I regeringens nya livsmedelsstrategi verkar det vara viktigare att sälja åkermark till aktiebolag och att exportera svenska livsmedel på världsmarknaden än att föda vår egen befolkning, skriver Fredrik Wangsten och Marina Eriksson från Förbundet Sveriges Småbrukare.
Förra veckan presenterade regeringen den efterlängtade livsmedelsstrategin. Den ska ange inriktningen för Sveriges livsmedelspolitik fram till år 2030. Vi var många som hade hoppats på en politisk vilja att lösa de svåra utmaningar som hotar det svenska jordbruket.
Vid en första anblick ser vi många positiva formuleringar och fina ord om hållbarhet, miljömål, ökad självförsörjningsgrad och minskat regelkrångel. Så långt är allt väl.
Men dokumentet innehåller också en tydlig och skrämmande plan för att kunna sälja ut vår viktigaste naturresurs – åkermarken. Om planen genomförs så kommer det att vara dödsstöten för det småskaliga och hållbara jordbruket som ända in på 1980-talet stod för den största delen av vår matförsörjning.
Likt en trojansk häst har den lömska planen bäddats in i positiva ord om konkurrenskraft. Under punkten ”strukturutveckling” vill regeringen ändra på jordförvärvslagen, så att aktiebolag lättare ska kunna köpa upp jordbruksmark. Det betyder att priset på åkermark kommer att öka i en allt högre takt. Bondens viktigaste resurs, jordbruksmarken, blir snart så dyr att vanliga bönder inte har en chans att köpa den. Tyvärr verkar en sådan utveckling vara en medveten strategi, eftersom utredningen också föreslår en översyn av arrendelagstiftningen. De få bönder som kommer att finnas kvar kan alltså bli slavar åt kapitalet – som arrendatorer på sina forna gårdar.
Livsmedelsstrategins olika delar motsäger varandra på flera punkter, till exempel verkar regeringen tro att vi kan konkurrera med amerikanskt eller kinesiskt industrijordbruk – samtidigt som vi har höga skatter och högt djurskydd. Man konstaterar att ”kostnadsläget för vissa insatsvaror och arbetskraft är högre än i jämförbara länder” men tror ändå att det kan lösas genom produktivitetsutveckling och strukturomvandling. Man erkänner att inhemsk matproduktion behövs ur ett beredskapsperspektiv, men tycker ändå att vi framförallt måste hävda oss i den globala konkurrensen. Exportmöjligheter verkar vara viktigare än att föda vår egen befolkning.
Trots stora ord är detta ingen ny politik. På 1960-talet drev Socialdemokraterna en omfattande storleksrationalisering och 1990 genomfördes en avreglering och marknadsanpassning. Man ansåg att svenskt jordbruk kunde klara den globala konkurrensen. Resultatet av båda reformerna blev att nedläggningen av jordbruk och minskningen av vår självförsörjningsgrad aldrig har gått snabbare.
Regeringens strategi för jordbruket är bara möjlig på södra Sveriges slättland. I skogs- och mellanbygder sätter de geografiska förutsättningarna stopp. Här kommer nedläggningen av jordbruk att fortsätta i allt snabbare takt, landskapet kommer att mörkna. Den sista försörjningsmöjligheten för oss som bor kvar blir att ta dyrt betalt för en naturromantisk bullerbyupplevelse. En konstgjord andning som finns kvar så länge den urbana medelklassen tycker att det känns trendigt att under några månader varje sommar köpa mat direkt från bonden och titta på gulliga lamm.
Små- och medelstora familjejordbruk har historiskt kunnat föda landets befolkning. Med rätt politiska förutsättningar kan vi göra det igen.
