Som hbtq-person på landsbygden är det svårt att hitta andra berättelser än de som säger att du måste flytta till staden för att bli lycklig. Det vill gänget bakom föreställningen Landet inuti ändra på, genom att berätta om de som valt att stanna kvar.
När Joakim Rindå var arton år lämnade han sin hemby Vaplan i Jämtland för att flytta till Stockholm. Då trodde han att det var något som han behövde göra för att kunna leva öppet som homosexuell.
– Jag tänkte att jag skulle bli ensammast i världen om jag stannade kvar, eftersom det inte fanns några andra homos i min by. Men jag glömde bort att det inte var någon som visste att jag var homo.
Nu har han regisserat föreställningen Landet inuti där han tillsammans med resten av ensemblen samlat in berättelser från hbtq-personer som gjort ett annat val, och stannat på eller återvänt till den mindre ort där de växte upp.
– Vi ville berätta om dem som värderar relationen till sin egen plats och ger den större utrymme än vad jag gjorde, som offrade relationen till min hemby.
Joakim Rindå menar att den klassiska komma ut-historien handlar om att söka sig till staden. Att några andra berättelser inte hörs har att göra med att storstadsnormen är en stark berättarmaskin, där storstaden alltid vinner. Landsbygden beskrivs som tärande, trög och innovationsfattig, och staden är dess motsats.
– Vi gör oss själva och världen en otjänst när vi tillskriver landsbygden eller staden så enkla berättelser. Det blir en felaktig bild som gör att vi skapar berättelser som i sin tur är så starka att de kanske skapar en verklighet. Genom föreställningen vill vi vända på det här och säga att du inte måste flytta för att få ett bra liv, en plats behöver inte i sig betyda det ena eller det andra.
För att samla in material till föreställningen har ensemblen rest runt till mindre orter i hela landet och samtalat med människor som lever utanför heteronormen om deras val.
På scenen återger skådespelarna berättelserna som om de var på plats i rummet där berättelserna samlades in.
Föreställningen kommer att spelas i bygdegårdar och andra lokala mötesplatser, och publiken placeras så att de kan se varandra i ögonen. Efteråt ska det finnas tid och plats för fortsatta samtal.
– Vi vill visa att vi alla spelar roll, det här är inte en föreställning om några få personer. Vi hoppas att publiken ska känna att de är del av den här gemenskapen som föreställningen pekar på, att det är de som är lokalsamhället.
Ensemblen har besökt platser som Kiruna, Gnosjö och Norsjö. Joakim Rindå säger att det aldrig var några problem att hitta personer som ville dela med sig av sina erfarenheter.
– Vi har haft stor hjälp av lokala Riksteaterföreningar, där det finns personer med stort kontaktnät och som har kunnat säga ”ja men min systers äldsta dotter, hon har stannat kvar och lever som lesbisk här, henne borde ni prata med”.
Under samtalen har många olika anledningar till att stanna kvar eller återvända kommit upp. Det kan handla om att vilja vara nära familj och vänner, närheten till naturen eller att personerna har intressen som är svårare att utöva i storstaden.
– Någon säger att intresset för motorer och hänget med kompisarna med samma intresse är viktigare än kärleksrelationer, en annan arbetar som bonde och tycker att det är viktigt att kunna leva nära djur.
Joakim Rindå säger att det finns en föreställning om att hbtq-rörelsen växer i städerna, men att den är i stort sett obefintlig på landsbygden. Något som ensemblen upplever inte stämde.
– Det är många som organiserar sig på sin plats, i dag finns det över femtio Pridefestivaler runt om i landet, på platser som Ånge, Bollebygd och Edsbyn. Det blir tydligt att andra berättelser och erfarenheter än de heteronormativa breder ut sig och får utrymme på olika orter.
Under researchresan besökte ensemblen även Vaplan, Joakim Rindås hemby. Ett besök som han säger blev ganska omtumlande.
– Den här sortens undersökande av ens historia väcker tankar. Det här arbetet har gett mig möjligheten att få vara lite med den där Jocke som i fantasin inte tog tåget till Stockholm, utan som stannade kvar och som ändå inte fick ett erbarmligt liv.
Landet inuti är ett samarbete mellan Riksteatern och Folkteatern Gävleborg. Övriga personer i det konstnärliga teamet är Victor Wigardt, Mattias Brunn, Mårten Andersson och Charlotta Nylund.
