Konstnärer utforskar den urbana normen

I serietecknarna Karin Casimir Lindholm och Karolina Bångs ateljé råder en lugn stämning. Rummet har två arbetsplatser. Tyger hänger på väggarna och anteckningar, skisser och pennor ligger utspridda.

Sedan några dagar tillbaka har alla medverkande konstnärer skickat in sina arbeten till den turnerande utställningen Ung kultur utmanar den urbana normen som startar den 2 juni.

Åtta konstnärer har sedan början av året skapat verk där de utforskar och belyser relationen mellan storstad och glesbygd. Resultatet är en bred konstutställning där textilkonst och serier visas bredvid ljudinstallationer och poesi. Frågeställningar ställs om vart blicken riktas; vad som är centrum och periferi och om relationen mellan olika platser och hur de laddas med olika betydelse och makt. Alla konstnärer är från landsbygden där de även mestadels verkar.

Serietecknarna Karin Casimir Lindholm och Karolina Bång har till sitt gemensamma verk Queer i glesbygd intervjuat personer som valt att bo eller stanna på landsbygden.

– Poängen med berättelserna är att visa på ett självvalt liv. Att det är ett fullgott liv att bo ute på glesbygden, det är inte i väntan på något bättre, säger Karin Casimir Lindholm.

Intervjuerna har de gjort om till berättelser som de sedan har gjort serier av. Att staden anses vara det självklara valet för de som byter normen är något de vill diskutera.

– En gång i tiden kanske det har varit så men nu behövs inte staden på samma sätt. De nätverk man kanske söker finns numera även att hitta på andra platser, till exempel online.

Även myten om landsbygden som homofob och intolerant är något som Karin Casimir Lindholm tycker ska uppmärksammas.

– Det går att ändra ett mindre sammanhang snabbare än ett större. Om det till exempel är ett samhälle med 20 invånare och en av dem är transperson, då är det ju en väsentlig andel av gruppen som är trans. Gruppen har det då i sin närvaro och måste förhålla sig. I en stad har du möjlighet att välja att leva i helt homogena grupper på ett annat sätt än på mindre orter. Att förändra med sin närvaro blir lättare i små samhällen.

Utställningen är ett initiativ av föreningen Unga på landsbygden som ifrågasätter en urban norm och försöker få unga att organisera sig i glesbygden. De tar tag i myter om att landsorten avfolkas och att ett naturligt steg för att utvecklas är att flytta till större ort. Något som den medverkande kläddesignern Sanna Bodén från Frösön i Östersund kan känna igen sig i.

– Normen har varit med om att forma bilden av mina egna drömmar. Som yngre ville man ju lyckas och då trodde man att lyckas var lika med att lyckas i en stad. Jag tror den urbana myten är en av anledningarna till att det tog mig tio år att flytta hem.

Temat för utställningen är hur olika platser får olika betydelse och makt, något som för Sanna Bodén resulterade i en jacka.

– Det är en hyllning till varseljackan. De som bär en varseljacka är folk som jobbar på vägen, ett klassiskt arbetarplagg. Det är också ett plagg som används i vardagssituationer utöver arbetssituationerna. Jag har tagit vara på vad som gör en jacka till en varseljacka.

Till skillnad från Karin Casimir Lindholm och Karolina Bång, som har bytt sina uppväxtorter mot Malmö och nu delvis Emmaboda, är Sanna Bodén en hemvändare. Efter många år på andra orter där hon studerade och jobbade, accepterade hon sin hemlängtan och flyttade hem igen.

– Jag visste nog att jag någon gång skulle flytta hem. Och efter lång tid gjorde jag det. Man kan ju inte gå runt och längta hela tiden, någon gång får man göra slag i saken.

En deltagare som inte är hemvändare utan som valt att stanna kvar är poeten Lo Lindström. Hen är född, uppvuxen och bosatt i Skellefteå. Med sin estradpoesi utmanar hen den urbana normen och den koloniala relationen Sverige har till Norrland.

Lo Lindströms verk på utställningen har titeln och ämnet Att stanna.

– Jag tyckte att den rösten behövdes, inte enbart rösten från den utflyttade och från hemvändaren. När glesbygden skildras är det oftast med en hemvändares blick, där de som bor kvar är omoderna och okunniga. Men historien om oss som är kvar då? Jag gick igenom gamla texter för att förstå och dissekera hur jag själv har känt under den här tiden.

Lo Lindström ifrågasätter en idébild som syftar på flytten som aktiv och att stanna kvar som passivt.

– Det uppfattas till en början som att folk tar tag i sina liv när de flyttar. Man flyttar iväg och blir något. Men egentligen följer de ju bara normen. På det sättet blir att stanna verkligen en aktion. Det är att bryta normen och är därför ett mer aktivt val än att lämna glesbygden.

Med start i juni kommer utställningen att besöka flertalet glesorter. Och deltagarna understryker alla hur viktigt det är att belysa strukturerna och att tala till en glesbygd snarare än till en storstad.

– Jag hoppas att besökarna ska få se konst som handlar om dem. För vi har väldigt lite konst och berättelser att spegla oss i, fortsätter Lo Lindström.

När Sanna Bodén flyttade hem igen upplevde hon att designyrket förväntades höra hemma i en storstad. Hon förklarar den urbana normen som, liksom alla normer, osynliga strukturer som handlar om makt, politik och identitet.

– Men det är en norm som är ganska ny och som behöver förklaras, säger hon.

I sin ateljé har Karin Casimir Lindholm liknande tankar.

– När det ges en bild av glesbygden som sorglig och omodern kan också vissa beslut motiveras. En förbifart till Stockholm kan läggas mitt i en glesbygd eftersom ”utvecklingen ändå finns i städerna”. Det är så klart ingen som säger sådant här rakt ut men storstadsnormen rättfärdigar sådana resursfördelningar.

Som förberedelse för utställningen träffades alla konstnärerna under en helg. De diskuterade ämnen runt glesbygd kontra storstad och berättade om sina konstprojekt.

– Det var ögonöppnande att se att det existerar folk som brinner exakt lika mycket som jag för de här ämnena. Det blev inte bara ett konstigt sidointresse som jag har, här fanns fler än jag! Jag visste att det fanns fler men behövde verkligen se det, säger Lo Lindström.