När Liberalerna i måndags föreslog att Arbetsförmedlingen ska läggas ner var det lite som ett ljus i ett politiskt mörker. För vem skulle egentligen sakna Arbetsförnedringen? Inte arbetslösa som bollas runt till coacher och hindras från att vidareutbilda sig eftersom de måste gå på kurs i att skriva cv i myndighetens regi. Inte de som söker vilka jobb som helst, oavsett om de vill ha dem eller har rätt kompetens, bara för att fylla veckans jobbsökarkvot. Och inte arbetsköparna som drunknar i deras ansökningar heller.
Javisst, lägg ner, slå igen, låt människor söka jobb som de vill eller låta bli. Arbetsförmedlingen som sysselsättningspolis behövs inte. Sluta upp att villkora folks försörjning med att de flyttar varthelst de hittar ett jobb och ägnar all vaken tid åt att stå till arbetsmarknadens förfogande. Det blir bättre för alla.
Det är bara det att Liberalerna inte riktigt menade så. Jo, de som i dag klarar sig bra utan Arbetsförmedlingen ska få fortsätta med det. Men för dem som ”står långt från arbetsmarknaden” vill Liberalerna ha en ny myndighet, som ska administrera bidrag, subventionerade jobb och diverse insatser och program. Ingen frihet att själv välja sitt liv utan en kontrollmyndighet som specifikt har som uppgift att se till att alla hålls sysselsatta.
I tisdags kom del två i följetongen: en debattartikel i DN, skriven av Jan Björklund och Mats Persson, om försörjningsstödet. I dag är arbetslöshet det vanligaste skälet till att få försörjningsstöd. En del kommuner kräver att man gör en ”motprestation” för att få bidraget, men kommunerna måste inte kräva det. I själva verket är det ”alltför få” kommuner som kräver att socialbidragstagare ska jobba gratis, praktisera eller söka jobb i hela landet, menar Björklund och Persson, och därför vill de göra motprestationskrav obligatoriska för kommunerna.
Tillsammans går de två förslagen i samma riktning. De delar upp oss i två delar – å ena sidan de friska, välutbildade, lättanställda som talar flytande svenska (eller engelska), bor i storstäder, har kontakter och kan slippa Arbetsförmedlingen. Å andra sidan människor som har funktionsnedsättningar, är sjuka, gamla, inte talar så bra svenska, som har ”fel” utbildning, som bor i glesbygd eller småstäder med liten arbetsmarknad.
I Liberalernas Sverige blir de sistnämnda billig arbetskraft på en allt mindre arbetsmarknad. Eller hålls i varje fall sysselsatta och i schack, som i gamla tiders fattigvård. ”Människor ska förhindras till passivitet och sysslolöshet” skriver de, och avslöjar därmed inte bara sina egna svaga språkkunskaper utan också sitt partis förhållande till frihet. För i Liberalernas Sverige föds man inte fri – friheten är något man köper. Ingenting för vanligt folk och ingenting att använda som man vill.
Lägg gärna ner Arbetsförmedlingen, men lägg då också ner arbetslinjen, så kan vi börja tala om ljus i det politiska mörkret.
Norrskensnätter då man går ut och tittar på stjärnhimlen – vare sig man ser något norrsken eller ej.
Försäkringskassans kampanj Laget Sverige, som försöker tuta i oss att det värsta med att vara sjuk är att inte få jobba.
