De sjutton globala målen, Agenda 2030, antogs av FN i september för två år sedan. Världens länder förbinder sig där att jobba för en hållbar utveckling ekonomiskt, miljömässigt och socialt. För någon som ser möjligheterna med en mer hållbar matproduktion är det tydligt att fler än hälften av målen går att applicera på matområdet. Från det självklara Ingen hunger till det kanske mindre uppenbara Hållbara städer och samhällen.
Regeringen i Sverige har tillsatt en Agenda 2030-delegation, vars ledamöter verkar ha en onödigt stor slagsida mot den miljömässiga hållbarheten, åtminstone vid en ytlig betraktelse. Det gäller att inte glömma de andra två delarna av hållbarhetsbegreppet. Vid Agenda 2030-konferensen i Växjö i början av september deltog två utredare från delegationens sekretariat. De visade glädjande nog ett stort intresse för matens koppling till deras arbete och stannade kvar för att lyssna på seminarier kring akvaponik och möjligheterna kring att skapa många nya jobb inom den grönblåa sektorn.
Det krävs krafttag från många olika aktörer i arbetet att modernisera och revolutionera odling. Lagar och regler bygger på att systemet ska fortsätta som hittills, med ett traditionellt lantbruk. När det gäller vattenbruk räknas det som miljöfarlig verksamhet och tillståndsprocessen är osannolikt lång, upp emot sex år. Det är kanske inte så konstigt eftersom vattenbruket hittills riskerar att påverka känsliga havs- och insjömiljöer negativt, genom bland annat övergödning och risk för smittor.
En ny cirkulär metod i slutna system innebär helt andra förutsättningar. Akvaponik innebär att fisksorter som är vana vid trängsel och är motståndskraftiga mot sjukdomar kan odlas i integrerade system med grönsaker. Rester från grönsakerna kan delvis fungera som foder till fiskarna och fiskarnas avföring kan göda grönsaksodlingen. Metoder som bygger på en cirkulär ekonomi och hållbarhet i praktiken ska uppmuntras och inte hindras med en gammal lagstiftning. Det håller på att växa fram en ny kategori av bönder och dessa behöver hjälp i form av moderniserade regler.
Jag har i tidigare krönikor kritiserat LRF för att vara för tyst. Visserligen lägger LRF kraft på att förenkla regler, men jag uppfattar att det är regler som främst avser det traditionella lantbruket. Det borde ligga i LRF:s intresse att framtidsbevaka och se en ny kategori potentiella medlemmar som inte har samma bakgrund som de flesta andra lantbrukare. Jag lägger inte hela ansvaret för ett hållbart jordbruk på LRF, självklart inte, men det skulle hjälpa mycket om ”modernäringen” kunde titta i kristallkulan och se sin egen förnyelse.
