Krönikor

Den postkoloniala blicken

I en satsning för att stärka ungas organisering och öka kunskaperna om mänskliga rättigheter, antirasism och feminism har 18 ungdomar tagit fram en rapport för att öka sina kunskaper om feminism och anti-rasism. Arbetet mynnade ut i en konferens och en inspelad videoföreläsning.

Samira, en av tjejerna som finns med på film, pratar om hatet hon känner inför sig själv. ”Colourism är rasism inom rasism” säger hon. Hon tittar rakt in i kameran och säger: ”Som mörkhyad tjej i en vit värld kände jag mig som ett trasigt barn som behövde fixas. Alla andra var vita liksom mina barbiedockor. Vithetsnormer dominerar och det finns en stor okunnighet bland de flesta i dag om vad det gör med oss mörkhyade.”

Det Samira beskriver är internalisering, som författaren och utbildaren Lewind Tasin beskriver som ”ett införlivande av andras tankar, värderingar och reaktionssätt i den egna personen. Till exempel kan samhällsnormer internaliseras som en del av ens egen personlighet. Vid en stark situation med en stark maktutövare över en kan den dominerade personens motiv och mål tas över och internaliseras som ens egna motiv och mål”.

Martin är vit. När hans barndomsvän blev retad för sitt afrokrull tog han det inte så allvarligt. I filmen säger Martin: ”Elva år senare börjar jag förstå.” I mötet med andra rasifierade från andra stadsdelar blev rasism på riktigt för första gången för Martin. Då förstod han omfattningen. ”Det Stockholm behöver är utbildning för tjänstemän och politiker om vad rasism är och hur det påverkar människor liv i djupet”, säger han.

Hur är det med toleransen hos den som säger att ”jag accepterar och välkomnar alla”? Än i dag påstås rasism försvinna med lite upplysningskampanjer. I betänkandet Utredningen om ett effektivare arbete mot främlingsfientlighet (SOU 2012:14) står det att rasism kan ta sig uttryck i attityder och kulturella föreställningar, där handlingarna kan vara såväl diskriminering som våld, men när det kommer till åtgärder blir det bara en fråga om mer kunskap?! Tvärtom är begreppet strukturell rasism viktigt för att förstå behovet av reformer som kan komma åt ojämlikhet och maktskillnader som inte endast är baserade på klass. Det är i den generella välfärden som intersektionalitet behövs.

Hur kommer det sig att vi i debatten diskuterar det sexuella våldet mot vita kvinnor som värre än det fysiska våldet bland unga män i socioekonomiskt utsatta orter? Ska de skylla sig själva? Är inte det den postkoloniala blicken på vilka som ska ses som offer och vilka som är förövare som spelar oss ett spratt? Är det en slump att det finns olika handlingsplaner i kommuner och företag runtom i Sverige som skriver fram hur vi ska jobba med jämställdheten men inte om hur kommuner ska jobba antirasistiskt? Och när det finns skrivet något är det ingen som vet hur det ska bli verklighet.

Nonchalansen av omfattningen och ignoransen av de utsattas berättelser om ett förtryck är ett egenmäktigt förfarande av avläsaren. Som när strukturell rasism görs till ett pseudoproblem. Som om Samiras och Martins upplevelser av rasism inte är på riktigt.

En ny jämställdhetsmyndighet är snart på plats. Det är välbehövligt och det var dags.

All mobbing som sker av politiker av andra politiker. De lever i en orimlig och hetsig miljö.