Från medgång och hopp till ett nattsvart mörker på några veckor. Efter regeringens omsvängning i migrationspolitiken förra hösten stakar asylrättsrörelsen nu ut vägen framåt. Syre mötte Mikael Leyi från Flyktinggruppernas riksråd för ett samtal om möjligheterna att få pendeln att svänga ännu en gång.
Sällan har politiska åtgärder så snabbt gett så tydlig effekt som den nya migrationspolitiken. Först satte id-kontroller stopp för flertalet flyktingar. Sedan infördes tillfälliga uppehållstillstånd och familjeåterförening blev en omöjlighet för de flesta. Nu söker mindre än 500 personer i veckan asyl i Sverige, jämfört med 10 000 under några veckor förra hösten. Och där är vi nu, med nålsögon till gränser och en flyktingdebatt med fokus på problem. Hur kan asylrättsrörelsen agera?
– Vårt opinionsbildande uppdrag har aldrig varit viktigare. Nu gäller det att få regeringen att hålla fast vid att den nya lagen ska vara tillfällig, säger Mikael Leyi.
Ideologisk strid
En återgång till de tidigare reglerna redan vid den utvärdering regeringen ska göra valåret 2018 tror Mikael Leyi blir svårt att uppnå. Troligen vill regeringen undvika en hård ideologisk strid om flyktingpolitiken i valrörelsen. Däremot hoppas han att den interna opinionen i S och MP ska få en återvald Löfven-regering att stå vid sitt ord och låta inskränkningarna bli en parentes.
Inte minst i socialdemokratiska sidoorganisationer som SSU, S-studenter och Tro och solidaritet har kritiken mot den omsvängda migrationspolitiken varit frän, påpekar Mikael Leyi som själv är socialdemokrat. Och konflikten är inte ny inom socialdemokratin.
– Visst, arbetarrörelsen har i många beslut historiskt landat i att nationalstaten ska värnas. LO satte stopp för 60-talets arbetskraftsinvandring och Palme utvisade franska romer. Men samtidigt är det en rörelse som är besjälad av internationell solidaritet. För många är det orsaken till varför man är socialdemokrat.
Möten med människor
Mikael Leyi har många år av migrationspolitiskt arbete bakom sig, såväl praktiskt solidaritetsarbete som opinionsbildning. För tio år sedan var han med och startade ett kollo för papperslösa barn. Sedan har han engagerat sig i såväl Flykting- och asylgruppernas riksråd (Farr) och den migrationspolitiska S-föreningen som samlar migrationsvänliga socialdemokrater. I dag är han redaktör för Farrs tidskift Artikel 14. Migrationsfrågan känns för angelägen för att släppa. Han ser den som en av våra ödesfrågor tillsammans med klimatfrågan och den växande ojämlikheten.
– Människor rör sig med större lätthet och över större avstånd samtidigt som ingenting tyder på att mänsklighetens utmaningar kommer att bli mindre framöver. Engagemang för asylrätt innebär också möten med enskilda människor som man gråter och skrattar med.
För enskilda människor är förstås vad det handlar om, bortom stapeldiagram med antal asylsökande. Många är nu de människor som riskerat sina liv på Medelhavet och tagit sig till Sverige i tron att familjen ska få komma efter.
– Man får inte hit sina nära och kära, punkt. Och man får inte permanent uppehållstillstånd, så man sitter här tillfälligt och vet inte om man ens någonsin får hit sin familj. Det behövs inga psykologutlåtanden för att förstå vilka sociala konsekvenser det får för den som lever i den ovissheten år efter år och hur svårt det blir att lära sig svenska eller skaffa sig ett jobb.
Han tillstår att den politiska depressionen legat på lur hos många i asylrörelsen efter bakslaget i fjol. Men de tvära kasten är också det som inger hopp.
– Att det kunde vända så snabbt betyder att det också kan vända tillbaka.
Omsvängningen
Snabbt gick det onekligen, hösten 2015. Världen hade gråtit över bilden på Alan Kurdi och initiativ till hjälpinsatser hade exploderat. Då, i slutet av september, visade en Ipsos-undersökning att 44 procent ville se ett ökat flyktingmottagande. En drastisk ökning sedan mätningen innan.
Två månader senare var motsvarande siffra nästan halverad, till 26 procent. Men att den omsvängning som Stefan Lövfen och Åsa Romson sedan presenterade på en känsloladdad presskonferens var ett svar på opinionen köper inte Mikael Leyi.
– Det var det politiska etablissemanget som drev opinionen, inte tvärtom. Man började beskriva invandring som ett hot mot vår välfärd och talade om systemkollaps.
Just talet om systemkollaps uppfattar Mikael Leyi som ett tydligt exempel på hur ministrar började hämta retorik och tankefigurer från sverigedemokrater och andra som man tidigare inte velat befatta sig med. Utan den retoriken hade man inte kunnat motivera den kraftiga omsvängningen, tror han.
– Plötsligt återgav man massor av lösryckta citat från kommunpolitiker och sa att ”jag har pratat med Inga på socialkontoret i Skövde och hon gråter när hon går till jobbet”. Men systemkollaps kan man prata om i Syrien, inte i Sverige.
Handfast arbete
Asylrättsrörelsens kanske viktigaste uppgift nu är att genom handfast arbete bidra med goda exempel, menar Mikael Leyi. Han tror på att skapa motbilder till mediernas problembeskrivningar av invandring. Han bubblar ur sig exempel. Det är pensionärer som håller i svenskundervisning och studieförbund som ordnar körkortskurser. Och kolonilotter i Sköndal i södra Stockholm där asylsökande och infödda svenskar odlar tillsammans och nyligen hade skördefest.
– Tillsammans blir exemplen en kraftfull röst för något annat än rädsla och hat. När statsapparaten är övertygad om att den hårda politiken är nödvändig måste enskilda och civilsamhället visa att ett annat samhälle är möjligt.
I stora delar av Europa växer högerextrema krafter. Mikael Leyi påpekar att partier som Danskt Folkeparti och franska Nationella Fronten fått draghjälp av Sverige, genom att peka på hur till och med ett av de allra öppnaste länderna nu ”insett” att åtstramning är nödvändig.
Men en blick ut i Europa visar också att växande högerextremism inte är någon naturlag, menar Mikael Leyi. I länder som Grekland och Spanien har ekonomiska kriser snarare gett radikala vänsterpartier luft under vingarna.
– Det visar att man har allt att vinna på att stå upp för de idéer som utgör grunden för ens politiska rörelse. Att bara taktisera och följa opinionen fungerar inte. Den svenska socialdemokratin har blivit en förminskad rörelse med försvagad pondus.
Hopp om en vändning
Mikael Leyis kritik mot det egna partiet gäller inte bara omsvängningen i migrationspolitiken. Han kopplar ihop den med vad han anser vara en ängslighet i ekonomiska frågor.
– Man bakband sig redan vid den tid man var positiva till invandring. När SD pekade på att människor inte kom i arbete, sa man bara ”det är svårt”, men var inte beredda att öka de offentliga utgifterna och investera för att komma till rätta med det.
Men Mikael Leyi fortsätter att hoppas på socialdemokratin. Och på asylrättsrörelsens förmåga att rucka på den invandringsskeptiska opinionen.
– Vår organisatoriska kraft ligger i att vi samlar en bred skara, från höger till vänster. En präst kan stå bredvid en anarkafeminist och skandera ”asylrätt åt alla”.
Att Mikael Leyi har hopp om en vändning utplånar inte oron över vad som kan ske ifall utvecklingen fortsätter.
– När högerextrema rörelser växer sig starkare måste man vara historiskt tondöv för att inte vara orolig för vad det kan leda till.
Mikael Leyi i korthet
