Krönika

Alla på bollen i asylpolitiken

Ett gäng sexåringar tränar fotboll medan några föräldrar står vid sidan om planen och tittar på. De flesta av barnen befinner sig i en klump runt bollen. Ingen back, ingen målvakt, inga tydliga positioner. I ett hörn av planen står två barn och tittar på de andra och undrar vad de egentligen håller på med. Det är knappt möjligt att kalla det klumpen sysslar med för fotboll. Själva oron för att någon annan skulle få tag på bollen och göra mål gör att det inte blir några mål alls.

Det liknar på något absurt sätt dagsläget i svensk flyktingpolitik.

Jag ägnade förra året åt att undersöka mottagandet av flyktingar. Jag arbetade på tre olika hem för ensamkommande flyktingbarn, ett privat och två kommunala. Året innan, 2015, hade det kommit rekordmånga asylsökande, 162 877, dubbelt så många som 2014. Av dessa var 35 369 ensamkommande barn. Nästan en tiodubbling på tio år.

Ökningen innebar att det behövdes massor av nya institutioner som kunde ta hand om alla.

Ungdomar utan medföljande föräldrar ska dessutom ha både en god man och en socialsekreterare som ser efter deras intressen. Beroende på var i processen de befinner sig behövs det också familjer som kan ta emot dem. En massa människor blev plötsligt inblandade i en verksamhet som de inte visste någonting om. Det märkliga var att det fungerade så pass bra som det gjorde. De allra, allra flesta asylsökande, oavsett ålder och ursprung, togs väl om hand, trots påfrestningen vid våra gränser.

Tränaren blåser i sin pipa och barnen samlas runt henne. En förälder delar ut plastmuggar med vatten medan tränaren försöker förklara att det blir bäst om alla tar sin plats på planen.

– Det är ni som ska bestämma var bollen är. Inte tvärtom.

Efter pausen ställer sig barnen lydigt på de platser som tränaren anvisar dem, men efter bara några sekunder efter att hon släppt bollen är läget likadant igen.

Sverige tog ett enormt ansvar. Ett självklart ansvar om man ser till världsläget. Majoriteten av våra politiker stod utplacerade på den politiska fotbollsplanen, höll sina positioner. Men så började en efter en samlas runt bollen. Parti efter parti började oroa sig mer för vad de som stod utanför fotbollsplanen tyckte och började jaga den flyktingpolitiska bollen, precis som barnen på fotbollsträningen.

Det hördes röster om systemkollaps, om katastrofala förhållanden och övergrepp. Visst fanns, och finns, det problem, människor i kris är inte alltid förmögna att bete sig enligt spelreglerna, men det fungerade hyggligt. Tills politikerna gav upp. Släppte sina positioner.

För det var ingen systemkollaps. Det var en politisk kollaps, ett humanitärt svek som fortsätter. Just nu stängs massor av hem för ungdomar. Fina, trygga boenden för ungdomar som klarar sig själva.

Akutboenden för ungdomar med problem. Politikernas ovilja att erkänna att en extraordinär situation kräver extraordinära åtgärder gör att det till och med händer att ungdomar som av olika skäl anses för jobbiga ställs på gatan.

Och jag står i ett hörn av fotbollsplanen och undrar hur det kunde bli så här.

Påven säger att kvinnor måste få amma i kyrkan.

Palsternackor.


Nummer 129 fre 13/1-17

Ladda ner PDF Fler nummer

Innehåll

Nummer 129

fre 13/1-17 Fler nummer