Glöd · Ledare

Egalitär politisk gemenskap är både vägen och målet

I Marshfield på landsbygden i delstaten Vermont i norra USA möts drygt 60 personer från organisationen Institute for Social Ecology en helg i augusti för att diskutera alternativ politisk organisering i en tid av växande fascism. Svensk nyhetsrapportering om USA domineras av Donald Trumps senaste uppseendeväckande uttalanden samt analyser av hur Trump och fascistisk mobilisering som den vi har sett exempel på i Charlottesville hänger ihop. Det är inte så konstigt, växande fascism är skrämmande och bör lyftas i media.

Men det är lika viktigt att rapportera om motståndet mot den. Det motståndet, som inte bara handlar om att slå ner fascismen utan om att aktivt föra en annan politik och föreställa sig nya sätt att organisera samhället, spirar på platser som svenskar kanske minst förväntar sig.

En sådan plats, som har intressanta kopplingar till de politiska teorierna inom ”social ecology” i USA, är Rojava i norra Syrien. Eleanor Finley, doktorand i antropologi, skriver om detta i den nyligen utkomna antologin Uneven Earth: 2015–2017. Hon redogör för hur den kurdiska motståndskämpen Abdullah Öcalan som sitter i isoleringscell i turkiskt fängelse har läst och inspirerats av den amerikanska tänkaren Murray Bookchin som myntade begreppet social ekologi. På den vägen har idéer inom social ekologi om frihetlig kommunalism – en form av anarkistisk, direktdemokratisk organisering – fått fäste i den kurdiska politiska kampen.

På sammankomsten med Institute for social ecology i Vermont berättar kurdiska Huseyin Ates som kämpar för YPG – den kurdiska delen av de Syriska demokratiska styrkorna – om hur Rojavas politiska system vuxit fram i en region härjad av krig och konflikter. Ates berättelse gör det tydligt att stora delar av Rojavas befolkning ser lokal direktdemokrati präglad av jämställdhet och jämlikhet mellan etniska grupper som det bästa sättet att kämpa emot alla sorters extremism och fascism. Inom social ekologi ses byggandet av hierarkier i samhället som roten till såväl sociala konflikter som ekologisk förstörelse. Därför är en decentraliserad egalitär politisk gemenskap inte bara ett mål för politisk kamp utan själva metoden för att åstadkomma förändring.

Anarkistiska tänkare drar gärna paralleller mellan dagens Rojava och 30-talets Katalonien där människor organiserade sig lokalt genom direktdemokrati och kämpade mot fascisterna under spanska inbördeskriget. Ett exempel är filmen ”Accidental anarkist” som följer en FN-diplomat som börjat ifrågasätta de metoder för politisk förändring som han skolats i och finner bättre alternativ i anarkism och social ekologi. Filmen visar att de katalanska frihetskämparna trots att de besegrades under inbördeskriget har satt spår i regionen som än i dag är en central plats för maktkritiska politiska rörelser.

I Sverige märker jag att många tycker att denna typ av politik är orealistisk och naiv. Men om människor kan bygga en sådan rörelse i dagens USA och Syrien, varför inte i Sverige? Om det ger framtida generationer en bättre utgångspunkt för att organisera ett lite vettigare samhälle, varför ska vi inte försöka ge dem den möjligheten? Att stödja och delta i dagens direktdemokratiska, anarkistiska rörelser är vad vi behöver göra om vi menar allvar med att ta avstånd från den växande fascismen.

Den stora spridningen av antirasistisk organisering i USA.

Sven-Erik Bucht åker till Brasilien och sprider svensk skogsbruksmodell – kalhuggning och greenwashing.