Radar · Nyhet

Klas Eriksson vänder på bergfasta verklighetsbilder

Konstnären Klas Eriksson, boende i Göteborg sedan fyra år tillbaka, vill varken provocera eller skriva folk på näsan. Nu är det sista chansen för den som vill se ”Vet din mamma var du e?” på Konsthallen i Göteborg – en utställning med allt från hopsydda fotbollshalsdukar och rosa rök till stiliserade fönsterkuvert i ett madrasserat rum.

Efter att ha skapat konst på olika platser i många år har Klas Eriksson landat i Göteborg. Han tycker att staden har ett bra klimat för konstnärer, alla hänger med alla och avstånden är små.

– Min hjärna funkar bättre här, säger Eriksson och ler. Hans senaste utställning om intolerans och kollektivets roll, Vet din mamma var du e?, kommer delvis från fotbollen, där han redan som liten fick höra fotbollssupportrar hejarklacksropa frasen till varandra. Eriksson pratar om fotbollen som bilden av ett starkt kollektiv på gott och ont, och att ett visst mått av vi och de-tänk måste finnas.

– Jag jobbar ofta med subkulturer och maktförhållanden. Intoleransen mot andra är ett nödvändigt inslag, utan den blir det ingen subkultur. Dessutom älskar jag kombon estetik och politik i verket med fotbollshalsdukarna, som att kastas in i en folkloremur av anglofili. Det ska inte gå att sy ihop två lag, de är intoleranta mot varandra per automatik. De som är inom samma lag behöver inte ens känna varandra, de bara bär samma halsduk.

De stiliserade fönsterkuverten i ett rum där golvet består av madrasser beskriver Eriksson själv som en lek med perspektiv, där betraktaren står på väggen och tittar på hallmattan. Myndighetskuverten, uppskalade efter en magkänsla av hur viktigt vart och ett är, har ingen synlig mottagare.

– Hårda fönsterkuvert innebär nästan aldrig glada nyheter. Ta ett orange pensionskuvertet, att det någonsin skulle stå något av vikt i det är ouppnåeligt för en kulturarbetare. Många öppnar det aldrig. Dessa brev är också en form av maktbalans.

Han gillar konst som tar plats under en kort tid och som förändrar bilden av något som bergfast – gärna välkända inslag i stadsbilden. Flera av hans uppmärksammade verk innefattar rosa rök på broar, och Eriksson har bränt bengaler på Skeppsbron i Stockholm, i Bukarest, i Finland och på Älvsborgsbron i Göteborg.

– Media missuppfattade mina intentioner under Göteborgsbiennalen, och en bild på mitt verk användes som en illustration till en text om terrorhotet mot Röda sten.

Risken att få ett verk tolkat till terror och fara har gjort att Eriksson gör färre framträdanden inne i citylandskapet. Han säger att det lätt skapar dålig stämning, vilket inte är hans avsikt.

– Jag jobbar med performance, främst i det offentliga rummet, och gillar temporära skulpturer och rökverk som samarbetar med befintlig arkitektur. Konst på en konstutställning får ofta en publik med en viss förväntan – jag vill nå det oväntade.

Eriksson uttrycker att det finns något undermedvetet slumrande i det offentliga rummet, något som fortsätter göra honom nyfiken. På frågan om han drivs av ansvarskänsla svarar han att han inte upplever sig ha några särskilda skyldigheter, men att han ser en röd tråd genom sina verk.

– Jag kommenterar samtiden och det klart mina verk innehåller kritik, men att inte ge svar är en drivkraft för mig.