Första omgången av kursen Ett år i omställning (1YT) går mot sitt slut. – Alla i samhället skulle ha glädje av den, säger Jonas Roupé, en av deltagarna.
Vilda växter, organiska körer och medskapande ledarskap. Det är bara några av de ämnen som deltagarna på kursen Ett år i omställning vid Eskilstuna folkhögskola har ägnat sig åt hittills. 12 deltagare påbörjade distanskursen i september förra året och de möts för sista gången i mitten av juni i Stjärnsund i Dalarna. De andra träffarna har detta första år utgått från Charlottendals ekoby i Järna.
Några mål med kursen är att deltagarna ska stärka sin förmåga att hantera förändring och kriser, få praktiska verktyg för möten och analys, nätverka och få stöd i sina egna projekt och liv.
– Det här är en jättebra möjlighet att fördjupa mina kunskaper, träffa likasinnade och fundera på hur jag kan göra mest nytta, säger en av deltagarna Jonas Roupé, som har jobbat i omkring 30 år med strategifrågor inom näringslivet.
Idén till Ett år i omställning kommer ifrån omställningsrörelsens födelseland England där motsvarande kursen One year in transition har hållits sedan 2012. Målet är att deltagarna ska kunna sluta med arbete som bidrar till problem snarare än lösningar, och istället hitta sitt unika bidrag till världen.
I Sverige – precis som i England – ligger fokus lika mycket på inre som yttre omställning. Det handlar bland annat om att utforska sin egen längtan och drivkraft.
– När 1YT nu kom till Sverige såg jag en möjlighet att träffa likasinnade. Det blir ensamt att vara en naturälskare i företagsvärlden, säger Jonas Roupé.
För honom har det mest givande med kursen varit helhetsgreppet kring hållbarhet. Att allt från maten och miljöerna till människorna kretsar kring miljö och lokal resiliens. Han menar att många använder ordet hållbarhet inom näringslivet utan att verkligen förstå vad det betyder.
– Det här är hållbarhet på riktigt. Det var lockande för mig med äktheten och djupet, att vara i ett sammanhang med förståelse för komplexiteten i ”o-hållbarhetsfrågan” och de existentiella kopplingarna. Här ser man inte miljön som något dött utanför en själv.
Kursen består av fyra femdagarsträffar. Däremellan har deltagarna Skypemöten, diskuterar med en mindre grupp som ger stöd och feedback, och har kontakt med varsin mentor. Mycket fokus ligger också på studiebesök och inspiration från andra initiativ som Permakultur Stjärnsund, Under tallarna och Ekobanken.
Jonas Roupés främsta mål med kursen har varit att landa i sig själv efter en sjukskrivning för utmattning. Nu planerar han att jobba mindre och på ett annat sätt.
– Jag kommer att vara mindre självuppoffrande och så har jag fått upp ögonen för kulturens och kreativitetens betydelse. Jag kommer att arbeta mindre med intellektuella uttryck, text och bilder och skapa mycket mer utrymme för andra sätt att kommunicera.
Han beskriver kursen som ambitiös och intensiv. Samtidigt kommer han hem från varje träff fylld av energi och inspiration.
– Det är en livsinjektion och något som alla i samhället skulle ha glädje av. Man kommer tillbaka till livet och hälsan i fem dygn. Även som 48-åring kan man behöva gå in på djupet.
En annan deltagare heter Marie Klawitter. Hon är dansare och konstnär och har varit engagerad i miljörörelsen i många år men tyckt att det varit svårt att förena dessa olika spår. Hon sökte till kursen för att ändra på det.
– En del av kursen är att driva egna projekt och det tyckte jag var fantastiskt. Jag tänkte att jag kunde få inspiration, input och stöd och utforska frågorna med andra. För mig handlar det mycket om att samla mod att våga göra det som är mitt kall.
Blev det som du hoppades?
– Det blir väl aldrig som man tänkt sig men kursen har fungerat som en motor och jag har börjat att tänka i andra banor. Det har varit positivt att gå i den här riktningen och ett väldigt bra startskott för mig att börja med ett projekt som jag tänkt göra länge.
Som sitt individuella projekt har hon gjort en trailer till en film om att undersöka kalhyggen som plats med hjälp av kroppen. Tio dansare var med på ett kalhygge i Stockholm och tanken är att göra ett längre projekt i sommar på samma plats.
Även Marie Klawitter tycker att hon får mycket inspiration från träffarna och att det är skönt att möta likasinnade genom kursen.
– Jag kan känna mig ganska ensam i det här så jag känner behov av sammanhang och gemenskap. Jag har också känt mig värdefull genom att jag tagit in konstperspektivet i gruppen.
Efter kursens slut vill hon fortsätta att utforska hur hon kan leva ett hållbart liv i en lokal gemenskap där dansen är en viktig del.
– Det finns en längtan i mig att hitta något som fungerar för mig, min nära omgivning och planeten. Min tanke är att om jag är i samklang med planeten kommer jag också att vara i samklang med mig själv.
Men att kombinera dans med miljömedvetenhet tycker hon fortfarande är svårt, även om hon ser exempelvis shamaner som föregångare.
– Jag känner ändå att det är en ny väg och att jag får gå ett steg i taget.
Marie Klawitters trailer visas 16 maj på Club Artivist på Laika i Stockholm och då är tanken också att ha ett samtal kring skog, skogsbruk och hur människor upplever olika platser.
Landets Frias tidigare artikel om kursen finns på www.landetsfria.se/a/121110.
