Tusentals dör i Dutertes drogkrig

Morden nämndes i förbigående i samband med den stora skandalen. Hade Filippinernas president Rodrigo Duterte verkligen kallat USAs dito Barack Obama för ”horunge”!? Kontroversen och det inställda statsbesöket blev en liten snackis också i Sverige första veckan i september.

Men vad var det för mord som Barack Obama hade kunnat tänkas rikta kritik mot, och som föranlett det fula ordet? Mord som det här: Den 23 augusti, satt Danica May och åt lunch med sin familj när en man kom till huset på jakt efter hennes farfar, Maximo Garcia. När mannen fick syn på Garcia öppnade mannen eld och dödade honom. En förlupen kula dödade även Danica Mae. Hon blev fem år.

Polisen får dödslistor

Maximo Garcia hade, mot sitt nekande, satts upp på en av den filippinska statens listor över personer som misstänks vara inblandade i droghandel. Dessa personer har sedan systematiskt mördats av både poliser och av yrkesmördare och andra som tagit lagen i egna händer. I detta uppmuntrade av landets president.

Den 31 augusti, inför Obamas statsbesök, hade 929 misstänkta för inblandning i narkotikahandel dödats vid polistillslag, och 1 507 av okända hitmän och vigilanter vilket inklusive 10 döda poliser tog dödssiffran till 2 446 personer sedan Dutertes kampanj inleddes den 1 juli.

Duterte har initierat och uppmuntrat dödandet och lovat immunitet åt alla inblandade poliser. Han har själv gått ut med listor på misstänkta personer, inklusive högt uppsatta generaler och politiker. Enligt vittnesuppgifter från en tidigare yrkesmördare ska Duterte som borgmästare i Davao City under två decennier ha styrt över gängmord på över tusen personer, både misstänkta kriminella och politisk opposition. Ett besinningslöst agerande av en statsman, som kritiserats av människorättsorganisationer.

Samtidigt är Dutertes linje oerhört populär i befolkningen. Hans popularitetssiffror ligger över 90 procent.

Erfarenheter från Mexiko

Det är på ett sätt förståeligt. Filippinerna har blivit ett transitland för narkotikasmuggling. På senare år har alltfler internationella ligor profilerat sig i landet. Kinesiska sedan länge, och på senare år ett flertal afrikanska, liksom de brutala mexikanska drogkartellerna. I landet finns dessutom ett utbrett narkotikamissbruk. Hela 2,1 procent av befolkningen mellan 16 och 64 år använder den utbredda drogen metamfetamin, enligt UN World Drug Report 2011.

Rädslan är att Filippinerna blir en ”narko-stat” som exempelvis Mexiko och tidigare Colombia, härjade av ligor som styr politik och medier, korrumperar statsmakten och kämpar inbördes om drogmarknaden i blodiga uppgörelser.

Erfarenheterna från att möta drogkartellerna med brutalitet är dock allt annat än goda. Mexikos dåvarande president Felipe Calderón satte 2006 in 6 500 militärer mot landets ledande drogkarteller. Tio år senare är drogkartellernas grepp om landet större än någonsin. När en gängledare försvagats av militären, uppstår ett vakuum där andra slåss om den lönsamma smugglingen.

Omkring 164 000 personer har mördats i drogrelaterade uppgörelser mellan 2007 och 2014, och efter några års nedgång ökar mordfrekvensen igen under 2016. Journalister och politiker hotas och mördas, och både lokalpolitik och medier sköts i gränsdelstaterna mot USA väsentligen på gängens villkor. Tidigare populära turistorter som västkuststaden Acapulco kallas i dag ”Guerreros Irak”. Makabra gänguppgörelser på vattenskidor ger rubriker som skrämt bort Hollywoodkändisarna.
”Men det är i USA och Europa som de största marknaderna finns, och det är vår lagstiftning som gör att den som vill köpa andra droger än tobak och alkohol bara kan göra det av kriminella nätverk …”

Militärens ökade befogenheter har också åsidosatt rättssäkerhet och mänskliga rättigheter. Den mexikanska militären dödar åtta personer för varje person de skadar i vad som mest framstår som summariska avrättningar, och mer än 4 000 anmälningar om tortyr har bara lett till 15 domar. Det drabbar förstås också oskyldiga. Militären dödade 2010 den kidnappade Jorge Parral vid ett tillslag, och försökte dölja det genom att begrava honom som en anonym yrkesmördare.

På USAs begäran

Ett rätt typiskt mönster för hur kriget mot drogerna har misslyckats, enligt rapporten Ending the drug wars av en expertgrupp vid ansedda London School of Economics från 2014. Där bjuder Daniel Mejia och Pascual Restrepo på ett tankeexperiment för att illustrera situationen för länder som Mexiko och Filippinerna.

Anta att all kokainkonsumtion skulle försvinna från USA och till Kanada. Skulle USAs myndigheter då vara beredda att slå till mot smuggelnätverk och se mordfrekvensen i städer som Seattle öka från nuvarande omkring 5 mord per 100 000 invånare till omkring 150, för att hindra att kokainsändningar inte når Vancouver? De flesta tror nog inte det, men det är likafullt vad USA begärt av Mexiko, Colombia och övriga Latinamerika de senaste 20 åren. Sverige också för den delen. Vårt land har varit USAs främsta allierade bakom den globala förbudslinjen, åtminstone bland västliga demokratier.

I Ryssland och Asien förekommer också hårdföra metoder, inklusive dödsstraff och arbetsläger. Men det är i USA och Europa som de största marknaderna finns, och det är vår lagstiftning som gör att den som vill köpa andra droger än tobak och alkohol bara kan göra det av kriminella nätverk, som i jakt på dessa marknader är redo till terror och bestialiskt våld.

Tyst om våldet

Det gör vårt mediala och politiska ointresse för detta våld desto mer anmärkningsvärt. När Islamiska staten (IS) hugger huvudet av folk och delar filmen i sociala medier, eller mördar gravida kvinnor, barn och granskande journalister, då rapporteras det stort och uppslaget i medierna. Ändå är det av någon anledning inte lika intressant när mexikanska drogkarteller gör precis samma sak. Inte ens när en president leder och beordrar en närmast exempellös mordvåg är det mer intressant än att han också använt fula ord.

Två veckor in i september hade för övrigt dödstalet från Rodrigo Dutertes krig mot drogerna stigit till 3 426 personer.