Energi · Recension

Teater Kattma vill skapa arena som är öppen för alla

Teater Kattma är teatern som gärna välkomnar skådespelare med olika funktionsvariationer. I sin nya uppsättning undersöker de om ett samhälle för alla verkligen är möjligt.

I mitten av 70-talet kom en skräckfilm med titeln Den lilla flickan i huset vid vägens slut. När Hans Sjöberg, regissör och konstnärlig ledare för Teater Kattma, började skissa på en ny föreställning och ritade ett hus där han tänkte att handlingen skulle utspela sig drog han sig till minnes den där filmen.

Men, som han själv skriver i programbladet, ”livet som skräckfilm behöver man inte skriva. Den finns ändå.” Istället ville han skapa något mer positivt och hoppfullt. Och så föddes titeln Huset vid vägens början.

– Jag tycker mycket om symbolik. Att skriva en pjäs om ett helt samhälle är svårt, men däremot kan man översätta samhället till mindre enheter som ett hus eller en familj. Huset är egentligen en perfekt symbol eftersom nästan alla konflikter och möjlighet som finns i samhället kan uppstå även där, säger Hans Sjöberg.

Huset vid vägens början handlar alltså om ett hyreshus och människorna som bor där. Det är människor med olika bakgrunder och funktionsvariationer. En del av dem är äldre och har bott i huset länge, andra är yngre och nytillkomna.

Hans Sjöberg säger att det inte är något kollektivhus, men att det finns en samlingssal i huset och en vilja till gemenskap som saknas på många håll i dag. Han nämner att han själv bodde i ett hyreshus tidigare där han knappt visste namnet på någon annan i huset men att han i dag bor i hus där han har mer kontakt med sina grannar och att detta påverkar mycket.

Huset är som sagt en symbol för samhället och en fråga som går som en röd tråd genom föreställningen är om det är möjligt att skapa ett samhälle för alla och hur vi i så fall kommer dit? Hans Sjöberg säger själv att han är ganska pessimistisk:

– Frågan som uppstår om vi säger att vi vill ha ett samhälle för alla är vad vi i så fall gör med dem som inte vill ha det. Det finns en svår paradox där, säger Hans Sjöberg och nämner den nazistiska demonstration som hållits i Göteborg bara några dagar innan intervjun.

Men även om han inte är säker på om det någonsin kommer gå att skapa ett samhälle för alla är han ändå övertygad om att vi inte får ge upp, att vi måste fortsätta kämpa som om det var möjligt.

Felicia Sparrström, som är en av skådespelarna i pjäsen, är något mer optimistisk:

– Jag ser ändå att samhället går långsamt framåt. Folk blir sakta men säkert mer och mer medvetna, säger hon.

Kanske är det talande att Felicia, som är betydligt yngre, har en något mer positiv grundsyn än Hans. Detta är också en del av tematiken i pjäsen där de äldre som bott i huset länge så smått har börjat ge upp hoppet medan de yngre som flyttar in tillför ny positiv energi, samtidigt som det också bidrar till att konflikter uppstår. En av de som flyttar in i huset är Felicias Sparrströms karaktär Rebecka.

– Rebecka har flytt från en man som misshandlade henne.  När hon kommer till huset är hon först väldigt stressad och nervös, men efterhand inser hon att de flesta där vill henne mycket väl och då kan hon börja slappna av, berättar Felicia Sparrström.

Speciellt för Huset vid vägens början är att skådespelarna har varit väldigt delaktiga i processen med att forma pjäsen. Till exempel har de haft workshops där skådespelarna har fått skriva ner vilka karaktärer de skulle vilja spela. Att involvera skådespelarna, men också att uppmuntra till interaktion med publiken är viktiga delar i konceptet kring teater Kattma.

När Hans Sjöberg startade teatern 2005 var han starkt inspirerad av Lars von Triers dogmafilmer och skrev själv ett ”kattmanifest” med tio punkter för vad han ville åstadkomma.

På frågan om det inte är svårt att vara så hårt bunden vid ett manifest svarar Hans Sjöberg att det egentligen är tvärtom.

– Om man ska förenkla det väldigt så är ju dogma en form där man inte behöver ha någon form. Man behöver inte låsa sig vid scenografi och teknik utan det ska kunna fungera på olika platser och miljöer, säger han och nämner att de flera gånger spelat på Pridefestivalen och Kulturkalaset där scenografin har kunnat bestå av en rad med bajamajor.

Felicia Sparrström, som spelar Rebecka i föreställningen Huset vid vägens början. Foton: Ann-Marie Fogelberg

Teater Kattma har uppfört sina pjäser på många olika platser genom åren, Huset vid vägens början kommer att spelas på Dalheimers hus som är ett korttidsboende, daglig verksamhet och friskvårdscenter i Majorna.

I huset har också flera handikapporganisationer sina lokaler. Att det blev just Dalheimers hus har sin speciella förklaring. Hans Sjöberg drabbades själv av MS för femton år sedan och är sedan dess rullstolsburen. För honom har det sedan dess varit viktigt att skapa en teater som är öppen för människor med olika funktionsvariationer.

– Det handlar också om att vidga kulturbegreppet. Teatern ska vara öppen för alla och alla ska kunna delta oavsett om man har ett rörelsehinder eller någon annan funktionsvariation. Men jag vill också att de som normalt sett inte går på teater ska söka sig hit, säger Hans Sjöberg.

Men med detta följer också en del krav på lokalerna som pjäserna spelas i. Nu när det är väldigt många skådespelare med rullstol på scenen behövde de en lokal som var väl anpassad efter det och därför föll valet på Dalheimers hus.

Vi återkommer till frågan vi ställde i början, är ett samhälle för alla möjligt? Vad säger pjäsen? Hans Sjöberg vill inte avslöja för mycket om slutet på historien men säger ändå att det är hoppfullt utan att vara ”något klassiskt happy end”. Kanske är det inte heller så mycket ett slut som en början och att de frågor som pjäsen har väckt är något som vi kommer få fortsätta att brottas med.

Foton: Ann-Marie Fogelberg Många av skådespelarna har varit delaktiga i formandet av pjäsen, till exempel genom att själva skapa sina karaktärer.

Teater Kattma