Vänsterpartiet har sista helgen i september sina kommun- och landstingsdagar i Malmö, de så kallade Vänsterdagarna. Jag strosar runt i stadens centrala delar på väg till Stadionmässan där partiet håller till. Det är helg och ett myller av skåningar är på uteserveringar, försäljning pågår på basarer ute på torgen och köerna ringlar ut från små kaféer.
Jag försöker att boka en tid med min syster som flyttat ner till Malmö för ett par år sedan efter en kortare period i Stockholm. Hon hankade sig fram på andrahandskontrakt, hamnade i ett litet rum i en studentkorridor för några tusenlappar för mycket. Till slut blev bostadssituationen så jobbig att hon inte pallade med stressen och flyttade till Malmö. Till hennes och min förvåning verkade det mycket lättare att hitta en bostad där. Hon fick snabbt ett rum hos några kompisar.
Jag har bott i Stockholm i över tio år nu, en stad jag verkligen älskade så fort jag satte foten här. En riktig storstad. Men så mycket har hänt på dessa tio år. Och jag blir allt oroligare för att stan ska bli ett sterilt museum. När alla stadsnära hyresrätter omvandlats till marknadsprissatta bostadsrätter som blir omöjliga att komma in i. När promenadstråken kantas av märkesbutiker med exklusiva produkter där jag inte kan minnas att jag någonsin sett någon handla. En vän berättar för mig att grannen aldrig flyttade in i bostaden bredvid. Den såldes istället vidare till en annan. Rena spekulationen alltså.
Plötsligt ska stockholmarna försöka tjäna pengar på varandra och leka bostadsmiljonärer i en allt ängsligare låneekonomi. Samtidigt gör riskkapitalbolag stora pengar på hyreshöjningar vid renoveringar av hyresrätter eftersom det inte finns en ordentlig lagstiftning som förhindrar det.
I Stockholm finns möjligheter och jobb. Här finns de stora kulturscenerna. Här finns högskolor och universitet. Och, ja, Stockholm är vackert. Men vad hjälper det, när unga människor snart kommer välja bort den dyra, ytliga huvudstaden? När det blir omöjligt för undersköterskor, studenter, och kulturarbetare att bo här?
Men utvecklingen går att ändra. Det går att lära av andra städer. Allmännyttan behöver få plats att bygga mitt i staden. I alla stadens goda lägen. Om inte mark finns får den köpas in. På riksnivå kommer vi snart att behöva titta närmare på hur vi hjälper till att finansiera byggandet av fler hyresrätter. Det kan inte bara vara du som privatperson som ska lösa hela frågan. Får vi inte ett sundare bostadsklimat i Stockholm kommer staden bli ett museum dit bara affärsmän och lyckosamma bostadsspekulanter har tillträde. Då kan vi säga adjö till Skandinaviens huvudstad. Vill vi det?
