Iransk-kurdiska journalisten Behrouz Boochani har varit placerad i förvar i Papua Nya Guinea sedan mitten av 2013. Hans rapporter om situationen för asylsökande på ön Manus har bland annat publicerats av brittiska The Guardian och amerikanska Huffington Post.
Att Behrouz Boochani är just journalist är anledningen till att han tvingades fly från Iran. Han är en av 900 personer som sökt asyl i Australien och som placerats i förvar på obestämd tid på ön Manus.
De flesta asylsökande på Manus har flytt konflikter i länder som Sudan eller Syrien, eller tillhör folkgruppen rohingya som flytt förföljelse i Burma. Australien betalar miljarder för att Papua Nya Guinea ska ta hand om flyktingarna.
– När jag skickades till ön Manus av den australiska regeringen förstod jag att de baserar sin politik på hemlighetsmakeri och ohederlighet, säger Behrouz Boochani till IPS.
Redan under de första dagarna i förvaret började han arbeta för att ge människor där en möjlighet att göra sig hörda.
– Den australiska regeringens politik som gör det möjligt att hålla människor i förvar på obestämd tid är emot mina principer och värderingar, och är i strid med globala mänskliga värderingar, säger han.
Behrouz Boochani arbetade som frilansskribent i Iran och startade tidningen Werya om kurdisk politik, kultur och historia. I februari 2013 genomförde det iranska revolutionsgardet en räd mot tidningens redaktion.
Han var i en annan stad när elva av hans kollegor greps. Han skrev om räden på en sajt för iranska reportrar och nyheten spreds över världen. När det upptäcktes av regeringen tvingades han fly.
Under de första två åren skrev han och publicerade artiklar i ett annat namn av rädsla för att han skulle förlora den mobiltelefon som varit hans livlina sedan han kom till ön Manus.
– Vi fick inte använda mobiltelefoner förrän i april 2016. Vakter genomsökte mitt rum två gånger och letade efter min telefon, säger han.
Efter två år kände han att han blivit en del av det australiska samhället och med stöd från internationella organisationer som PEN och Reportrar utan gränser började han använda sitt riktiga namn.
– Jag skulle aldrig säga att jag inte är rädd, men rädslan är inte tillräckligt stark för att stoppa mig eller hindra mig från att genomföra mitt uppdrag. Det är min plikt att dokumentera allt som händer här.
Situationen i lägret på ön har kritiserats av både FN och människorättsorganisationer. I maj slog FNs råd för mänskliga rättigheter fast att lägret är olagligt och Papua Nya Guinea har bekräftat att lägret ska stängas. Sedan dess har den australiska regeringen öppnat förvaret, vilket innebär att de asylsökande kan komma och gå som de vill – men de kan inte lämna ön. Australiens regering har sagt att de ska stötta flyktingarna att bosätta sig i Papua Nya Guinea eller återvända till sina ursprungsländer. Detta trots att flyktingar har utsatts för angrepp både från lokala invånare och polisstyrkor.
PEN och flera människorättsgrupper har sedan i september 2015 krävt att Behrouz Boochanis begäran om asyl ska behandlas av australiska migrationsverket så snart som möjligt. Australiens premiärminister Malcolm Turnbull meddelade den 13 november att Behrouz Boochani ska erbjudas vidarebosättning i USA.
– Den politiska situationen har inte förändrats i Iran, särskilt inte för kurderna. Fortfarande sitter 20 journalister i fängelse. I en resolution i november fördömde FNs generalförsamling den iranska regimens brott mot de mänskliga rättigheterna. Förra året hängdes fler än 1 000 personer i landet, säger Behrouz Boochani.
Sedan han kom till ön Manus har han skrivit artiklar för australiska och internationella tidningar och medverkat i radio samt arbetat med en dokumentär om livet på ön med titeln Chauka, Please tell us the time. Han har även fortsatt att skriva artiklar om kurdisk kultur och politik för kurdiska medier. Han har publicerat poesi och essäer och medverkar i två kommande böcker. Hans första roman kommer ut i mitten av 2017.
Behrouz Boochani säger att en av de största utmaningarna har varit att förmå australiska och internationella medier att hänvisa till honom som journalist i stället för enbart som flykting.
– Det är en form av censur. Jag vet att jag är flykting, men jag är journalist och författare också. Jag gör samma jobb som andra journalister i Australien eller någon annanstans men kallas ändå endast för en flykting, säger han.
Bilden av Australien som ett fredligt, laglydigt land med en avslappnad attityd till livet har också utgjort en svårighet för honom som journalist.
– Vi torteras av ett västerländskt land och medier och människorättsorganisationer har svårt att tro att ett land som Australien kan genomföra en politik som på många sätt liknar det vi ser i Iran eller Saudiarabien, säger han.
