Landets Fria ställde några frågor till Gunilla Bresky, Luleåbaserad filmskapare som har gjort dokumentären Solens son om den samiska mångkonstnären Nils-Aslak Valkeapää.
Varför har du gjort filmen?
– Jag vill berätta vilken fantastiskt konstnär Nils-Aslak Valkeapää var. Han skrev musik och poesi, målade och var skådespelare. Han sökte alltid sina egna uttryck och var nyskapande, allt utifrån ett samiskt sätt att tänka. Tyvärr är det allt för många utanför den samiska och nordnorska världen som inte känner till honom.
Vem var då Nils-Aslak Valkeapää?
– Han föddes i den finska delen av Sápmi 1943. Familjen var renskötare och hade vinterbostad i Finland och sommarbete i Nordnorge. Nils-Aslak Valkeapää tog tillbaka jojken. Den hade varit bannlyst ända sedan 1600-talet och när han började jojka offentligt bröt han ett tabu. Han samarbetade med finska musiker och kombinerade jojken med instrument så att det blev en helt ny typ av musik. Tillsammans turnerade de över hela världen och blev särskilt stora i Japan.
Hur är filmen uppbyggd?
– Under de sista åren av sitt liv byggde Nils-Aslak Valkeapää ett fantastiskt hus i Skiboten i Nordnorge, som i dag är museum och konstnärsbostad. Jag bjöd in sju av hans närmaste vänner och intervjuade dem där, nära hans konst. Sedan har jag flätat ihop det med arkivmaterial ifrån norsk och finsk tv.
Vad har Nils-Aslak Valkeapää betytt för dagens samiska konstnärer?
– Jag skulle säga att han har betytt allt. Han var den första som skrev poesi, skrev böcker och gjorde musik av jojken. Alla inom den samiska världen som håller på med konst i någon form har inspirerats av honom. Han var den stora stjärnan men han drog alltid med sig andra och ville introducera de unga lovande jojkarna. Han var en mentor för en hel generation unga samer.
Solens son visas närmast under en samisk filmfestival på Folkets bio Royal i Luleå den 3–4 mars.
