Den så kallade flyktingkrisen har blivit en av de största valfrågorna i flera europeiska länder och för att inte de främlingsfientliga alternativen ska fortsätta sitt segertåg erbjuder de etablerade partierna ungefär samma främlingsfientliga alternativ. Vi har alltså ett politiskt etablissemang som i stort sett är eniga om skärpta regler och hårdare krav när det gäller flyktingmottagande och asylrätt.
Från de främlingsvänliga lägren hävdas det att Sverige visst har råd att släppa in dem som desperat står och bultar på porten som just slagit igen. Redan förra hösten satte Henrik Schyffert upp en egen kalkyl på sin Facebooksida över vad det årets asylmottagande skulle kosta de svenska medborgarna: två quattro stagionis, en stor Fanta och ett Netflix-abonnemang. Att värna om alla människors lika värde är med andra ord inget som ska behöva stå oss dyrt.
Och det är upprörande att alla dessa nyanlända, asylsökande och papperslösa ska stå utanför och se på när vi förser oss från det svenska medborgarskapets smörgåsbord. Det är rentav genant. Är vårt fredagsmys värt mer än de tusentals liv som slukas av ett stormigt hav för att sköljas upp som lik på stränderna längs den stora europeiska klubbgemenskapen? Nej, hjälp dem ta sig över och släpp sen in dem!
Men vad gör vi åt Sydsudans befolkning, som plågas av svält, massavrättningar, massvåldtäkter, tortyr, väpnade konflikter och etnisk rensning och inte ens kan ta sig till Afrikas norra kust? Har inte de samma mänskliga rättigheter? Eller kan det uppstå ett läge längre fram då även den mångtusenhövdade skara som lajkade och spred Schyfferts Facebookinlägg vill ha en strängare dörrpolitik?
De kosmopolitiskt sinnade nyliberalerna tänker större. Skrota medlemsklubben! Vi är alla världsmedborgare! Fri rörlighet ger individuell frihet. Då kan Deng och Faria välja bort krig, tortyr och svält för att istället putsa skor, sanera avfall, torka bajs, suga kuk och spärra upp skinkorna åt en annan fri individ i hans lummiga, vaktomgärdade och fredliga bostadsområde norr om ekvatorn. Bara de inte tror att de också ska få hugga in på boendegemenskapens privata smörgåsbord, de får ju leva på smulorna som blir över.
Vad de politiska maktblocken enats om är i princip samma sak. Universellt mänskliga rättigheter kan inte inkräkta på individuellt medborgerliga rättigheter. De nya restriktionerna handlar inte bara om röstfiske, de visar på en politisk kortslutning. Vi står nämligen inför ett historiskt vägval där det ena alternativet måste ske på bekostnad av det andra. Väljer vi den globala rättvisans väg behöver vi erkänna att den kräver väsentligt större försakelser än hämtpizzor, amerikansk läskedryck och streamingtjänster. Väljer vi motsatsen, som sker nu, att öka inträdeskraven för alla som inte föddes med formell behörighet till medborgarskap i de rika territorialstaterna, då kan vi tillfälligt luta oss tillbaka och instämma med Oscar Wilde: ”Världen är orättvis – och det är ju tur för de flesta av oss.” Fast Wilde var ironisk.
Bodil Jönssons arbetskritiska brandfackla Tio tankar om arbete. Nu jävlar!
Jan Björklund, i alla avseenden. Politikerföraktets konstante garant.
