Zoom

Uppdrag: Avväpna rädslan för ryssen

Det har jagats många ryska ubåtar i Stockholms skärgård under åren och i höstas när den största militärövningen på 20 år hölls i Sverige kom ”anfallet” på Stockholm från öst. Kan dessa händelser hänga ihop med en utbredd rysskräck? Mattias Göransson, chefredaktör på magasinet Filter, menar att det finns en sådan rädsla i Sverige och han har i sin nya bok granskat om det finns fog för den. Ett arbete som startade i samband med den senaste ubåtsjakten 2014.

Det är som att sätta på en kran. Mattias Göransson, till vardags chefredaktör på magasinet Filter, har mycket att berätta, detaljrikt. När Syre träffar honom är hans nya bok Björnen kommer på väg ut i handeln. En mer gedigen granskning av påstådda hot, provokationer och territoriella kränkningar mot Sverige från Ryssland går knappt att hitta.

Mattias inledde arbetet med boken strax efter den senaste uppmärksammade ubåtsjakten i Stockholms skärgård 2014. Då tyckte han sig se en kombination av extremt bristfälliga bevis tillsammans med någon slags masspsykos hos försvarsmakten, politiker och medier. De flesta tycktes köpa den officiella förklaringen, att en förmodad rysk ubåt hade kränkt svenskt vatten, långt in i skärgården, trots de svaga bevis som försvaret lade fram. På presskonferensen stod både statsminister Stefan Löfven och försvarsminister Peter Hultqvist bredvid dåvarande ÖB Sverker Göranson och redogjorde för händelsen.

– Bevisningen var väldigt slapp och extremt ovetenskapligt framtagen. Försvarets metoder går emot all utredningsmetodik. Och ingen förmår kritiskt granska uppgifterna i de här hetsiga lägena. Ingen orkar sitta ner och tänka kritiskt, med några få undantag.

”Jag har utvecklat en pervers njutning av att plöja incidentrapporter från ubåtsjakter, jag tror att jag har läst runt 300 stycken” säger Mattias Göransson. Foto: Ingemar Tigerberg
En av flera rapporterade ubåtsincidenter som Mattias Göransson tagit del av. Foto: Ingemar Tigerberg

Thomas Quick-fallet

Mattias tyckte att händelseförloppet som utspelade sig i offentligheten påminde om fallet Thomas Quick (i dag Sture Bergwall). Den påstådda seriemördaren var oskyldigt dömd i samtliga fall, efter kraftigt undermålig bevisning. Hannes Råstam tog sig an fallet och gav sig inte förrän Sture Bergwall friades. Cancern tog hans liv innan han hann färdigställa boken och Mattias fick uppdraget att färdigställa den. Fallet Quick fick Mattias att inse hur långt utvecklingen kan gå när alla springer åt samma håll, utan att stanna upp och granska fakta.

– Har man tragglat igenom en sådan utredning så blir man väldigt känslig för när samma företeelse händer igen. Det var för mig så uppenbart likt. Allt var väldigt väldigt luddigt.

Mattias började intressera sig mer och mer för ämnet, och började gå igenom marina memoarer och incidentrapporter från misstänkta kränkningar av svenskt vatten och luftrum genom historien. Han beskriver mycket av det som står i de historiska rapporterna som löjeväckande nonsens, i flera fall tycker han sig se människor som uppenbart drivit med försvarets rapportförfattare: ”Flera stora och små ubåtar hade samlats vid ytan utanför ett midsommarfirande sällskap och sedan gett sig av”.

Inte mindre än 6 400 observationer av misstänkta ubåtar har gjorts under åren. Det handlar alltså om observationer inomskärs, trots det ovanliga i att ubåtar, som oftast är stora svårmanövrerade åbäken, tar sig in i en skärgård.

– Man blir alldeles matt av att läsa de här. Det uppstår en slags situationell logik där alla medier och militärer säger att skärgården är full av ubåtar. Har man väl etablerat en sådan bild kan folk få för sig precis vad som helst.

Systematiskt har Mattias gått igenom bevisen för de påstådda provokationer som skett från sovjetiskt och ryskt håll. I de allra flesta fall har bevisningen varit extremt bristfällig, men medierna har oftast köpt försvarets version.

– Alla de bevis som marinen har visat upp genom åren har visat sig ha naturliga förklaringar. Det är sillstim, minkar, vrak, valar, flyttimmer, ett kylskåp som man bombat. De har tagit fel på sina egna båtar, en gång var det en taxibåt som DN hade hyrt in …

Mattias beskriver händelse på händelse genom historien, redogör för de bevis som visats upp och sågar dem allt som oftast vid fotknölarna.

– I och med att merparten av observationerna var inomskärs fick man komma på en teori om miniubåtar som gjort djupa inträngningar på svenskt vatten. All forskning, och brittisk, tysk och amerikansk underrättelsetjänst, visar att det inte finns några sådana farkoster i rysk regi som kan ha gjort detta.

Lång historia av rysskräck

Men det är inte bara ubåtskränkningar som får sig en rejäl genomgång i boken. Här sågas allt från påstådda sovjetiska spökraketer som skulle ha flugit över Sverige efter andra världskriget till sentida luftrumskränkningar, ibland med en medvetet bisarr underton.

– Vissa av de här idéerna är ganska fantastiska om man tittar på dem utifrån. De saknar belägg och sans över huvudtaget. Ändå har de fått enormt fäste.

I boken går det också att läsa om de gånger då det faktiskt har skett kränkningar av olika slag, såsom när Sovjet sköt ner den svenska DC3:an som i hemlighet spionerade på ryssarna åt bland annat USA. Vilket i sig var ett brott mot den svenska neutralitetspolitiken under det kalla kriget. Detta var under en period då svensk militär skickade spioner till Sovjet, ibland utan ansvariga politikers vetskap.

Mattias skriver om sovjetiskt industrispionage, avslöjade ryska spioner inom det svenska försvaret (Stig Bergling och Stig Wennerström) och en ubåtskränkning som faktiskt ägde rum. Ubåten U137 strandade utanför Karlskrona 1981, och ansågs då utgöra bevis för Sovjets massiva undervattensverksamhet i svenska farvatten. I dag ser många bedömare händelsen snarare som ett omedvetet misstag än en rysk spionoperation.

Det senaste året har arbetet med boken intensifierats och Mattias har redan blivit anklagad, bland annat på DNs ledarsida, för att negligera hotet från Ryssland. Själv har han ingen ambition att komma med någon inlaga i försvarsdebatten, men däremot slå ett slag för faktagranskning och kritiskt tänkande.

– Jag skiter i Ryssland och militären egentligen. Men jag efterlyser en allmän stringens.

”Att Ryssland skulle anfalla Natoländerna i Baltikum, eller något västland över huvud taget, är en fantastisk idé.”

Mattias Göransson är mest besviken på public services granskning, eller brist på granskning, av de här fallen. ”Att kvällstidningar skenar iväg är inget unikt”, säger han. Foto: Ingemar Tigerberg

Masspsykos bakom hotbild

Klart är att boken utgör en kraftig käftsmäll på försvarsmakt, politiker och medier och deras slapphänta, periodvis tvivelaktiga, agerande.

– Det tycks alltid vara omvänd bevisbörda när det gäller den här frågan. Det är väldigt svårt att bevisa att något inte finns. I alla andra avseenden är det tvärtom.

Han har inte mycket till övers för försvarets kompetens i att utreda. Här har förstås även politikerna ett ansvar.

– Det är patetiskt att ingen har förmått stå upp och säga till militären ”Ni hade helt fel, och ni har ett personalproblem. Ni måste garantera att det här inte händer igen. Om inte ni kan sköta den här typen av utredningar måste vi outsourca det.” Militären söker militära svar, enligt militär logik.

Saknas självkritik

Men någon självkritik i de här frågorna syns knappast till, varken från försvaret, Säpo eller politikerna. Och granskningar från medierna är också extremt sällsynta.

Vad har du gjort för att själv inte falla i fällan att enbart söka källor som bevisar din tes?

– Jag har granskat bevisen som presenterats och hänvisar hela tiden till källan. Med det sagt kan det alltid dyka upp nya källor som visar annat. Jag har också haft en del fina filurer som har läst manuset, alla jag har intervjuat, däribland en före detta Säpo-chef och en ubåtsjägare.

Vad ser du för risker med rysskräcken?

– Jag citerar några människor som har varit aktiva i försvaret i vad de ser för risker, och jag håller med dem: Det finns enorma risker om man lägger en massa pengar på saker som inte behövs. Då kan folk tappa tron på hela samhällssystemet.

Ett sentida exempel Mattias tar upp i boken är då två ryska jaktplan påstods ha övat en attack mot Ronneby, som istället var en rysk övning i att försvara sig mot svenskt jaktflyg. I boken citerar han en svensk flygofficer som menar att Försvarsmakten medvetet väljer att inte bemöta ryktesspridning och falsarier, eftersom spekulationer om ryska aggressioner gynnar dem.

Under de stora ubåtsjakterna i den svenska skärgården under 80- och 90-talen var det mestadels tafatthet, bristfällig organisation och grupptänkande som skapade den mediala masspsykosen, enligt Mattias.

– Jag är övertygad om att de själva trodde att det fanns ubåtar där. Därför gjorde de otaliga feltolkningar och misstag som de sedan skylde över.

Nyligen arrangerade Sverige Aurora 17, den största försvarsövningen på tjugo år, i bland annat Mälardalen och Stockholm. Flera Nato-länder var inbjudna att delta i övningen som simulerade ett ”anfall från öst”. I medierna och bland försvarsbloggar spreds rykten om att Ryssland ”svarade” med att arrangera sin övning Zapad – för ett anfall från väst.

– Man påstod att Zapad skulle omfatta uppemot 100 000 man och att ryssarna kunde utnyttja den till att stanna i Vitryssland eller anfalla Riga. Sedan visade sig övningen vara runt en tiondel så stor och någon rysk aggressivitet förekom inte. Men det skrev ingen. Den övningen håller Ryssland förresten vart fjärde år. Zapad betyder väst. De övar sina militärdistrikt i norr, öster, söder och väster – vart fjärde år. ”Att de skulle öva i höstas har vi känt till i evigheter. Sedan var det vi som såg till att ha en övning samtidigt, inte ryssarna” förklarade en av mina källor i försvaret, berättar Mattias.

Tvivelaktig upprustning

Ett av de hot som påstås finnas mot Sverige är att Ryssland skulle anfalla Gotland, i förebyggande syfte, för att lägga grunden för en attack mot någon av baltstaterna.

– Att Ryssland skulle anfalla Nato-länderna i Baltikum, eller något västland över huvud taget, är en fantastisk idé. Alla experter och militärer jag intervjuat säger att den är helt tokig.

Sammantaget leder bilden av det hotfulla Ryssland till en upprustning av det svenska försvaret, som får höjda anslag och tillskott av hypermodern krigsutrustning.

– Men redan i dag står ett stort antal Jas-plan undanstuvade utan att användas. Vi har omkring 60 plan i drift och 80–90 som bara lagras. Ändå har vi beställt 60 nya plan av generation E
för 35,6 miljarder. Och dessa affärer blir alltid dyrare än vad som sägs inledningsvis. Vi har inte råd att bygga snabbtåg mellan Göteborg och Stockholm – men vi har råd att köpa en helt ny uppsättning flygplan. Då finns det helt plötsligt hur mycket pengar som helst. Det finns ingen hejd.

”Ingen förmår kritiskt granska uppgifterna i de här hetsiga lägena.”

Politiska starka band

Mattias Göransson lyfter ett antal aktuella vapenaffärer som han anser kan ifrågasättas. Han menar att de folkvalda är för svaga i de här frågorna, och att både riksdag och regering viker ner sig för militära särintressen. Banden mellan politikerna, industrin och Försvarsmakten är starka.

– Stefan Löfven arbetade på ett bandvagnsföretag innan han började på IF Metall. Tidigare statsminister Göran Persson utför PR-uppdrag åt försvarsindustrin. Både Fredrik Reinfeldts tidigare pressekreterare och Stefan Löfvens förra mediestrateg jobbar numera åt försvarskoncernen Saab, rabblar Mattias Göransson upp.

I Sverige är det inte ovanligt att hela delegationer med politiker och kungahusrepresentanter skickas till andra länder för att göra reklam för svenska vapen.

Mattias Göransson tar exemplet Filippinerna, där president Rodrigo Dutertes utrensning av knarklangare och upprepade brott mot de mänskliga rättigheterna fick USA att stoppa en vapenaffär med landet. Kort därefter öppnade Saab kontor i huvudstaden Manila, och strax därefter öppnade Sverige ånyo en ambassad i samma stad. På invigningen deltog näringsminister Mikael Damberg och Saabs styrelseordförande Jacob Wallenberg. Men att regeringen skulle gå vapenindustrins ärenden avfärdades av näringsministern:

”Sverige har inget försvarspolitiskt samarbete med Filippinerna och vi strävar inte efter det”, sa han till SvD i samband med öppnandet.

Mattias Göransson radar upp fler exempel, såsom Peter Hultqvists engagemang i försöken att sälja Jas-plan till Botswana, ett projekt som kritiseras av bland annat landets oppositionella ledare samt internationella tankesmedjor som ett ”fåfängt projekt” som drivs av Botswanas president Ian Khama. Göransson konstaterar att svenska debattörer under George Bushs presidentskap gärna uppmärksammade amerikanska politikers kopplingar till vapenindustrin, medan samma fenomen på hemmaplan knappt får någon att höja på ögonbrynen.

– Det är fascinerande hur blinda vi är för vårt eget beteende. Det som vi hade tyckt var rena bananrepubliken om någon annan höll på med tycker vi är helt normalt så länge vi gör det själva. På samma sätt är det med den ryska hotbilden. Tänk om ryssarna i decennium efter decennium hade riktat lika paranoida, hårdvinklade och dåligt underbyggda anklagelser mot oss? Då hade vi betraktat dem som galna.

Försvarsmakten håller pressträff på Berga i Haninge med anledning av underrättelseoperationen i Stockholms skärgård 2014. Foto: Tomas Oneborg/TT

”Det är patetiskt att ingen har förmått stå upp och säga till militären – ni hade helt fel”

Om Mattias Göransson