Ett gäng sexåringar tränar fotboll medan några föräldrar står vid sidan om planen och tittar på. De flesta av barnen befinner sig i en klump runt bollen. Ingen back, ingen målvakt, inga tydliga positioner. I ett hörn av planen står två barn och tittar på de andra och undrar vad de egentligen håller på med. Det är knappt möjligt att kalla det klumpen sysslar med för fotboll. Själva oron för att någon annan skulle få tag på bollen och göra mål gör att det inte blir några mål alls.

Det liknar på något absurt sätt dagsläget i svensk flyktingpolitik.

Jag ägnade förra året åt att undersöka mottagandet av flyktingar. Jag arbetade på tre olika hem för ensamkommande flyktingbarn, ett privat och två kommunala. Året innan, 2015, hade det kommit rekordmånga asylsökande, 162 877, dubbelt så många som 2014. Av dessa var 35 369 ensamkommande barn. Nästan en tiodubbling på tio år.

Ökningen innebar att det behövdes massor av nya
institutioner som kunde ta hand om alla.

Ungdomar utan medföljande föräldrar ska dessutom ha både en god man och en socialsekreterare som ser efter deras intressen. Beroende på var i processen de befinner sig behövs det också familjer som kan ta emot dem. En massa människor blev plötsligt inblandade i en verksamhet som de inte visste någonting om. Det märkliga var att det fungerade så pass bra som det gjorde. De allra, allra flesta asylsökande, oavsett ålder och ursprung, togs väl om hand, trots påfrestningen vid våra gränser.

Tränaren blåser i sin pipa och barnen samlas runt henne. En förälder delar ut plastmuggar med vatten medan tränaren försöker förklara att det blir bäst om alla tar sin plats på planen.

– Det är ni som ska bestämma var bollen är. Inte tvärtom.

Efter pausen ställer sig barnen lydigt på de platser som tränaren anvisar dem, men efter bara några sekunder efter att hon släppt bollen är läget likadant igen.

Sverige tog ett enormt ansvar. Ett självklart ansvar om man ser till världsläget. Majoriteten av våra politiker stod utplacerade på den politiska fotbollsplanen, höll sina positioner. Men så började en efter en samlas runt bollen. Parti efter parti började oroa sig mer för vad de som stod utanför fotbollsplanen tyckte och började jaga den flyktingpolitiska bollen, precis som barnen på fotbollsträningen.

Det hördes röster om systemkollaps, om katastrofala förhållanden och övergrepp. Visst fanns, och finns, det problem, människor i kris är inte alltid förmögna att bete sig enligt spelreglerna, men det fungerade hyggligt. Tills politikerna gav upp. Släppte sina positioner.

För det var ingen systemkollaps. Det var en politisk kollaps, ett humanitärt svek som fortsätter. Just nu stängs massor av hem för ungdomar. Fina, trygga boenden för ungdomar som klarar sig själva.

Akutboenden för ungdomar med problem. Politikernas ovilja att erkänna att en extraordinär situation kräver extraordinära åtgärder gör att det till och med händer att ungdomar som av olika skäl anses för jobbiga ställs på gatan.

Och jag står i ett hörn av fotbollsplanen och undrar hur det kunde bli så här.

Storbritannien och Rwanda har undertecknat ett nytt avtal i ett försök att blåsa nytt liv i ett kontroversiellt brittiskt förslag om att deportera människor som söker asyl i Storbritannien till det östafrikanska landet.

Avtalet undertecknades av den brittiske inrikesministern James Cleverly och Rwandas utrikesminister Vincent Biruta i Rwandas huvudstad Kigali.

I november stoppade Högsta domstolen i Storbritannien förslaget, och hänvisade då till såväl brittisk som internationell lagstiftning.

Premiärminister Rishi Sunak meddelade kort efter beslutet att han skulle söka en ny överenskommelse med Rwanda.

I genomsnitt dog åtta personer varje dag längs den centrala Medelhavsrutten under årets nio första månader, vilket redan nu gör år 2023 till det dödligaste året sedan 2017. Samtidigt utsätts även de som överlever resan för en rad brott mot sina mänskliga rättigheter.

Läkare utan gränser, MSF, har i sin rapport ”No one came to our rescue” sammanställt data från räddningsinsatser, vittnesmål från räddade personer och medicinsk data. Den visar hur många som har utsatts för våld eller sexuellt våld, eller på andra sätt tagit fysisk eller psykisk skada av de många utmaningar och knappa levnadsförhållanden som de upplevt längs vägen. 

– Patienternas sår och berättelser speglar omfattningen av det våld som de utsatts för i sitt ursprungsland och under sin resa, inklusive i Libyen och Tunisien, säger Juan Matias Gil, sök- och räddningsrepresentant på Läkare utan gränser, i ett pressmeddelande. 

EU avtalar bort ansvaret

Rapporten lyfter också hur EU:s politik de senaste åren rört sig allt mer mot att undvika att ta ett ansvar för att rädda och ta hand om de människor som söker sig hit. Bland annat genom avtal med tredje länder som Libyen, Tunisien (i somras) och Albanien (nyligen). Under sina räddningsoperationer har MSF:s personal kontinuerligt kunnat vittna om hur libysk kustbevakning tvingar tillbaka båtar med migranter till Libyen, där det upprepade gånger rapporterats om fruktansvärda förhållanden, där migranter riskerar att mödas eller utsättas för tortyr, misshandel, godtyckligt frihetsberövande och våldtäkt.

– Återigen prioriteras avskräckning och instängning framför människors rättigheter och liv, säger Juan Matias Gil.

Läkare utan gränser har i rapporten också sammanfattat hur Italiens nya, hårdare regler för räddningsfartyg som infördes vid årsskiftet har påverkat deras verksamhet. De har räknat ut att de sex fartyg som tillfälligt beslagtagits av italienska myndigheter varit borta från operativ verksamhet i totalt 160 dagar – tid då fartygen hade kunnat rädda liv. 

Hålls borta från att hjälpa

Dessutom har den nya praxisen att hänvisa räddningsfartyg till mer avlägsna hamnar i norr istället för den närmsta hamnen lett till att fartygen behövt färdas 28 000 kilometer mer än vad som hade varit nödvändigt – totalt 70 dagars extra resväg. 

– Utöver att försena överlevandes tillgång till adekvat medicinsk hjälp, skydd och mottagningstjänster på land, var det dagar som vi medvetet hölls borta från att hjälpa människor i nöd till sjöss, säger Juan Matias Gil i pressmeddelandet.

Från ombord på sitt fartyg Geo Barents så har MFS också kunnat vittna om hur Italien och Malta misslyckats med att koordinera räddningsinsatser, vilket lett till försenade räddningar eller inga räddningar alls. Vid flera tillfällen har italienska myndigheter också instruerat frivilliga räddningsbåtar att inte ingripa och hjälpa båtar i nöd, utan att istället direkt bege sig mot tilldelad hamn (de nya reglerna innebär även att endast en räddning får genomföras innan man beger sig till hamnen). I juni i år kunde MSF dokumentera minst ett dödsfall som ett direkt resultat av Maltas systematiska policy för ”icke-bistånd” till sjöss.

– Hur många fler dödsfall i centrala Medelhavet kommer de europeiska staterna att invänta innan de stoppar sin fientliga och omänskliga strategi? säger Juan Matias Gil och fortsätter: 

– Vi uppmanar EU och dess medlemsländer, särskilt Italien och Malta, att omedelbart ändra kurs för att prioritera säkerheten för dem som söker fristad vid europeiska kuster.

Robert Jenrick bekräftar avgången på X med hänvisning till ”starka meningsskiljaktigheter” inom regeringen.

Det var i tisdags som Storbritannien och Rwanda undertecknade ett nytt avtal i ett försök att blåsa nytt liv i ett kontroversiellt brittiskt förslag om att deportera människor som söker asyl i Storbritannien till det östafrikanska landet.

Ett motsvarande förslag stoppades av Högsta domstolen i Storbritannien i november med hänvisning till såväl brittisk som internationell lagstiftning.

Jenricks avgång kommer efter att regeringen offentliggjorde lagstiftning som ska göra det möjligt att gå vidare med avtalet med Rwanda. Jenricks anser att den inte går tillräckligt långt och kommer inte att ta sig runt de juridiska utmaningarna.

BBC skriver att lagförslaget beordrar domstolarna att ignorera viktiga delar av lagen om mänskliga rättigheter – i ett försök att kringgå HD:s befintliga dom. Det ska också uppmana domstolarna att förbigå andra brittiska lagar och internationella regler.

Däremot går lagförslaget inte så långt som vissa inom Tory-partiet vill, enligt BBC. Jenricks har tidigare föreslagit att regeringen ska lämna den europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna.