Hans plastmuggstexter har fått stor spridning på sociala medier och på Gotland har han i sommar belyst konflikten mellan vinst- och miljöintressen. Patrik Qvist vill skapa samtal med sin konst. I sitt senaste projekt hyllar han den långsamma kontemplationen.
I sitt senaste verk i projektet (X)sites har konstnären och arkitekten Patrik Qvist byggt en kamera med en slutartid på 64 dagar. Med den hoppas han kunna se det stilla liv som pågår på en liten kulle på ett fält i Halland.
– Jag har ställt ut en kamera som tar en bild under två månader, ohyggligt långsam exponering. Den tar en bild på en mycket liten kulle på ett fält. Det är en rätt oansenlig liten plats. Jag vill att man långsamt ska titta på någonting, snarare än turistens snabba snapshots.
(X)sites är ett konstprojekt som sträcker sig längs cykelvägarna runt Kattegatt- och Sjuhäradsrundan. Där har Patrik Qvist tillsammans med ett 30-tal andra konstnärer gjort platsspecifik konst ute i naturen, så kallad ”land art”. Konst som på något sätt handlar om vår relation till platsen vi befinner oss på. Och just platsspecifikt är något som går som en röd tråd genom Patrik Qvists konst.
För runt tre år sedan började han med det som har gett honom smeknamnet ”plastmuggskonstnären”. Efter att han hade gjort en utställning med klimat- och miljötema slogs han av att besökarna inte verkade inspirerade att samtala, trots det engagerande ämnet.
– När man ställer ut på gallerier eller konstinstitutioner får man en publik som redan vet att den ska se konst och kommer med ett förhållningssätt som inte alltid är helt öppet. Det är ett problem. Framför allt fanns det inget samtal mellan mig och publiken efter vernissagen.
Efter utställningen började han fundera på hur han kunde skapa ett samtal. Han började då att skriva texter i det offentliga rummet, främst med hjälp av plastmuggar. Och samtalen startade.
– Jag får ganska mycket kritik för att jag jobbar mycket med miljö- och klimatfrågor samtidigt som jag använder all den här plasten. Det är en helt relevant kritik men min utgångspunkt är att den här plasten är en försvinnande liten del av problemet. Ändamålet helgar medlen lite: nu får jag ju till en diskussion om plast i naturen, så om det är det här som krävs så må det så vara.
Vår relation till naturen, miljön och klimatet är ämnen som ofta dyker upp i Patrik Qvists konst. I sommar har han haft verk på Gotland. Där har konflikten i Ojnareskogen mellan kalkutvinningsföretaget Nordkalk och naturskyddsorganisationer varit utgångspunkt. I ett av hans hans verk bröt han sig in i Nordkalks provbrott och sänkte ner en banderoll där det står ”Uttag medges ej”.
– Det är en konflikt mellan naturvärden och kalkutvinningen. Det speglar ett större samhällsdilemma där vi vill behålla vår livsstil men samtidigt bevara den vackra naturen runt omkring oss. Den här biten med att äta kakan och ha den kvar intresserar mig.
Att skapa konst har blivit ett sätt att få utlopp för känslor kring hur vi hanterar miljö- och klimatfrågor. Patrik Qvist är skeptisk till att det alternativ som ofta anges är att vi ska ändra vårt konsumtionsmönster till en grön konsumtion, utan att i övrigt ändra vår livsstil i någon större grad.
– Jag tror ärligt talat inte på det, det fönstret har stängts. Vi har inte tid för det längre. När jag är riktigt extrem tänker jag att det som kanske behövs är en grön diktatur eller autokrati som vi sätter på plats i 100 år eller någonting tills saker och ting har lugnat ner sig lite och klimatet får stabilisera sig. Jag känner mig så jävla förbannad och jag känner en sådan vrede och en sorg över att vi inte kan bättre än så här och att jag inte kan bättre än så här.
Det verkar finnas ett behov av utlopp. Utöver sina större verk räknar Patrik Qvist att han gjort runt 400 plastmuggs-citat på tre år. Just nu har han även ett projekt där han besöker de äldsta träden runt om i världen. Det ska senare bli till en bok med essäer och bilder.
– Jag insåg att klimat- och miljöförändringar är ganska dyster information. Jag har själv svårt att ta till mig information som är allt för deprimerande om det inte finns någonting som är lite hoppingivande. Då tänkte jag att de träd som är flera tusen år och fortfarande lever, det är något som ger en väldigt bra bild av resiliens och uthållighet.
Han hoppas kunna göra färdigt boken i höst. Samtidigt kommer han att fortsätta med sin konst i det offentliga. Och att städa upp efter den.
– Jag tillbringade fem timmar förra veckan med att ta bort en gammal installation som har hängt i ett och ett halvt år. När plast har varit ute så länge vittrar den sönder, och det blir en massa små plastremsor. Så det fick jag städa upp.
