Inom miljörörelsen finns, som i alla grupperingar, ett etablissemang. Miljöpartiet, WWF, några tidningar, en stor grupp så kallade gröna företag vilka av lättförståeliga marknadsföringsskäl gärna vill höra till det gröna lägret samt en del andra organisationer. Under denna parnass finns gräsrötterna. En konflikt mellan dessa två grupper väntar strax bakom hörnet. Etablissemangsdelen håller på att utvecklas till gräsrotsdelens värsta fiende. Varför? Vi är i snabb takt på väg in i ett samhälle där klimat ställs mot biologisk mångfald, där klimat ställs mot, ja, klimat.
Vi människor inbillar oss ofta att vi är frikopplade från naturen, att vi lever som i en egen sfär. Men sanningen är att vi nu som då alltid behövt den där Naturen för att överleva. I verkligheten är vi själva ingenting annat än ytterligare ett stycke natur.
I alla tider har människor varit hänvisade till att med den energi som finns tillgänglig i den direkta omgivningen skrapa sin försörjning ur densamma. Att leta mat, så man orkar fortsätta leta mat. Detta har gällt för alla tider, utom den industriella. Med de fossila bränslena har vi hamnat i en position där vi kan utnyttja gångna tidsåldrars uppbundna solinstrålning till att mer effektivt kunna bruka den här tidens dito. Alltså: vi använder olja till att till exempel göra större åkrar där vi kan binda mer av den energi som varje dag strålar in över vår planet.
När nu diskussionen om peak oil/oljetoppen äntligen nått upp till samhällsdebattens yta och klimathotet ständigt finns med i våra tankar så har också jakten på det fossilfria samhället börjat ta fart. Och detta förment gröna framtidssamhälle har nu på allvar visat sig vara ett av de absolut största hoten mot både mångfald och klimat.
För när bilar ska köras på spannmål måste åkerarealen utökas. När nya gröna bränslen, plaster, tyger och gud vet vad ska komma från skogsråvara så raderas de sista fristäderna för de arter som bor i skogen. Förutom att vara alldeles oerhört skadligt för den biologiska mångfalden är den här typen av förment grön politik också synnerligen kontraproduktiv som en lösning på klimatproblemet – såvida ingen ny rapport från Timbro eller SLU:s skogsavdelning lyckas föra i bevis att fler åkrar och kalhyggen är bra för koldioxidnivåerna.
Det som gör den här situationen extra komplicerad och farlig är att den så till den milda grad försvårar för gräsrötterna att nå ut med sitt budskap. Etablissemanget använder sig av samma retorik som de, och ses dessutom av allmänheten som en sorts företrädare för hela det gröna lägret. Detta tvingar oss aktivister till att antingen försöka lära etablissemanget att veta hut, eller att mycket snabbt förbereda oss inför striden.
