Hannah Lutz debut Vildsvin handlar om den smålåndska orten Hornanäs som invaderas av vildsvin. En rapp och lättillgänglig roman med trovärdig dialog, skriver recensenten Amanda Gräns.
Vem äger naturen? Vilka får lov att vistas i den och vilka får det inte? Kan människan kontrollera vilda djur? Är det ens moraliskt försvarbart att försöka göra det? Detta är exempel på frågor Hannah Lutz diskuterar och problematiserar i sin romandebut Vildsvin.
Författaren föddes 1984 och växte upp i Ekenäs i Finland, men är numera bosatt i Danmark. Som skribent arbetar hon både ensam och i grupp och har författat bland annat noveller, essäer och radiodramatik. 2011 tilldelades hon Umeås novellpris. Vildsvin är Lutz första roman. Den skrevs ursprungligen på svenska men kom först ut i dansk översättning på ett förlag i Danmark förra året. Nu utkommer den i Sverige och Finland på originalspråk.
Det är en nätt och lättläst roman på knappt hundra sidor som Lutz har författat, en så kallad kortroman. Också till utseendet är boken i det mindre formatet. Det märks att hon har en dragning åt det knapphändiga. Romanens kapitel är korta, oftast inte mer än två sidor. Boken kan läsas som tre noveller som författaren skiftar mellan. Det kortfattade går igen i språket som är klart, precist och utgörs av korta meningar.
Det är mycket natur i romanen. Det är öppna landskap, skog, buskar, snår, ormbunkar, mörker och ljus. Det sker kraftiga väderomslag med stark vind, regn och lervällingar.
Persongalleriet består av ett antal individer som inte delar så mycket förutom platsen de bor på: småländska Hornanäs. De lever ett stilla liv i avskildhet från varandra. Det är inte förrän i slutet av romanen som två av dem möts.
Det som förenar samtliga är vildsvinen vilka har spridit sig lavinartat i Småland. En tid var stammen nästan utrotad men nu finns de överallt, de intar trädgårdarna, skogarna och åkrarna. De vilda djuren är samtalsämnet på byn. Alla har en relation till dem, men hur den ser ut är olika.
Ritve fascineras av dem, drömmer om dem på nätterna och vill inget hellre än att leva tillsammans med dem i skogen i vilt tillstånd. Glenn och Martina vill ha bort vildsvinen, irriteras över att de lägger beslag på deras mark. För Mia har de något av ett magiskt skimmer över sig och kopplas samman med historier och lekar från barndomen.
I jag-form berättar Glenn, Mia och Ritve sin historia. Den sistnämnda liftar nedåt i landet på grund av sin fascination för vildsvinen som hen vill uppleva med egna ögon. Glenn, som är kommunarbetare, har flyttat från Malmö till den småländska landsbygden. Han lever ihop med Martina och titt som tätt kommer dennes yngre syster Tove och hälsar på. Hon kan inte förstå hur de kan leva här, för här händer ju ingenting.
Mia har lämnat stan och sin flickvän för att över sommaren bosätta sig i den gamla skolan Siggalycke tillsammans med sin dementa morfar. Som barn var han elev på folkskolan. Genom ett vistelsestipendium står den till deras förfogande. Mias förhoppning är att vistelsen ska väcka gamla minnen, få morfadern att leva upp och återfå rösten.
Hannah Lutz har ett jättebra språk. Hon skriver enkelt och tillgängligt. Karaktärerna är trovärdiga och egensinniga. De är som folk är mest. Det är ett intressant ämne författaren tar upp som utspelas på en plats som annars inte särskilt ofta omnämns i media. Greppet, att låta vildsvinen vara den gemensamma nämnaren, fungerar bra.
Det som framför allt är värt att lyfta är romanens dialoger. De är lättsamma, genuina och klingar aldrig falskt. Lutz har tidigare visat att hon har talang för att skriva dialog genom publicering av radiodramatik. Det här är en sida jag hoppas att hon utvecklar mer framöver. Jag kan dock ställa mig en aning undrande inför bokens totala avsaknad av markörer som talar om att det rör sig om talad text, som talstreck eller citationstecken.
Min enda egentliga invändning mot Vildsvin är att den är för tunn och stram. Det känns som att det är över innan det ens har börjat. Jag hade önskat att författaren hade byggt ut det hela mer, gett det mer kött på benen. Här finns karaktärer som håller för det. Ibland känns det som att det sparsmakade språket står i vägen för berättelsen. Samtidigt har jag förståelse för att Hannah Lutz har haft strikta regler vad gäller formen att förhålla sig till. En kortroman ska helst inte överstiga 100 sidor. Och visst är det positivt att den första tanken man får när man läst färdigt romanen är att man önskar att det fanns mer.
Sammanfattningsvis är Vildsvin en välskriven, lättillgänglig och snabbläst roman om ett ämne som fascinerar. Av en författare som har känsla för att skriva trovärdig dialog. En lyckad debut.
