Under våren har statminister Stefan Löfven besökt olika orter runt om i landet där en målsättning enligt regeringskansliet varit att ”fokusera på mindre orter som vanligtvis inte hamnar i politikens eller mediernas fokus”. I slutet av mars kom Löfven till Hagfors i Värmland och Uddeholms järnverk. I en artikel i dagspressen beskriver TT:s utsände Owe Nilsson målande hur den tidigare fackbasen provat att styra brukets pressmedja. ”Det här är på riktigt” ska Löfven ha sagt när han själv fick pressa det glödheta stålet.
Det går att spekulera mycket om strategier bakom Löfvens val av resmål. Besöket i Hagfors skulle kunna ses i ljuset av en tradition av nära band mellan ledande socialdemokrater och den tunga industrin. Löfvens ord om att ”det här är på riktigt” väcker dock reflektioner om både nuet och historien.
I en tid av ”alternativa fakta” är svensk stålproduktion fortfarande en verklig företeelse. Men vad är det mer som är ”på riktigt” i statsministerns föreställningsvärld och i den regering som han leder och vad betyder detta? Är stålindustrins omfattande import av stenkol på riktigt? Är problematiken med beroendet av kalksten från Gotland vid färskning av järnmalm på riktigt? Är problematiken med gamla masugnar som fått dispens från EU:s utsläppsregler för att hålla liv i en bransch som i dag svarar för mindre än 1 procent av stålproduktionen i världen något som regeringen vill prata om? Är det tradition eller realism som präglar politikernas syn på stålindustrin?
Svensk stålproduktion är en motsägelsefull verksamhet. Det svenska stålet biter ännu, både i form av plåttak och spik och i form av eldrör och ubåtar. Owe Nilsson nämner att Uddeholms järnbruk är ett av Sveriges äldsta företag som nästa år firar 350-årsjubileum och att brukets vd låtit Löfven veta att Uddeholm är ett av de ledande i världen inom sitt segment. Att Uddeholm i dag ägs av en multinationell koncern med säte i Österrike nämns inte i artikeln, vilken överskuggas av fotografen Linn Malméns bild på en leende Löfven som iakttar hur en glödande ståltacka passerar utanför ett kontrollrum.
Seklernas gång, det gulskimrande stålet och både direktörens och statsministerns ord frammanar en känsla av en industri där stormaktstiden aldrig riktigt tagit slut och där banden till makten i Stockholm består. Industrin behöver maktens hjälp för att säkra sin råvaruförsörjning med stöd av en minerallag som har rötter i 1600-talet och där nya gruvor värdesätts högre än andra samhällsintressen. Makthavarna å sin sida behöver gruv- och stålindustrins skatteintäkter för att upprätthålla en tro på behovet av fortsatt ekonomisk tillväxt. Samtidigt ökar den globala återvinningen av metaller och intresset för produktutveckling där behovet av metaller minimeras. Är detta också ”på riktigt” och hur tar regeringen i så fall fasta på denna verklighet?
