David Bell stannade till vid en nordfransk krigskyrkogård på väg hem från England i somras. Besöket på kyrkogården fick honom att fundera över läget i Europa och formulera sina tankar i skrift. Har du också något du vill säga Syres läsare? Välkommen att skicka texter och bilder till malin.bergendal@tidningensyre.se!
På tillbakavägen till Sverige nu på sommaren stannade jag och min bror till vid Roclincourt Military Cemetery i norra Frankrike. På krigskyrkogården ligger min morfars yngsta bror begravd; han dog på västfronten under första världskriget 5 juli 1916, han blev 26 år.
Krigskyrkogården ligger mitt i byn Roclincourt, granne med ett par gamla franska bondgårdar där vita kor betar i en hage, med några nyare villor i närheten och en lekplats för områdets barn alldeles intill. På avstånd håller kyrktornet ett vaksamt öga över dem som vilar där. I stillhet i denna lantliga idyll ligger de som stupade för 100 år sedan.
Själva kyrkogården är en av de mindre i sitt slag med endast 900 gravar. Den är omsorgsfullt och pietetsfullt skött, gräset är kortklippt. De vita gravstenarna är uppställda i strikt ordning och vid foten av varje sten finns småväxter, av vilka några slingrar sig mellan stenarna som om de döda sträcker sig ut till varandra i en gest av evig kamratskap och solidaritet. Här ligger stupade soldater från olika delar av Storbritannien och Samväldet samt några tyska gravar – en påminnelse om kriget. En davidsstjärna på en grav vittnar om en judisk soldat som dog här.
Mest påtaglig är åldern på dem som ligger här — 18 till 26 år, några få yngre och några äldre, i 35–45 årsåldern. De äldre dog mot slutet av kriget när tillgången på unga män var slut och gifta män med fru och barn hemma blev inkallade för att mata slaktfälten. Bland gravarna finns även ett antal okända soldater, unga människor vars identitet suddats ut till oigenkännlighet av krigets härjningar.
Roclincourt ligger bara några kilometer från Arras, en gammal stad med anor från 400-talet, en viktig textilstad under medeltiden. Under första världskriget besköts staden av tyskt artilleri och en fjärdedel av den blev förstörd. I stadshuset finns en utställning som visar bilder av denna förstörelse.
Man blir påmind om bilderna på tv från Homs och Aleppo i Syrien. Det är 100 år som skiljer bilderna från Arras från dem från Homs och under dessa år har många städer och människor blivit utsatta för granat- och bombangrepp. Guernica, Coventry, Dresden, Stalingrad, Hiroshima, Hanoi och Sarajevo är bara några städer som minns det eviga kriget. Krigföringen under århundradet sedan första världskriget har också bytt skepnad — numera anses civila vara ”legitima” måltavlor.
I över 200 år har vi i Sverige varit förskonade från krig. Det finns inga stora krigskyrkogårdar, krigsmonument över stupade och sönderskjutna eller sönderbombade städer. Men det betyder inte att minnen från krig och krigets fasor saknas. De finns där i folkets minnen.
De finns bland alla våra invandrare och flyktingar, både egna erfarenheter och släktingars och vänners, som har flytt från krig och förföljelse och fått en fristad här. De finns bland minnena som våra svenska soldater i FN-tjänst har tagit med sig hem samt bland de civila som har jobbat som frivilliga i krisdrabbade områden.
Det är värt att komma ihåg att, trots sina brister, Sveriges alliansfrihet i fred och neutralitet i krig, tillsammans med en humanitär flyktingpolitik har tjänat landet väl i flera decennier. De har gett Sverige en särställning i det internationella samfundet som en röst för en civiliserad och human värld. Sådana röster är alldeles för få och får inte tystas.
Sveriges historia är inte fläckfri, delvis är den väldigt omtvistad, men vilket land kan skylta med en fläckfri politik? Här har vi värderingar att stå upp för och ett kulturarv att vara stolta över – den utsträckta handens politik. Med tanken på hur det var i Europa för 100 år sedan är det viktigt att vi står fast vid den.
