Zoom

Sista chansen för ”USAs Nelson Mandela”

I år är det 40 år sedan aktivisten och ursprungsamerikanen Leonard Peltier dömdes till livstid för mord på två FBI-agenter i Pine ridge-reservatet. Domen har kritiserats och avgående presidenter i USA har för vana att avsluta sina ämbeten med att benåda fångar. Barack Obama kan vara sista chansen för Peltier, som är 72 år gammal och sjuk.

Det finns många skäl för president Obama att benåda Leonard Peltier: hälsan sviktar i sviterna av en rad sjukdomar och bristfällig tillgång till sjukvård och han har suttit frihetsberövad i 40 år utan permission eller tidsbestämt straff. Men främst för att han är oskyldigt dömd för morden på FBI-agenterna Jack Coler och Ron Williams, enligt Peltiers försvarsteam.

1977 dömdes Peltier mot sitt nekande och utan teknisk bevisning, vilket satte punkt för en människojakt som saknar motstycke i USAs nutidshistoria. Målet kastar obehagliga skuggor över USAs rättssystem och förhållande till sin ursprungsbefolkning. 1970-talet var en turbulent tid i USA och Oglala–Lakota-reservatet Pine ridge i South Dakota hade högre mordfrekvens per capita än diktaturens Chile. Oklarheterna i målet mot Peltier kan summeras med frågan: är en person inte oskyldig tills motsatsen bevisas?

2010 satte Amnesty upp Peltiers fall på listan över ”orättvisa rättegångar i USA”.

Frånsett domens bakgrund och politiska explosivitet bör Obama benåda Peltier av humanitära skäl, menar Erika Guevara Rosas, chef för Amnestys Amerikakontor:

– Vi förblir allvarligt bekymrade över det sätt som Peltier fälldes på, och vi tror att politiska faktorer kan ha påverkat fallets utgång.

Skådespelaren Peter Coyote lärde känna Leonard Peltier inför ockupationen av Wounded knee 1973 och sedan dess har de hållit kontakten. Foto: Privat

En historisk konfliktzon

I slutet av 2016 hamnade reservatet Standing Rock i världens blickfång. Reservatet ruvar likt många andra i den amerikanska västern på resursskatter och vattendrag som energisektorn vill åt. Standing Rocks kamp mot oljeledningen Dakota access satte fingret på en historisk konflikt som aldrig blir inaktuell: Vem ska få leva i den amerikanska västern? Oljeledningen ska dras under en av USAs viktigaste floder, Missouri, och mot merparten av reservatsbornas vilja. Det handlar inte bara om intrång, påminner kritiker: den kan äventyra framtiden för människor, djur och natur. I denna historiska konfliktzon och under det turbulenta 1960-talet anslöt sig Leonard Peltier till American indian movement (AIM).

Delbert Charging Crow är uppvuxen i Pine ridge och deltog i samma motståndsaktioner som Leonard Peltier på 1970-talet. Foto: Klas Lundström

Diskriminering och rasism

Peltier föddes i Grand Forks, North Dakota, 1944, just som USAs armé vann terräng på Europas västfront och tio år efter lagen Indian reorginazation act. Lagen innebar en omskrivning av USAs reservatspolitik och uppmuntrade reservatsbor att söka lyckan i städer. Bidrag och jobb utlovades, men många mötte bara fördomar, diskriminering och rasism.

Peltiers föräldrar hade rötter bland folkgrupperna Anishinaabe och Lakota och fick 13 barn innan de skilde sig när Leonard var fyra. Han tillhörde också de generationer ursprungsamerikaner som skickades till kristna internatskolor för att ”civiliseras” och ”räddas” undan sina ”vilda arv”.

– En höstmorgon när jag var ute och lekte stannade en bil till utanför vårt hus. Min mormor började gråta och försvann in i huset. Hon kallade barnen till sig och sa att de hade kommit för att ta oss till Wahpeton Indian school [i North Dakota], berättar han i journalisten Peter Matthiessens bok In the spirit of Crazy Horse (1980).

Peltier och andra AIM-ledare har många gånger beskrivit förnedringen de upplevde på internatskolorna långt hemifrån. Som 14-åring hoppade han av skolan och började arbeta som potatisplockare, som 20-åring flyttade han till Seattle. Skådespelaren Peter Coyote lärde känna honom inför ockupationen av Wounded knee 1973 och sedan dess har de hållit kontakten.

– Leonard var killen som fixade dina bildäck eller skrapade ihop pengar till matkasse åt folk som gick hungriga, långt ifrån den cyniske mördare som FBI och många inom politikergräddan velat skapa, säger han till Syre.

Delbert Charging Crow och hans fru Barbara sjunger en lakotabön. Delbert är orolig för den utbredda fattigdomen i Pine ridge-reservatet. Han har exempelvis haft inbrott i sitt hus flera gånger. För verklig förändring tror han att det krävs reformer av USAs reservatspolitik – reformer som ger USAs ursprungsfolk full kontroll över exempelvis naturresurser. Foto: Klas Lundström

Skotten i Pine Ridge

För att kasta ljus på ursprungsamerikanernas skrala livsvillkor iscensatte AIM en rad spektakulära aktioner: bland annat en protestmarsch från kust till kust, de ockuperade den gamla fängelseön Alcatraz och myndigheten för indianfrågor i Washington.

En som deltog i den långa marschen var Delbert Charging Crow, konstnär och uppvuxen i Pine Ridge. Något var tvunget att göras mot behandlingen av ursprungsamerikaner, deras marker och rätt att inte underkastas gruvindustrins intressen, menar han.

– Något måste alltjämt göras, för samma problem finns än i dag, säger han.

Pine Ridge är USAs fattigaste region, arbetslösheten är överallt och få känner hopp inför framtiden. Men efter ockupationen av Wounded knee blev reservatet USAs farligaste plats att vara politiskt aktiv på.

Wounded Knee-ockupationen 1973 var en protest mot reservatsregeringens behandling av så kallade ”traditionalister”, många AIM-medlemmar, som tvärtemot reservatspresidenten Dick Wilson krävde att historiska avtal med amerikanska staten skulle infrias istället för att ytterligare urvattnas, bland annat genom utförsäljning av naturresurser som uran och kol. Ockupationen varade i två månader och krävde en handfull dödsfall. Men Nixon-regeringen vägrade gå AIMs krav om en reformerad reservatspolitik till mötes, AIM-ledarna fängslades medan Dick Wilson trappade upp jakten på AIM-sympatisörer med stöd av FBI.

– Det var hemska tider som har satt djupa spår, minns Delbert. Människor sköts av förbipasserande bilar, folk arresterades på oklara grunder och alla levde i skräck för Wilsons paramilitära miliser.

I det kaosartade och på alla sätt laddade klimatet körde FBI-agenterna Jack Coler och Ron Williams in på den AIM-kontrollerade gården Jumping Bull den 26 juni 1975. De var på jakt efter en person som anklagades för att ha stulit ett par skor (ett fall som borde ha varit reservatpolisens, inte FBIs), men den eftersökte befann sig inte på gården den här dagen. Det är oklart vem som avlossade det första skottet, men efter eldstriden mellan AIM-medlemmar och agenterna dödades de senare med skott på nära håll.

Peter Coyote berättar:

– Utanför gården låg 50 av Wilsons beväpnade män och väntade, men de flydde och lämnade FBI-männen ensamma kvar. Och samtidigt som eldstriden ägde rum var Wilson i Washington för att illegalt sälja rättigheterna till uranbrytning till privata energibolag.

Samtliga på Jumping Bull flydde. Under flykten dödades den unge AIM-aktivisten Joe Stuntz av krypskyttar. Ett mord som ännu inte är uppklarat. Snart greps två män som befunnit sig på gården när FBI-männen dödades. De friades av en helvit jury i brist på bevis. FBI riktade då blicken mot Peltier som befann sig i Kanada.

Skylt med budskapet ”Frige Leonard Peltier” i Detroit, Michigan. Foto: Wikimedia/CC/Karpov the wrecked train

Dom med brister

Att de första åtalade frikändes ”gjorde FBI psykotiska”, menar Peter Coyote:

– De var helt enkelt tvungna att få någon fälld för dödsfallen och det var efter det som de började muta vittnen och ändra bevis.

Ett är Myrtle Poor Bears vittnesmål. Hon ska ha varit Peltiers flickvän och med egna ögon ha sett honom döda de sårade FBI-männen. Inget var sant och hon erkände senare att FBI tvingat henne att lämna det falska vittnesmålet under hot. Men då hade Peltier redan lämnats ut från Kanada, åtalats för dubbelmord och dömts.

Domaren i målet vittnade senare om rättegångens många luckor och vände sig personligen till Bill Clinton och rekommenderade benådning. Detsamma gjorde Desmond Tutu, Nelson Mandela och Dalai Lama. Utan resultat. Inte nog med det har Peltiers dom även ändrats efterhand. Lynn Crooks, åklagare i målet, har erkänt att bevisningen inte räckte till en livstidsdom.

– Det Crooks säger är alltså att en man har tillbringat 40 år i fängelse, dömd för ett brott som inte ens myndigheterna kan styrka att han verkligen gjort sig skyldig till, säger Coyote. Domen har justerats så många gånger att Peltier inte längre är dömd för mord, men ändå hålls han kvar bakom lås och bom.

 

I december höll Leonard Peltiers son Chauncey Peltier ett tal vid Standing Rock om att hans far bör friges. Foto: Wikimedia/CC/Rob87438

Coyote bistod Peltier inför benådningsprocessen 2001, då Clinton avgick som president. Men FBI uppvaktade kongressledamöter och satte press på Demokraterna: skulle Peltier benådas riskerade Demokraterna att förlora senatsvalet i South Dakota.

– FBIs fingrar tränger djupt in i den amerikanska politiken, säger Coyote. Folk har sagt till mig att det finns ”väldigt mäktiga personer i Washington som aldrig vill se honom frisläppt, någonsin”.

Nu vässas samma argument i hopp om att förmå Barack Obama att förbise Peltiers benådningsansökan.

”Peltier har bara beskyllt regeringen för alla sina problem och framställt sig själv som martyr och offer”, menar organisationen ”No parole Peltier association”.

Leonard Peltier var på plats den 26 juni 1975 på Jumping Bulls gård. Läget i Pine Ridge var spänt, reservatet var en av USAs farligaste platser och Dick Wilsons män, beväpnade och uppbackade av FBI, förde ett lågintensivt krig mot AIM. Peltier har ändrat sitt vittnesmål om var exakt han befann sig när eldstriden bröt ut, men det gör honom inte till en mördare. 1992 erkände en AIM-medlem anonymt i dokumentären Incident at Oglala att han avfyrade de dödande skotten mot FBI-agenterna.

AIM kallar Peltier för ”USAs Nelson Mandela”. Liknelsen är inte helt fel. I likhet med Mandela är Peltier en politisk aktivist tillhörande en organisation som betraktas som farlig av myndigheter. Och liksom Mandela har Peltier dömts med politiska krafter i ryggen. Mandela satt 27 år och kom av tidigare belackare (alltifrån Bill Clinton till Moderaterna) att kallas frihetskämpe, 2017 går Peltier in på sitt fyrtionde år i fångenskap.

Distriktsdomare Paul Benson som höll i rättegången mot Leonard Peltier arbetade som domare mellan 1971 och 1998. Han vände sig personligen till Bill Clinton och rekommenderade benådning. Fotot är från 1986. Foto: AP/TT

Sista chansen

Senaste gången villkorlig frigivning kom på tal, och nekades, var 2009. Peter Coyote tror att Obama är Peltiers sista halmstrå. Alla andra kort är lagda: några fler resningar är inte att hoppas på och nästa gång villkorlig frigivning kan bli aktuell är 2024, då Peltier är 80 år. – Jag har ingen övertro på att Obama kommer att riskera nacken för Leonard, och glöm att Donald Trump ens skulle överväga det, säger Coyote.

Men inför Obamas avgång hörs även stöd för en benådning av Peltier från ett oväntat håll. I ett öppet brev skriver den tidigare FBI-agenten John C Ryan att ”sett genom dagens lins behandlades inte Leonard Peltier rättvist och fick ingen rättvis rättegång”. Agenterna Coler och Williams död i Pine Ridge sände chockvågor genom hela agentkåren, skriver Ryan, vilket medförde att känslor tog kontrollen över beslutsfattandet. ”Sannolikt grumlade det omdömet i vår jakt på den ansvarige för vår kollektiva förlust”, resonerar Ryan.

Obama kan utfästa benådningar fram till den 20 januari. Enligt Martin Garbus, en av Peltiers företrädare, gäller den deadlinen i förlängningen även hans liv. Om Peltier benådas väntar ett stycke mark i Turtle Mountain-reservatet i North Dakota. Där återförenas han med sin familj, varav många barnbarn som han aldrig har träffat.

”Han hoppas kunna göra allt som står i sin makt för att vara en positiv kraft för samhället och kunna återgälda lite av det stöd som hundratusentals människor visade honom under så lång tid. Han kommer varken vara en börda eller fara för någon”, skriver Garbus i The Nation.

I boken Prison Writings (1999) skriver Leonard Peltier om sin övertygelse att såväl FBI som USAs åklagarmyndighet vet att han är oskyldig till mord och medhjälp till mord.

”Jag har aldrig förespråkat våld. Och jag har heller aldrig brukat våld”, skriver han.

Fånge ”89637–132”.

Leonard Peltier på en relativt nytagen bild av en okänd fotograf. I år fyller han 73 år och har suttit 40 år i fängelse. Foto: Creative commons

Nummer 129 fre 13/1-17

Ladda ner PDF Fler nummer

Innehåll

Nummer 129

fre 13/1-17 Fler nummer