Det komplexa samspel som finns mellan olika platser måste förstås för att samhällsplaneringen ska bli så inkluderande och ändamålsenlig som möjligt.
Vikten av att inte skapa en konflikt mellan land och stad lyfts ofta fram i diskussionen om platser och platsers utveckling. Man säger att det råder ett ömsesidigt samspel och att det är det vi bör bygga vidare på. Men hur hänger det egentligen ihop? Hur förhåller sig det ömsesidiga beroendet till konflikterna?
Det finns platser med tät bebyggelse där det bor många människor. Det finns platser där det bor få människor, där det istället finns stora produktionsytor. Det finns platser där det bor många människor en viss tid på året. Och så vidare.
Dessa platser samspelar på olika sätt med varandra, de är beroende av varandra. Det komplexa samspel som finns mellan städer, förorter, småorter och landsbygder kräver en bred syn på samhällsplanering. I planeringen måste alla platser inkluderas, inte bara de tätbebyggda. Men framför allt bör alla platser och deras leveranser tilldelas ett värde.
Hur vi ser på platsers värde måste förstås utifrån hur de ”skapas” och ”görs” i olika sammanhang. Platser är inte bara sina fysiska attribut, de är också sociala konstruktioner. Liksom kön är en konstruktion. Vi (alla) bidrar till att skapa platser, liksom kön, genom hur vi gemensamt benämner dem. Genom de ord vi klär dem med. Både bildligt och bokstavligt. De kläder vi skapar för kvinnan möjliggör viss fysisk aktivitet och omöjliggör annan. Redan i låg ålder tvingas barn anpassa sin lek till de kläder de har på sig. En ljus bomullsklänning eller jeans och mörk t-shirt. Två olika lekar.
På samma sätt möjliggör de kläder vi skapar för våra platser vissa handlingar samtidigt som de omöjliggör andra. En tunn och lättburen Modern tillsammans med en passande Dynamisk och en Utveckling som går att kombinera med allt, skapar en plats där investeringar och framtidstro blir självklara ingredienser. En Beroende som inte andas, en Passiv med hög hals och en allt för trång Problem, skapar en plats som ingen vill identifiera sig med. Det handlar om konstruktioner av stereotyper där staden blir norm och andra platser blir det avvikande och ”det andra”.
En indelning av platser i exempelvis land och stad är ett sätt att förenkla genom att skapa dikotomier. Och med en världsbild som präglas av dikotomier ses inte bara kategorier som motpoler, det skapas också hierarkier mellan dem, vilket i sin tur legitimerar dominansförhållanden. För jämställdhet finns begreppet genussystem. I dagsläget finns det inget motsvarande begrepp för ojämlikheten när det gäller plats. Men beståndsdelarna finns där och bygger på samma sätt på två principer: isärhållande och överordning.
Oavsett vilka grupper i samhället man jämför med varandra så är skillnaderna större inom gruppen än mellan grupperna. Ändå tenderar vi att fokusera på det som skiljer grupper åt – vi använder det som skiljer till att beskriva alla som ingår i gruppen. Det kan till exempel handla om utbildningsnivå, intressen eller politisk tillhörighet. Följden blir en stigmatisering av individer när vi klistrar en uppsättning egenskaper och epitet på dem utifrån vilken grupp de tillhör, som exempelvis vilken plats de bor på. Till skillnad från andra maktordningar sitter inte platsen i skinnet eller i genuppsättningen. Ändå värderas de som bor på platsen utifrån platsens position i hierarkin – de skillnader vi gör mellan platser gör vi också mellan människor.
Den skeva maktrelation som råder mellan olika platser påverkar oss mer än vad många är medvetna om. Från hur vi pratar med varandra om olika platser och människor på fikarasten till hur olika styrdokument utformas inom regeringskansliet. Och det påverkar i sin tur hur vi i samhället beslutar, prioriterar, fördelar och investerar. Föreställningen om var möjligheterna finns kommer påverka var möjligheterna faktiskt kommer att finnas. Det krävs inte mycket ansträngning för att förstå det.
Vi måste samtidigt komma ihåg att frågan om plats och normer samspelar med andra maktordningar som exempelvis klass och kön. Men också med kapitalismens centraliseringslogik och den neoliberala diskursen. Prioriteringsstrategier som ”bäst för flest” är ett bra exempel på hur marknadslogiken och den urbana normen samspelar och där båda erbjuder lösningar som premierar städer framför exempelvis landsbygder.
Hierarkin mellan platser får reella konsekvenser för den fysiska planeringen. Ett exempel är att platser i glesa strukturer, som landsbygder och småorter, på olika sätt blir osynliga. Det kan yttra sig genom att de inte inkluderas i översiktsplaneringen eller att de utelämnas i regionala utvecklingssammanhang. Eller som i det inledande resonemanget om resursflöden, att landsbygdernas leveranser tas för givna medan städernas leveranser ses som ett tillskott och därmed som värdeskapande.
Ett annat exempel kan vara att samhället prioriterar stadsbors behov av grönytor, cykelvägar och ren luft högre än landsbygdsbors behov av service, kollektivtrafik och digital infrastruktur. Eller att jordbruksmarken prioriteras så lågt att vår framtida matförsörjning äventyras för att städerna ska kunna växa.
Städernas tolkningsföreträde påverkar även vår gemensamma bild av hållbarhet och ger den starka urbana förtecken. Den urbana normen kan också förleda oss att tro att staden är till för stadsborna, istället för att den är till för alla.
Relationen mellan stad och land rymmer många dimensioner. Vi behöver alla se och förstå dem för att kunna fatta beslut som är mer långsiktigt hållbara. Det komplexa samspel som finns mellan olika platser måste förstås för att samhällsplaneringen ska bli så inkluderande och ändamålsenlig som möjligt. Men de konflikter som uppstår på grund av att vi värderar platser olika måste också förstås. Först då kan samspelet mellan platser fungera och bli hållbart. Istället för ensidigt och tärande.
