Efter många veckors intensivt planerande och stickande var det i onsdags dags för den stora manifestationen I can’t keep quiet. Tusentals personer slöt upp och färgade platsen Götaplatsen rosa. Var det slutet eller början på en rörelse?
– Jag är ganska övertygad om att vi kommer att hitta former för att fortsätta, säger Johanna Ericsson, en av huvudarrangörerna.
På internationella kvinnodagen var det dags för den stora sångmanifestationen på Götaplatsen, anordnad av gruppen I can’t keep quiet Göteborg. Det började med en hemlig grupp i sociala medier, där ett gäng vänner planerade en flashmob tillsammans, och slutade med att flera tusen personer stickade rosa mössor och samlades för att sjunga och lyssna till I can’t keep quiet, artisten Milcks låt som nu blivit ledmotiv för en rörelse som sprider sig över världen. Syre Göteborg ringde upp en av arrangörerna i kärngruppen, Johanna Ericsson, för att höra hur det kändes morgonen efter.
– Det känns fantastiskt. Vilken uppslutning, och det var så blandat sett till könstillhörighet och ålder. En kulturspridning på tusen olika plan. Det känns överväldigande och faktiskt lite svårt att ta in att vi fick vara med om det här igår. Det var en alldeles perfekt känsla.
Hon tror att mellan 2 000 och 3 000 personer befann sig på Götaplatsen för manifestationen.
– Man kan aldrig veta säkert, men utifrån den statistik vi har från Facebook-gruppen och det ögat kunde räkna tror jag att det är en ganska bra uppskattning.
Johanna Ericsson tror att den öppna och tillåtande tonen ligger bakom den stora uppslutningen för I can’t keep quiet i Göteborg och på andra platser. Alla är välkomna.
– Vi trodde att det skulle kunna bli för stort och brett, men vi kunde inte utesluta någon, för vilka vore vi då? Och det kom folk från höger och vänster, bokstavligt talat. Jag hörde folk säga saker som ”förr brukade detta vara en vänstergrej, men nu får jag vara med.” Det är viktigt tror jag, och vi har varit väldigt tydliga med att det här skulle vara politiskt obundet. Alla får vara med oavsett. Punkt.
Så vad händer nu? Det finns tydliga önskningar om att den nyfödda rörelsen ska leva vidare även efter 8 mars, säger Johanna Ericsson, och arrangörsgruppen har inga planer på att låta den bli vilande.
– All den här energin, engagemanget och kraften, vad gör vi med den? Det vet vi inte än, men efter den senaste veckan har vi känt att det här är ett ansvar som vi bär. Vi har en massa ideéer och vi får se var det slutar och tar vid. Men jag är ganska övertygad om att vi kommer att hitta former för att fortsätta.
Linnea Bengtsson:
– Ja, jag kan inte annat än hålla med. Jag såg det först genom facebook och sen var det du (Liv) som drog med mig idag. Men det känns ju naturligtvis oerhört viktigt att man är här. Det är sån gemenskap och så den här fantastiska sången. Jag tror att vi kommer att sjunga tillsammans och känna så mycket energi.
Liv Ulfsdottir:
– Jag är här för att jag tycker att det här var ett så fantastiskt initiativ. Sen ska jag erkänna att jag ett tag kände “Men orkar jag?”, men sen vaknade jag imorse och tänkte att det finns så mycket skit i världen och det här är en bra grej. Det är häftigt, jag cyklade upp här och träffade en äldre kvinna långt nere i Vasa. Då hade jag inte på mig den här [mössan] ens och hon frågade ändå “Ska du på demonstrationen?” Och så var det hela vägen upp hit. Då kände man “Wow!”
Caroline:
– Det är så fint! Trots att det är jättekallt, snöigt och blött är alla här i den här jättefina gemenskapen. Det är ju så fint att få vara med om. Och Asta, du tycker väl att det är himla kul att få visa upp din nya hatt, eller hur?
Urban Johannesson:
– Jag är här för att jag tror på människans lika rättigheter. Punkt slut.
Daina:
– Jag heter Daina och jag är här för att jag tycker att det är viktigt att manifestera på 8 mars, för alla kvinnors rättigheter. Jag brukar göra det och tycker att det var en rolig idé som kom [med mössorna], så jag tänkte att den hakar vi på.
