Förra året var hatets år. Hat blev ett begrepp som fick motsvara det vi tidigare benämnde ondska. Hatet betraktades därför som orsaken till – inte resultatet av – en skrämmande samhällsutveckling som hotar att undergräva allt vi lägger i ordet demokrati. I enlighet med det målades hatet upp som smittbärande ”vindar”, ett nytt ”klimat” eller mörka ”krafter”. Och lagom till att tryckfrihetsförordningen firade 350 år slogs det larm från intresseorganisationer vars centrala uppgift är att värna denna frihet: Nu hotar Hatet även vår svenska yttrandefrihet!
Framför allt sades hatet yttra sig på de digitaliserade forum där vem som helst har rätt att yttra sig. Att bekämpa den samhällsfarliga hatretoriken kostar givetvis pengar, varför Svenska Pen som stolta fanbärare för det fria ordet kunde glädjas åt en dusör på 1,8 miljoner från Postkodlotteriet.
Samtidigt i Hörja: I en gul tegelvilla någon mil utanför Hässleholm bor reportern Berit Önell som också fört en kamp för det fria ordet. Även hon gick efter pengarna, fast det var de stora pengarna som de stora hajarna hanterade i skydd av kriminella ligor och korrupta politiker. För det fick hon sparken från sin anställning som lokalreporter på Norra Skåne, där hon i 23 år varit trogen sitt journalistiska uppdrag. Men det var inte förrän 2014 som hon trampade på en mina. Hon hade nämligen spårat upp en mygelhärva, där kommunpolitiker och höjdare inom bygg- och fastighetsbranschen hade fingrarna i samma syltburk.
Eftersom varken Hässleholms kommunalråd eller lokaltidningens ledning tycktes ha bekantat sig med den grundlagsskyddade rättighet som kallas pressfrihet, såg de inga problem med att eliminera en murvel som gjort misstaget att ställa sig i allmänhetens och inte svågerpolitikens tjänst. Nu var det emellertid de sammansvurna som gravt missbedömt sina befogenheter och överträdelsen blev således rikskänd. Den som har lust att sätta sig in i turerna kring Önell-affären har en smaskig thriller framför sig.
Vad åstadkom då den rikstäckande rapporteringen runt denna skandal? Nja, bortsett från att Önell infriade kommunens heta önskan om att bli ett namn på kartan (även om det nu råkade bli en plump) fick alla inblandade sitta kvar på sina poster, förutom den kollega på tidningen som öppet tog parti för Önell. Han fick flytta med sin familj till en annan landsända. Därmed höll övriga sympatisörer käft. Berit Önell lät sig däremot inte tystas, inte ens av mordhot. Oavlönad men outtröttlig driver hon i dag den ideella nätsajten Frilagt, där hon gräver vidare i kommunens ljusskygga verksamheter.
Under tiden fortsätter försvaret för yttrandefriheten på riksnivå med det monotona rabblandet av ett buzzword som saknar all koppling till den makt som Berit i Hörja utmanade. Det är en makt som bara behöver peka med hela handen och hålla en väldoserad muta mellan tummen och pekfingret för att få även de heligaste principerna att sära på skinkorna. Det var den makten och inte hatets diffusa vindar som tog ifrån Önell hennes levebröd. Sajten Frilagt har en spade som symbol. Det är allt hon har kvar. Sin spade.
Reepalus förslag om begränsningar av vinster i välfärden. Skriet från näringslivet ger extra bonus.
Minusräntan – som att hoppa från en skyskrapa och säga medan man faller att det ju gått bra so far.
