Kring torp och gårdar gömmer sig ofta en rik flora av ängsväxter. – Genom att våga kombinera gamla och nya tekniker kan torparen återskapa livsmiljöer för humlor, bin och fjärilar, säger Calle Bergil.
Drömmen om urskogen är mest just en dröm, människan har påverkat landskapet genom att bruka jorden ända sedan stenåldern, konstaterar naturvårdsbiologen Calle Bergil.
– Hoten mot mångfalden beror inte bara på vår närvaro i naturen utan på frånvaron. Djur i markerna är den stora bristen i dag. Många växt- och djurarter är beroende av betande djur. De stora problemen började när vi gick från småskalighet till storskaliga jordbruk och odlade granskogar, säger han.
Runt 1860-talet var torparna den näst största befolkningsgruppen i landet och det fanns över 100 000 torp. Fram till sekelskiftet täckte över en miljon hektar ängar landet. Torpen la man ofta vid sandiga jordar eller backar där den stora gården inte tyckte det var intressant att odla. Av torparnas utmarker, betesängar och hagar finns inte mycket kvar. Platserna förändrades under 1900-talets industrialisering av jordbruken till odlingsmark eller skog. Slåtterängen är i dag en sällsynt och hotad naturtyp.
– Torpen rymmer mycket av övergången mellan välvårdad mark och skog, och just i skogsbrynet finns många intressanta arter. Alla dessa små torpställen hyser tillsammans höga naturvärden, säger Calle Bergil.
I gläntan ryms både skogsarter, jordbruksarter och brynarter.
– Fåglar som rosenfink och törnskatan är just brynfåglar. Även skogsfåglar som slaguggla, lappuggla och berguv bosätter sig gärna nära de gamlainägorna.
Dåtidens naturvård med betande djur gjorde att landskapet blev likt platser där vilda djur går fram. I dag har zonen smalnat av till en skarp linje mellan skog och öppet landskap. Men många ängsväxter finns kvar som fragment i de gräsmattor och buskage som omger torpen och går med lite tålamod att locka fram.
– Börjar man röja upp och slå gräset finns det stora chanser att få tillbaka växterna och fjärilarna och humlorna som kommer med dem.
Hittar du en kattfot, granspira, brudsporre, slåtterfibbla eller slåttergubbe runt husknuten är det ett säkert tecken på att där en gång funnits en äng. Grundprincipen för att återskapa ängen är att röja och forsla bort döda växter och sly. Har träd och buskar inte tagit över, räcker det med att börja slå och skörda, gärna flera omgångar per säsong, berättar Calle Bergil.
– Där handlar det om att hitta de gamla växterna och återuppta slåttern, eller hävden som det hette då.
Andra arter som visar att marken påverkats mycket av gödsling eller igenväxning vilket gör det svårare att skapa ängar är vresros, örnbräken, timotej, brännässla, kirskål, lupin, smörblomma och hundkäx.
– Men även i de mest igenvuxna markerna, med högt gräs, sly, hagtorn och slånbuskar, går det att locka fram ängsblommorna. Orkidéer som nattviol och jungfru maria kan det finnas rikligt av på ängsmarker.
Att hyra betesdjur är också ett sätt att hålla markerna öppna.
De flesta hus omges numera av gräsmattor som även dessa kan ha betydelse för mångfalden. En ogödslad och oregelbundet klippt gräsmatta hyser många av de arter som finns på ängar och betesmarker.
– Vi har brist på pollinerande insekter, som vildbin och humlor. De kan enkelt gynnas. Om man slarvar lite med sin gräsmatta och inte gödslar börjar tusensköna och klöver snart att växa och även sällsynta växter som orkidéer om det finns i omgivningen. Så njut av tusenskönorna och brunörten istället för att klippa bort den, säger Calle Bergil.
