Basinkomstens rötter – från Paine till Bauman

I ett kosmiskt perspektiv är det bara ett ögonblick sedan Thomas Paine för första gången förde fram tanken om en basinkomst; en ga­ran­terad och vill­kors­lös minsta inkomst som ger alla en grundläggan­de eko­no­misk trygg­het. Året var 1796 och titeln på boken var Agrarian justice. Syftet var att bekämpa fattigdom och ojämlikhet.

Thomas Paine var under 1700-talet en av upplysningstidens stora samhälls­­tän­ka­re, tillsammans med Rousseau och Benjamin Frank­lin, en av författarna till den amerikanska självständighetsförklaringen 1776 om de mänsk­liga fri- och rättighe­terna; för övrigt samma år som Paine anonymt pub­licerade sin pamflett Common sense. Paine var aktiv i den ameri­kanska revo­lu­tionen 1776–1783 och den franska revolutionen 1789 som visade att sam­häl­let gick att förändra: mak­ten skall utgå från folket och alla har lika värde.

I Agrarian justice anser Paine att fattigdom inte beror på individens tillkorta­kommanden utan var en konsekvens av samhällsutvecklingen. I en ocivilise­rad värld existerar ingen fattigdom, men där saknas också den moderna tidens signum: jorden och industrin som producerar, konsten och vetenskapen. Men sam­hället hade utvecklats på fel sätt: en del levde i över­flöd och de andra i fattig­dom. ”Djävulen” måste utrotas och större jämlikhet skapas.

Humanism och sunt förnuft

Till skillnad från dagens diskussion om basinkomst, som utgår från inkomst­sidan, utgick Paine istället från kostnadssidan och införde begreppet ”grundavgift” och som han sa: Jag kommer inte på något bättre begrepp som kan uttrycka den här idén. Grundavgiften var en kombination av förmögenhetsskatt, som skulle beta­las in av jord- och kapitalägare och arvsskatt som skulle betalas in av arvingar. I bägge fallen skulle skatten uppgå till 10 procent och betalas till en nationell fond. Fondens medel skulle användas för att till varje individ, som hade fyllt 21 år, ut­be­tala ett årligt belopp på 15 pund som basinkomst. Hela planen redovisades i en bud­get med kalkyler, motiveringar och en plan för det praktiska genomförandet.

Paine underströk särskilt att förslaget inte var uttryck för någon form av väl­gö­ren­­het utan vilade på humanistiska värderingar, sunt förnuft och skulle antas under demokratiska former. ”Den utvecklings­ni­vå samhället i dag befinner sig på är lika motbjudande som det är orättvist” skrev Paine för 220 år sedan.

En filosofisk fråga

För Paine var basin­komsten en revolutionerande rättvisereform som var helt na­tur­lig i ett civi­li­serat samhälle och som låg helt i linje med den så kallade ”äro­rika revolutionen” i England 1688. Enligt histo­ri­kern Steven Pincus var ”glorious re­vo­­lution” början på en världsomfatt­ande revolution i rättvisa. Den gav legitimi­tet åt att grupper som inte delade etablissemangets ideologi och praktik hade rätt att försöka för­änd­ra den rådande ordningen.

Sommaren 2016 inträffade två händelser som kan ses som steg i den ”äro­rika revolutionen”: Folkomröstningen i Schweiz om att varje medbor­gare skulle ha rätt till en basinkomst och folkomröstningen i Storbritannien om utträde ur EU – brexit. Liksom tidigare i historien kan de ses som exempel på en pågående kamp mellan ”etablissemanget” och ”antietablisseman­get”.

Även om förslaget om basinkomst röstades ner talar ingenting för att frågan därmed skulle vara avförd från dag­ordningen. Snarare tvärtom, med tanke på att fat­tigdom, ojämlikhet och orättvisa fortsätter att öka. Och spännande expe­ri­ment med basin­komst pågår i såväl rika som fattiga länder, i vår närhet Finland och Nederländerna.

Basinkomst är en komplicerad fråga. Rätt utformad kan den bidra till en radi­kal lösning på nuvarande sociala kriser och den sociala polariserin­gen. Frågan be­står av två delar: (1) bekämpande av utanförskap och ojäm­likhet och (2) under­kän­­nande av lönearbete som definition av menin­gen med livet. Den första är politisk och praktisk, den andra är filosofisk och etisk.

Praktik och politik

Det pågår en dialog om basinkomstens fyra dimensio­ner. En som tagit sig an bas­inkomstens praktik och politik är Guy Standing. Han visar hur den kan definieras, konstrueras, finansieras och dess för- och nackdelar. Hans utgångs­punkt är att alla ska ha en naturlig medborgerlig rättighet till en grundläggande trygghet oav­sett ålder, kön, etnicitet, civilstånd, sysselsättnings­sta­tus etcetera.

Basinkomsten ska vara universell i den meningen att den ska garantera varje indi­vid i sin egenskap av medborgare eller innehavare av uppehållstillstånd och inte vara underställd byråkratisk behovsprövning. Det innebär att även multimiljonä­rer har rätt till basinkomst. Det kan sticka i ögonen på en del, men skälet är att människor inte ska delas in i ”basinkomstare” och ”vi andra”, stigmatiseras och hamna i fattigdomsfällor.

”Ska arbetet befrias från arbet­setikens tvångströja mås­te den ersättas med en livsetik som återger alla människor den värdighet som det moderna kapi­ta­listiska samhällets arbetsetik har misslyckats med”.

Beloppet ska vara fast och tillräckligt stort för att täcka grundläggande mate­­riella behov och underlätta att uppnå andra livsförbättrande mål, vara kopplad till medianinkomsten och endast justeras med den ekono­mis­ka tillväxten. Basin­koms­ten ska vara individuell (inte betalas familjevis), fri­kopp­lad från godtyckliga, onödigt påträngande och kostsamma administ­ra­tiva rutiner och ska betalas ut i kontanter varje månad. Den kan finansieras genom en omfördel­ning av nuvarande offentliga bidrag, ersättningar och subventioner och vid behov komplet­te­ras med någon form av basinkomstskatt. Den skulle kun­na hanteras av en oberoende, självständig basinkomstfond.

Etisk kärnfråga

Nätverk för basinkomst finns nu i många länder under det globala nät­ver­ket Bien (Basic income earth network, www.basicincome.org). De skulle kunna göra en in­samling av namnunderskrifter för ett europeiskt medborgarinitiativ (ECI) som skul­le tvinga EU-kommissionen att utreda möjligheterna till bas­inkomst och sjö­sätta pilotpro­jekt inom ramen för European social fund (ESF), som för 2014–2020 förfogar över 100 miljarder kronor. För detta krävs nätverk i minst sju länder och en mil­jon underskrifter. Det motsvarar 0,2 procent av befolkningen på 504 miljoner, varav 125 miljoner ligger på gränsen till fattigdom enligt EU. I den normala EU-medborgarens ögon har EU blivit en regim som bara en hand­full människor tjänar på. Globaliseringen drivs av eliter för eliter utan respekt för vanliga människor. Deras förtro­en­de kan bara återvinnas om och när EU förmår skydda sina medborgare från de orättvisor som följer i globali­seringens kölvat­ten. Införande av en euro­peisk basinkomst skulle vara ett steg i rätt rikt­ning.

En som djupsinnigt har reflekterat över bas-inkomstens filosofi och etik är Zygmunt Bauman, 92 år och författare till ett 60-tal böcker efter sin pen­sionering som professor. I Postmodern etik (1995) och Arbete, kon­sum­tion och den nya fattigdomen (1998) analyseras ämnet. Den etiska kärn­frågan är, som Bauman formulerar den: Kan vi föreställa oss att det är möjligt att skilja individens rättighet till en summa pengar från den faktiska förmågan att tjäna pengar på en marknad?

Det är möjligt, svarar han, om vi lämnar det arbetsetiska perspektivet, där lönearbetet står i cent­rum, för ett livs­etiskt perspektiv, som bygger på att grundläggande för­må­ner och garantier för överlevnad tillkommer individen i egenskap av män­niska och ger henne valet att fritt utveckla sina kapaciteter.

Arbetsetik och livsetik

Under folkomröstningen i Schweiz tillfrågades väljarna på en valaffisch vad de skulle göra om de fick basinkomst.  De flesta motståndare sva­ra­de: Ingenting alls. Det visar att många människor är uppslu­kade av arbetseti­ken och kommer att förkasta varje alternativ som ”orealistiskt” eller”stridande mot tingens ordning”. Arbete som kan köpas och säljas på marknaden har ett erkänt bytesvärde och ska er­sät­tas i pengar. Utanför arbetets sfär place­ras allt annat: ideell verksamhet, hus­hållsarbete, barnuppfostran. Att stan­na utanför arbetsmarknaden, att utföra obetalt arbete eller osäljbart arbe­te är på arbetsetikens språk arbetslöshet, icke-arbete, utanför­skap.

Arbetsetiken, menar Bauman, bidrar starkt till det gradvisa söderfallet av den so­ciala sammanhållningen och gemensamheten. Det undergräver hela nätverk av mänskliga rela­tioner, de moraliska banden mellan människor och skadar livskva­liteten. Ska arbetet befrias från arbet­setikens tvångströja mås­te den ersättas med en livsetik som återger alla människor den värdighet som det moderna kapi­ta­listiska samhällets arbetsetik har misslyckats med.

Leif Drambo är filosofie doktor, forskare vid Institutet för sociala innovationer och författare, aktuell med boken ”Synvända. Förändring för det 21:a århundradet”.