Glöd · Ledare

Syns inte – finns inte

Den senaste tiden har planerna på att bygga ett nytt hospice – ett vårdhem där obotligt sjuka kan få palliativ vård – utanför Hovås i södra Göteborg väckt starkt motstånd. En del av motståndet handlar om att platsen som ska bebyggas har ett högt naturvärde och att miljön runt omkring med fotbollsplaner, en badplats och en kraftigt trafikerad väg inte skulle ge patienterna den avskildhet som de kan behöva. Det här är åsikter som jag kan förstå och respektera. Men här finns också de som anser att det är fel att bygga ett hospice för att barnen i området kommer må dåligt över att behöva passera och bli påminda om döden och för att ”många kommer att förknippa området med död och lidande”.

Det är lätt att dra paralleller till den senaste tidens debatter om flyktingförläggningar och tiggeriförbud. Det tycks finnas en djup ovilja, i synnerhet i mer välbeställda områden, att behöva konfronteras med fattigdom, lidande och död. I grunden är det väl en mänsklig reaktion som de flesta säkert kan relatera till. Men problemen försvinner som bekant inte bara för att vi inte ser dem. Flyktingar som inte släpps in i Sverige får istället bo i läger med betydligt sämre standard i andra länder, de tiggare som snart kanske inte får synas på gatorna kommer ändå att vara fattiga och obotlig sjukdom kommer tyvärr att finnas oavsett om vi vill se den eller inte.

Även om det inte är alla som vill förbjuda andra människor att synas finns det en stark tendens i dag att välja bort det som inte passar in i vår världsbild. Gillar vi inte vissa personers åsikter på Facebook kan vi välja att blockera dem och vår nyhetskonsumtion blir allt mer selektiv när vi istället för att bläddra igenom en nyhetstidning bara kan läsa vänners delade artiklar som bekräftar vår världsbild. Sökmotorer är uppbyggda på ett sådant sätt att de träffar vi får upp bygger på våra tidigare sökningar och på sidor vi har besökt. Är man konspiratoriskt lagd är det därmed lätt att stöta på sidor som bekräftar ens konspirationsteorier.

Det finns förstås en annan sida av myntet också. Att vi inte ska fastna i åsiktsbubblor betyder inte att vi alltid ska ge plats åt alla åsikter, hur kränkande eller befängda de än må vara. Det finns en fara i den värdenihilism som uppstår när vi i yttrandefrihetens namn försvarar människors rätt att i alla forum föra fram åsikter som till exempel är rasistiska eller homofobiska.

Det handlar alltså inte om att alla människor ska tvingas utsättas för allting hela tiden. Det problematiska uppstår när vissa människors önskan om att slippa se vissa saker väger tyngre än mer grundläggande behov som att få vård, skydd och mat. Eller för all del när vi blir så inlåsta i vår bubbla att vi inte längre ser att det finns massor av människor med helt andra utgångspunkter och perspektiv. I slutänden finns det bara en värld och på något sätt måste vi, om inte älska varandra, så i alla fall stå ut med varandra.

Vårdpersonalens protester mot den ohållbara situationen på landets sjukhus. Nu gäller det bara att politikerna börjar lyssna.

GPs Alice Teodorescu vill väcka liv i frågan om hur mycket invandring Sverige tål. En rimligare fråga vore hur många unkna och konservativa åsikter Sverige tål.