Övertorneåbon Marcus Stenberg skriver i sin debut om en av omställningens svåra utmaningar. Att minska konsumtionen. – Boken handlar om det jag skäms mest över så jag tycker det är jobbigt att folk ska läsa den, allt är så grumlat av skam.
På nyårsafton 2015 bestämde sig Marcus Stenberg för att sluta shoppa. Ivrig att sätta igång satte han upp mål efter Gunilla Brodrejs bok Shopstop och startatade en blog för att klara dem. Förbjudet: Kläder, smink, hårfärg, accessoarer, inredningsprylar, elektronik, möbler, böcker, skivor. Tillåtet: Livsmedel, drivmedel och färdmedel.
– Bloggen blev ett sätt för mig att prata om sådant som jag inte vågade prata om med kompisar eller familj, säger han.
Det är inget köpstopp för nöjes skull. Marcus Stenberg har samlat på sig högar av sms-lån, krediter och banklån och är övertygad om att ett brev från Kronofogden snart kommer att dimpa ner i lådan.
Bakom skulderna gömmer sig ingen överdådig livsstil. Bara ett ganska nördigt intresse för populärkultur, samlande och estetik som utvecklats till ett beroende. Det fungerar också ångestdämpande. På lunchrasten klickar han hem önskelistor från amerikanska e-bay som signerade fotografier av Lana del Rey, soundtracket till Lost in translation på vit vinyl, förstautgåvan av Sylvia Plaths Ariel, saxar i mässing och doftljus i mängder.
– Jag var Hisingens snobbigaste soc-fall. Fastän jag inte tjänade särskilt bra försökte jag ha en livsstil som om jag hade en hög inkomst, säger Marcus Stenberg.
I boken gör han en djupdykning i de mekanismer och strukturer som får oss att vilja handla mer. Han går igenom tingens koppling till samhällskoder och klass, skildrar Karl Marx beskrivning av varan, butikernas användning av psychological pricing och undersöker hur krediter och lån marknadsförs för att verka billiga. I varje kapitel presenteras också månadens shopaholic. Det är en guidning genom populärkulturens och historiens många divor som haft svårt att förtjäna sitt levebröd och att anpassa sin livsstil därefter. Parallellt får vi också följa Marcus Stenbergs liv och jobbet på flygplatsbokhandeln på Landvetter, vilket också det är fyllt av kändisspotting och litterära referenser.
– Jag har alltid gillat kultur som verklighetsflykt och älskar subkulturer. Det blir som en tvångstanke jag inte kan få ur huvudet, att så där vill jag också se ut och så vill jag också ha det. Jag tycker att det finns få saker som är lika roliga som att köpa nya kläder och känna mig fin. Jag blir nog mer glad om en människa säger att jag har det fint hemma än att jag är en snäll person. Det är förstås ytligt och dumt.
De första månaderna med köpstopp beskriver Marcus Stenberg som torftiga. Vardagen är grå utan kickar från att köpa hem något fint.
– Det blev väldigt tomt men jag använde skrivandet. Istället för att sitta och buda på e-bay hade jag skrivprojektet att arbeta med.
Tidigt i processen hörde författaren Linda Skugge av sig och visade intresse för att ge ut texterna på sitt förlag. Det blev en morot att fortsätta projektet. Nu har bloggen blivit bok, Jag har inte råd: Sorrow nr 5, som kom ut häromveckan.
Vem tycker du ska läsa boken?
– Jag hoppas att de som aldrig tänkt läsa om ekonomi ska läsa boken. Har man någon gång handlat av en känslomässig anledning för att bli gladare, eller känt, att gud jag är så tråkig för att jag har så tråkiga kläder så jag måste uppdatera det här. Då har man gått bortom vad ett klädesplagg och konsumtion har för funktion.
Vad har varit det bästa med köpstoppet?
– Det var fint att se att de vänner och förhållandet jag har inte påverkats av att jag inte kan bjuda på saker eller ge presenter. Det bästa rent objektivt är att jag flyttade tillbaka till Norrbotten. Det var en konsekvens av att jag började fundera på vad som känns viktigt istället för att tänka på ytliga saker. Men vardagskicken är borta, och det är väldigt tråkigt.
