Om jag har en åsikt, är det då nödvändigt att göra politik av den? Är det nödvändigt, för att jag ska anses trovärdig, att jag vill tvinga andra att följa just det som jag kommit fram till är riktigt? Eller finns det kanske en poäng i att människor kan välja att göra olika? Och i så fall, hur olika och med vilka argument?
Det här tycks mig vara kärnan i mycket av den debatt som pågår just nu. Min grundsyn är att individen själv är bäst lämpad att bedöma vad som är rätt och fel för just henne eller honom. Människan vill och kan ta ansvar. Självklart behövs ett rättssystem som reglerar vad vi får och inte får göra. Men allt lämpar sig inte för lagar och politik.
När jag var 17 år var jag övertygad om att alla skulle tycka som jag ifall de bara fick rätt fakta och jag förklarade mina åsikter tillräckligt väl. Mina åsikter var ju den enda rimliga slutsatsen av de fakta som låg på bordet! Tyckte jag. Med åren har jag konstaterat att det finns många som förstått, men som ändå inte håller med. En del andra håller med i sak, men grundar sin åsikt i helt andra argument. Jobbigt kanske, men så är vi människor också olika. Vi har olika erfarenheter, olika bakgrund, olika referensramar, olika personligheter, olika övertygelser och det är okej.
Fortfarande, 42 år gammal, anser jag att mina egna åsikter är lite bättre än andras. Jag är mycket förtjust i min egen syn på jämställdhet, rättvisa, frihet, rättigheter och skyldigheter. Men var går gränsen för hur mycket av detta jag med politik ska påtvinga den som kommit till en annan slutsats?
Jag ser en tendens att allt fler anser att staten är lämplig instans för att fatta allehanda beslut rörande människors liv. Ofta principlöst i den meningen att det bara anses lämpligt att staten fattar denna typ av beslut ifall besluten är i enlighet med den egna åsikten.
Staten kan således anses vara lämplig instans för att förbjuda diverse klädesplagg som åsiktshavaren inte tycker att folk borde gå klädda i (läs hijab, burkini), medan det ses som förtryckande ifall staten skulle förbjuda kläder som åsiktshavaren själv gillar.
Under sommaren diskuterades badhusregler, nu gympalektionerna i skolan. Jag hatar könsuppdelning. Passionerat. Jag hatade skilda gympalektioner. Jag kände mig utesluten. Jag avskydde att bli etiketterad utifrån kön. Borde jag då anse att staten ska se till att ingen annan ska behöva ha gympa på det viset? Nej.
Jag har svårt att se det som ett övergrepp av den digniteten att staten ska lägga sig i ifall några väljer att ha skilda gympalektioner eller särskilda badtider för kvinnor. Det kan mycket väl avgöras på lokal nivå, av skolan ihop med lärare och föräldrar, av badhusets ledning. Det är faktiskt ingen katastrof ifall det görs lite olika. Och kom ihåg – ifall du ropar på staten varje gång du har en stark åsikt, så har staten till slut fått så mycket makt att den riskerar att komma även den gång du inte vill att den ska lägga sig i.
Ett antal forskare har ägnat tid och energi åt att bevisa att chemtrails inte finns.
Mängden avfall i Sverige fortsätter att öka trots decennier av vackra mål om motsatsen.
