuta bort tiotals vargar för att människan ska få mer av älgköttet.”
Det finns inget avtal med Ryssland om att gemensamt jobba för att få sammanhängande, långsiktigt livskraftiga populationer av vargar och andra arter. Och så länge Ryssland inte är en stabil demokrati, utan styrs av en ganska auktoritär och oberäknelig ledning, så skulle det nog inte kännas så tryggt även om vi fick till ett sådant avtal. Därför anser jag att om inte Sverige kan hysa en långsiktigt livskraftig vargpopulation, så borde vi åtminstone sträva efter att göra det tillsammans med Norge och Finland.

Varg i norra Sverige

Vargen har funnits i hela Sverige utom möjligen på Gotland. Lämpliga livsmiljöer och föda finns i större delen av alla svenska landskap. I princip borde vi på sikt kunna låta vargen återfå större delen av sitt naturliga utbredningsområde. För att vargpopulationen ska kunna bli livskraftig är det viktigaste att den får sprida sig norrut och ha åtminstone några revir med föryngringar i norra delen av Sverige, så att invandrade vargar får bättre chans att träffa inhemska partner och föröka sig. Det förutsätter att rennäringen – som haft en vargfri parentes på drygt hundra år – anpassas så det finns plats både för rovdjur och rennäring.

Renskötselområdet omfattar ungefär halva Sveriges yta, och det är inte rimligt att utestänga en djurart från hela det området. Samhället kompenserar i dag rennäringen med cirka 50 miljoner kronor årligen för beräknade rovdjursskador. Alla mänskliga verksamheter måste anpassas till naturens förutsättningar, och till rennäringens naturvårdsansvar hör att anpassa sig till att det kommer finnas varg även i norra Sverige.

Skydda får och hundar

Vargar är inte bara till glädje. En del av dem ställer till problem också. En del angriper får, vilket drabbade fårägare brukar tycka är väldigt obehagligt. En del angriper tamhundar, som ofta är älskade familjemedlemmar. Mer sällsynt händer det att någon varg börjar angripa andra tamdjur. Varg i norra Sverige dödar renar. Man ska inte förringa problemen, men man ska inte heller överdriva dem. I Värmlands län, som har uppemot hälften av Sveriges vargar i dag, skedde under 2016 tio vargangrepp på får och elva vargangrepp på hundar. Ibland dödas många får vid ett angrepp, ibland bara något enstaka.

Det är tråkigt när det sker, men man ska också komma ihåg att i många vargrevir sker inga tamdjursangrepp alls. Drabbade tamdjursägare kompenseras ekonomiskt av staten.  Får kan som regel skyddas effektivt med elstängsel, som samhället ger bidrag till. För jakthundar pågår utveckling av skyddsvästar. Som komplement till sådana förebyggande åtgärder är det i vissa lägen rimligt att avliva vargar som orsakar allvarliga skador på tamdjur. Ju större och ju mer livskraftig vargstammen får bli, desto lägre behöver tröskeln vara för att ta bort vargar som angriper tamdjur.

Licensjakt

Den vargjakt vi nu sett kallas för licensjakt och handlar inte om att ta bort vargar som angriper tamdjur. Reviren där vargarna skjutits bort har inte valts utifrån var det skett sådana angrepp. Istället har principen varit att man valt något revir i ett område där reviren ligger förhållandevis tätt. Tanken bakom det är att när reviren ligger tätt så blir de mindre, men vargarna äter fortfarande lika mycket älg, så påverkan på älgstammen och på människans älgjakt i området blir större än om reviren ligger glesare.

När vargstammen är så liten, inavlad och isolerad som den fortfarande är, så är det orimligt att skjuta bort tiotals vargar för att människan ska få mer av älgköttet. Det är också orimligt att skjuta bort en massa vargar för att motverka vargstammens ökning och utbredning, när den behöver få öka och accepteras även i norra Sverige för att bli livskraftig. Den vargjakt som kan vara befogad i nuläget är skyddsjakt för att ta bort vargar som angriper tamdjur.

Torbjörn Nilsson är 51 år och bor i Värmland. Han är biolog, har doktorerat i zoologisk ekologi och har senare gjort flera analyser av arters livskraft. Sedan 2015 är han tjänstledig från naturvårdsjobb på länsstyrelsen för att ägna sig åt kommun- och landstingspolitik. I april 2016 blev han ordförande för Svenska Rovdjursföreningen.