I dag infaller Internationella dagen mot påtvingade försvinnanden – ett människorättsbrott som varje år drabbar tusentals människor i Mexiko. Organisationer hävdar att poliser och andra myndighetsföreträdare ofta är delaktiga och samarbetar med kriminella grupper vid försvinnanden.

”Berätta för min pappa att de håller mig här” sa Maximiliano Gordillo Martínez till sitt resesällskap i samband med att han greps av migrationspoliser i den sydmexikanska staden Chablé i delstaten Tabasco.

Det var den sjunde maj i år och sedan dess har ingen hört av honom. Maximiliano Gordillo Martínez, 19, hade tillsammans med sin vän lämnat hembyn i delstaten Chiapas för att bege sig till turistorten Playa del Carmen för att söka arbete, en resa på närmare hundra mil. Men de hann bara halvvägs innan de blev stoppade av migrationspoliser som beslutade sig för att gripa Maximiliano Gordillo Martínez med hänvisning till att de trodde han kom från Guatemala. Detta trots att 19-åringen, som tillhör ursprungsbefolkningen, kunde visa upp ett id-kort som visade att han var mexikansk medborgare.

När resesällskapet försökte hjälpa sin vän blev han hotad av poliserna som sa att de kunde gripa även honom och anklaga honom för att bedriva trafficking. Mannen, som inte vill bli citerad med sitt namn, blev livrädd och flydde från platsen. När han kom hem igen berättade han för Maximiliano Gordillo Martínez pappa, Arturo Gordillo, om vad som hänt.

Sedan dess har det gått över tre månader och familjens sökande efter Max, som de kallar honom, har inte gett några resultat. Förra veckan begav sig familjen, med stöd av människorättsorganisationer, till huvudstaden Mexico City, i hopp om att få hjälp att hitta honom.

 

Max hade aldrig tidigare varit så långt från sin hemby i kommunen Socoltenango, där fyra av tio invånare lever i extrem fattigdom, medan resterande sex klassas som fattiga, enligt den officiella statistiken.

– Min sons försvinnande har slitit mycket hårt på oss. Det har varit oerhört smärtsamt och jag önskar inga andra föräldrar att bli förödmjukade och skadade på samma sätt av myndigheterna, säger Arturo Gordillo till IPS.

– Deras hjärtan är hårda, säger han med hänvisning till landets migrationsmyndigheter, medan hans hustru Antonia Martínez sitter bredvid och gråter.

Enrique Vidal vid organisationen Voces Mesoamericanas säger till IPS att fallet med Maximiliano Gordillo bara är ett av 150 där människor från delstaten Chiapas försvunnit spårlöst längs de vägar genom landets som migranter använder sig av.

Dessutom tillkommer de många tusentals centralamerikaner som försvunnit i Mexiko under det senaste decenniet. Organisationer som arbetar för migranternas rättigheter menar att många av dessa fallit offer för poliser och andra myndighetsföreträdare som gripit och lämnat över människor till kriminella grupper som på olika sätt utnyttjar migranterna.

De enda officiella siffrorna som ger en inblick i omfattningen är en rapport från Nationella människorättskommissionen som slog fast att 21 000 migranter hade blivit kidnappade – bara under år 2011.

 

Men det är inte bara migranter som drabbas. Enligt en rapport skriven av den internationella organisationen Open Society Justice Initiative tillsammans med fem lokala människorättsorganisationer pågår det ”omfattande och systematiska” illegala bortföranden i Mexiko. Enligt rapporten begås en del av brotten av militärer och federala och statliga företrädare.

Nyligen publicerade organisationen Comité Cerezo México en rapport där man dokumenterat elva fall där människorättsförsvarare försvunnit spårlöst mellan juni 2015 och fram till i maj i år. Héctor Cerezo som arbetar för organisationen menar att det inte går att tala om Mexiko som en demokrati med rättssäkerhet, med tanke på hur många människor som försvinner spårlöst.

Tidigare i år uppmanade Interamerikanska människorättskommissionen, IACHR, de mexikanska myndigheterna att öppet erkänna den kris som pågår i landet. Organet beskriver i en rapport det ”alarmerande” höga antalet försvinnanden där myndighetsföreträdare varit involverade.

Den mexikanska regeringen har vid upprepade tillfällen slagit ifrån sig kritiken från internationella organisationer.

I fallet med Maximiliano Gordillo Martínez har statens särskilda åklagare som hanterar fall av påtvingade försvinnanden inte krävt att de lokala myndigheterna i Tabasco ska utreda fallet. Migrationsmyndigheterna förnekar samtidigt att man ens gripit honom – men vägrar samtidigt att lämna ut uppgifter om vilka som hållits gripna i det häkte där Maximiliano Gordillo Martínez sist sågs till. Förra veckan fyllde han 19 år.

– Vi är så ledsna över att han inte är här med oss. Födelsedagen var bara så sorglig, fylld av smärta, säger Arturo Gordillo.

Samtidigt fortsätter familjens jakt. Arturo Gordillo går från organisation till organisation med samma vädjan:

– Kan ni bröder och systrar prata med myndigheterna och be att de lämnar tillbaka vår son, för de har honom, de tog honom ifrån oss, säger pappan.

 

Minst 49 personer saknas efter att en båt med 75 migranter, de flesta från Afrikas horn, ombord kapsejsade utanför Jemens kust på söndagen.

Talespersoner för Jemens kustbevakning uppger att 26 personer överlevde olyckan. Sökandet pågick ännu på måndagen efter dem som fortfarande saknas.

Jemens statliga nyhetsbyrå Saba rapporterar, med hänvisning till en icke namngiven medarbetare vid kustbevakningen, att båten kapsejsade i hård vind och att alla ombord föll i vattnet.

Söndagens båtolycka är den senaste i en rad som drabbat de tusentals afrikanska migranter som försöker ta sig från Etiopien, Somalia och Djibouti till oljerika gulfstater i jakten på ett bättre liv.

I genomsnitt dog åtta personer varje dag längs den centrala Medelhavsrutten under årets nio första månader, vilket redan nu gör år 2023 till det dödligaste året sedan 2017. Samtidigt utsätts även de som överlever resan för en rad brott mot sina mänskliga rättigheter.

Läkare utan gränser, MSF, har i sin rapport ”No one came to our rescue” sammanställt data från räddningsinsatser, vittnesmål från räddade personer och medicinsk data. Den visar hur många som har utsatts för våld eller sexuellt våld, eller på andra sätt tagit fysisk eller psykisk skada av de många utmaningar och knappa levnadsförhållanden som de upplevt längs vägen. 

– Patienternas sår och berättelser speglar omfattningen av det våld som de utsatts för i sitt ursprungsland och under sin resa, inklusive i Libyen och Tunisien, säger Juan Matias Gil, sök- och räddningsrepresentant på Läkare utan gränser, i ett pressmeddelande. 

EU avtalar bort ansvaret

Rapporten lyfter också hur EU:s politik de senaste åren rört sig allt mer mot att undvika att ta ett ansvar för att rädda och ta hand om de människor som söker sig hit. Bland annat genom avtal med tredje länder som Libyen, Tunisien (i somras) och Albanien (nyligen). Under sina räddningsoperationer har MSF:s personal kontinuerligt kunnat vittna om hur libysk kustbevakning tvingar tillbaka båtar med migranter till Libyen, där det upprepade gånger rapporterats om fruktansvärda förhållanden, där migranter riskerar att mödas eller utsättas för tortyr, misshandel, godtyckligt frihetsberövande och våldtäkt.

– Återigen prioriteras avskräckning och instängning framför människors rättigheter och liv, säger Juan Matias Gil.

Läkare utan gränser har i rapporten också sammanfattat hur Italiens nya, hårdare regler för räddningsfartyg som infördes vid årsskiftet har påverkat deras verksamhet. De har räknat ut att de sex fartyg som tillfälligt beslagtagits av italienska myndigheter varit borta från operativ verksamhet i totalt 160 dagar – tid då fartygen hade kunnat rädda liv. 

Hålls borta från att hjälpa

Dessutom har den nya praxisen att hänvisa räddningsfartyg till mer avlägsna hamnar i norr istället för den närmsta hamnen lett till att fartygen behövt färdas 28 000 kilometer mer än vad som hade varit nödvändigt – totalt 70 dagars extra resväg. 

– Utöver att försena överlevandes tillgång till adekvat medicinsk hjälp, skydd och mottagningstjänster på land, var det dagar som vi medvetet hölls borta från att hjälpa människor i nöd till sjöss, säger Juan Matias Gil i pressmeddelandet.

Från ombord på sitt fartyg Geo Barents så har MFS också kunnat vittna om hur Italien och Malta misslyckats med att koordinera räddningsinsatser, vilket lett till försenade räddningar eller inga räddningar alls. Vid flera tillfällen har italienska myndigheter också instruerat frivilliga räddningsbåtar att inte ingripa och hjälpa båtar i nöd, utan att istället direkt bege sig mot tilldelad hamn (de nya reglerna innebär även att endast en räddning får genomföras innan man beger sig till hamnen). I juni i år kunde MSF dokumentera minst ett dödsfall som ett direkt resultat av Maltas systematiska policy för ”icke-bistånd” till sjöss.

– Hur många fler dödsfall i centrala Medelhavet kommer de europeiska staterna att invänta innan de stoppar sin fientliga och omänskliga strategi? säger Juan Matias Gil och fortsätter: 

– Vi uppmanar EU och dess medlemsländer, särskilt Italien och Malta, att omedelbart ändra kurs för att prioritera säkerheten för dem som söker fristad vid europeiska kuster.