Inte alltför sällan tittar vi på politiker i andra länder och kulturer och förfäras över hur deras dogmatiska principer får gå ut över befolkningen och det som vi ser som sunt förnuft. Hur fundamentalistiska ledare i andra länder vägrar ha en pragmatisk hållning till vad som skapar ett bättre och rimligt liv för dem som bor där. Det är lätt att se de där galenskaperna när vi tittar på andra länder och kulturer, men hur är det egentligen när det gäller våra egna politiker? Ser de alltid pragmatiskt på hur en bättre tillvaro skapas för oss invånare? Eller styrs de också av dogmatiska principer som de vägrar ge upp?
Hur många gånger har du till exempel hört en sosse, allianspolitiker (och nuförtiden även gröna makthavare) säga att det vore att ge upp när arbetstidsförkortning eller basinkomst kommer på tal? Men vad menar de egentligen att vi ger upp? Vad är det som de vill hålla kvar vid? I över 25 år har varje regering, oavsett politisk färg, haft som högsta mål att få ner arbetslösheten.
I den kampen har arbetslösa jagats och trakasserats enligt tesen ju jävligare de har det desto fler kommer undvika att finnas som (officiellt) arbetslösa. Men ingen regering har lyckats, istället har arbetslösheten, med undantag för några korta perioder, ständigt ökat. En pragmatisk politiker hade förstås dragit lärdom av det och satt upp mål utifrån att behovet av arbete minskar, men när arbetslinjen är religion tänker politikerna inte så.
EUs narkotikabyrå, EMCDDA, har konstaterat att antalet personer som dör i överdoser i Sverige har mer än fördubblats på tio år. Narkotikadödligheten i Sverige är näst högst i hela EU och fyra gånger så hög som genomsnittet i EU. Trots det bemöts fortfarande reformer som utdelande av rena sprutor till narkomaner och en politik som riktar in sig på skademinskning, istället för den bokstavligt talat livsfarliga nolltolleransen, med argumentet att det vore att ge upp. Narkotika har alltid funnits i olika former och kommer alltid att finnas. Att utifrån den kunskapen minimera skadorna som drogerna leder till är alltså enligt svenska politiker att ge upp. Medan att fortsätta med en politik som dödat, i grova drag, 10 000 personer i Sverige och låta dödstalen fortsätta att öka, det är att heroiskt stå upp mot knarket. Mer cynisk och fundamentalistiskt förblindad blir inte politiken.
På senare tid har diskussionen om tjejzoner på festivaler och konserter och separata badtider och uppdelad gymnastik gått het. Och vad hittar vi som argument mot dessa förslag om inte att det vore att ge upp? Att i dag se till att tjejer kan gå fredade på konserter skulle enligt denna retorik vara att acceptera patriarkala kulturer och sexuellt ofredande. Fram till att alla patriarkala kulturer och sexuella trakasserier helt upphört ska alltså tjejer tvingas att inte gå på festivaler och badhus, eller så ska de stå ut med den kultur som råder där fram tills den förändrats. Hur den patriarkala kulturen och de sexuella trakasserierna skulle upphöra fortare utan tjejzoner är en gåta, men dogmatiska principer är för fundamentalister inget du ruckar på.
När politiker och samhällsdebattörer sågar ett förslag med argumentet att det vore att ge upp handlar det nästan alltid om dogmatism och en fundamentalistisk ovilja att se till de verkliga konsekvenserna. Sådana politiker är vi lika lite förtjänta av i Sverige som de är det i länder som har andra religioner än arbetslinjen och nolltolerans som ledstjärnor.
Jimmie Åkessons svärmor Margareta Larsson fortsätter att se till att en av SDs stolar står tomma i riksdagen genom att behålla platsen men aldrig vara där.
Försöken att bli av med Birgitta Olsson i ”Liberalernas” ledning påminner om MPs petning av Valter Mutt och Carl Schlyter. Sverige behöver fler ideologiskt förankrade politiker, inte färre.
