När jag växte upp var det självklart att Socialdemokraterna regerade. Men min omgivning var lika självklart och slentrianmässigt borgerlig. I läroverket där jag gick tyckte man det var roligt att säga om lektorn som – kanske – var ”sosse” att han var ”lite skär om kinderna”. Världen var stor och lockande men svensk inrikespolitik var bara trist.
När jag växte upp hade vi också både Povel Ramel och Hasse & Tage. I dag kan det vara svårt att förstå hur viktiga de var; hur deras sånger och sketcher var allmängods, koder och rikslikare. Povel Ramel var ett geni men Tage Danielsson, som både roade och oroade, blev ännu större. Han var gycklaren som samtidigt var en viktig politisk kraft. Alla som inte är allt för unga minns hans monolog om kärnkraften och sannolikhet – vi äldre kunde den! Han och Hasse gisslade det snåla biståndet (”1 procent, det är mycket det så mycket som jag tjänar”) och utanförskap med en romsk upphottad Du gamla du fria. Hasse & Tage öppnade våra ögon och väldigt många gick från ljummen höger till rak vänster.
Tage Danielsson hade alltid bekänt sig till socialdemokratin men till slut fick han nog. Han debatterade ner Olof Palme om kärnkraften. Han skrev Mordet på solidariteten som är en rasande vidräkning med pampvälde och pampfasoner. Och den oförglömliga texten om brustna drömmar. Det sägs att det var den text han själv höll allra högst; när Monica Zetterlund sjöng den stod han gärna i kulissen som en extra sufflör.
Detta var för 30–40 år sedan. Sedan föll Socialdemokraterna men kom igen växelvis med de borgerliga. Men det som kom igen var ett helt annat parti, så det var nästan egalt vem som regerade. Färgen har bleknat, visionerna är glömda. Hela vänstern – om nu Socialdemokraterna hör dit – är ack så håglös.
Det är lite märkligt för Sverige tuffar ju på. Vi är dubbelt så rika, totalt sett, som då. Om vi ville kunde vi vara generösa mot flyktingar och andra som behöver stöd. Vi kunde vara mer jämlika. Leva hållbart.
Sådana frågor är svåra att prata och skriva om. Alla partier är så slimmade och anpassade till att spela sitt politiska spel att avvikande tankar blir irriterande biljud som trängs ut ur medierna och debatten. Jag har skrivit många kritiska artiklar om sakernas tillstånd, om miljöhoten, varför vi inte delar på jobben, varför vi konsumerar så mycket och så vidare. Systemkritik säger en del, politiska frågor säger jag. Ändå hamnar de nästan bara på tidningarnas kultursidor. När de inte redan är fulla med intervjuer med popstjärnor.
Ofta viftas det också bort som ”civilisationskritik”. Men är det inte just vad vi behöver nu när det drar ihop sig till 1 maj? Måste svensk inrikespolitik vara så trist: skattesatser och laddstolpar och genuskorrekta förskolor? Dags att ställa Tages fråga igen:
Var blev ni av alla drömmar
om en rimligare jord,
ett nytt sätt att leva?
Var det bara tomma ord?
