Pelle Ossler har spelat musik sedan 15-årsåldern, det började med punkbandet Svettens söner. Därefter har det blivit många projekt och artister, sedan slutet av 90-talet med Thåström. I sommar spelar Pelle in en ny soloskiva med texter om samtiden.
Det gnisslar mer än vanligt på Teater Galeasen denna sommar, Pelle Ossler är där och spelar in en ny skiva, vilken blir hans sjunde soloskiva.
Pelle Ossler föddes på hösten 1962 i Helsingborg.
– Vi bodde i Bjuv, det är typ världens ände, en bruksort mellan Helsingborg och Klippan. Min mamma var hemmafru och pappa jobbade på Findus huvudkontor i Bjuv. Han var någon sorts tjänsteman, berättar Pelle.
I Bjuv bodde de något år innan pappan fick erbjudande om utlandsjobb.
– Farsan gjorde nog inte så bra ifrån sig på Findus, det var hans egna ord. En dag kom det in en överordnad och frågade om han inte ville resa istället för att sitta där. Och det ville han, så vi flyttade till Tyskland.
Beatlesfantast
Pelle hann gå två skolår i Tyskland innan de flyttade tillbaka till Sverige och han kunde tyska bättre än svenska, och för att komma i fas fick han gå om årskurs två.
Vid den tiden blev han en ”fanatisk musikfantast” och lyssnade nästan uteslutande på Beatles.
– De var helt ute runt 1970, det var det tråkigaste man kunde lyssna på, men jag var helt såld. Fullständigt! Det hände att jag sjöng Beatles på roliga timmen. Jag kunde inte spela och kunde inte engelska så jag sjöng på hitte-på-engelska, det var nog ganska pinsamt, berättar Pelle.
Pelle hade tidigt en dröm om att bli konstnär och han tecknade mycket, hans farbror Bengt Ossler var konstnär.
– Jag trodde aldrig att jag skulle duga så jag vågade inte satsa på det. Det kändes som förbjuden mark för mig, kanske för att min farbror inmutat det området. Jag vet inte vad det beror på eller bara rent av att jag hade dåligt självförtroende, berättar han.
"Då jag blev gitarrist"
På sin 15-årsdag 1977 fick han skivan Never mind the Bollocks med Sex Pistols av sin bror. Då sögs han in i punken.
– Vi startade ett band som hette Svettens söner, det var ett av de första punkbanden i Helsingborg.
Ingen i bandet kunde spela, Pelle blev basist eftersom ingen annan ville det och han tänkte att det nog var lättare.
– En ton i taget, inga ackord. Det var min brorsa som skrev texterna och det var ganska politiskt, berättar Pelle.
Svettens söner gjorde en EP innan de upplöstes. Pelle hade då startat Das Psycho, vilket mer var ett band för att ha kul, inte lika politiskt. Bandet spelade ofta i Köpenhamn och där lärde han känna några från bandet Psykopatens vänner. När sedan Psykokatens vänner skulle ha en spelning i Köpenhamn sprack det bandet och Pelle fick förfrågan om att hoppa in och spela bas och sjunga.
– Vid första repet tyckte jag att det var för lite larm i gitarren så jag gav min bas till gitarristen och tog hans gitarr. Det var då jag blev elgitarrist.
Något år sedan ryckte Ossler in i lumpen.
– Det stämde inte med punken, man skulle vägra eller minst göra vapenfri tjänst, men det fick jag inte för min farsa, och jag hade mer respekt för honom. Han sa ”det där måste du göra, annars kommer du få en fläck på dig för resten av livet”. Det lät så skrämmande så då gjorde jag det, säger Pelle.
Många år i Wilmer X
1986 började Pelle spela gitarr med Wilmer X, ett svenskt rockband som hade ganska stora framgångar i Sverige under 80- och 90-talet.
– Det blev mitt liv – inkomsten och hela mitt sociala liv var förankrat i Wilmer, träffade mamman till mina barn på en spelning, allting var kopplat till Wilmer.
Men i slutet av 90-talet började han tröttna.
– Jag försökte plocka in mina idéer i bandet men de var inte intresserade, så jag blev mer och mer låg av att vara med där. Till slut var jag så deprimerad att det inte gick längre. Man kan inte stå på scen med ett feelgoodband och vara deprimerad, säger Pelle.
Experimentellt
Parallellt hade han börjat samarbeta med Joakim Thåström.
– Där kände jag direkt att det var samma idéer. Vi lärde känna varandra på allvar i slutet av 90-talet, vi snackade mycket musik och gjorde experimentella inspelningar.
Sedan millennieskiftet har Pelle Ossler spelat gitarr i Thåströms band. Den första skivan han medverkade på var Mannen som blev en gris som kom 2002. Från den skivan vill han lyfta en låt som blev som en övergång inför kommande Thåströmskivor.
– Kaospassageraren är en låt som är oerhört långsam, knastrig och deprimerande den var nog central för den plattan, sedan tog Thåström steget fullt ut på skivan Skebokvarn som kom 2005, berättar Pelle.
Att inte svänga
Ett sidospår har varit bandet Sällskapet som Pelle haft med Thåström och Niklas Hellberg, ett synthmusikprojekt dit de tagit mer udda idéer.
– Jag tyckte att det var jäkligt häftigt, fick en ny sorts inspiration. Jag är ändå en bandkille – gitarr, bas och trummor – men det här handlade inte om det, det var bara ljud. Jag har lärt mig mycket av det.
Sällskapet har spelat in två skivor, vid inspelningarna har det bara funnits en regel: Det får absolut inte svänga!
– När vi gjorde andra plattan hade vi en gigantisk teveskärm i studion och på den gick hela tiden långsamma svartvita öststatsfilmer utan ljud, bara för att vi skulle komma i rätt stämning, berättar Pelle.
Vackert och trasigt
När Pelle Ossler gör egna låttexter i dag måste han tänka och beskriver det som ”ett rent hjärnarbete” och vill helst att det ska rimma. Han är svag för när något är väldigt vackert och det samtidigt finns något som skär, något som bara gnisslar, något som är trasigt.
– Trasigheten kommer nog från punktiden, säger han.
Trots att han av många anses som en av Sveriges främsta gitarrister i dag och har spelat med flera av Sveriges mest framgångsrika artister vill han tona ner sina kvaliteter.
– Jag tycker att jag är en ganska usel gitarrist, jag spelar inte särskilt bra men däremot tycker jag att jag har en talang för att göra spännande ljud med gitarren, vilket jag kan göra när jag spelar med Thåström. När jag spelar med soloprojekt har jag ju även sången att tänka på.
Texter utan regler
I sommar spelar alltså Pelle Ossler in sin sjunde soloskiva. Anledningen till att de får låna teatern för inspelningen är att Pelle gjorde musik till Teater Galeasens prisbelönta pjäs Vår klass.
Arbetsnamnet på nya skivan är Evig himmelsk fullkomning, vilket kommer från ett radioprogram om schamanism. Den spelas in live utan publik för att få en stark närvaro, få in missarna och därigenom göra skivan mer levande.
Den första soloskivan kom 1997 och då var han inspirerad av Bob Hund och Olle Ljungström, framför allt när det gäller texter. Känslan att det inte finns några regler och bara skriva det som kommer ur en.
– Det är en otrolig befrielse att lyssna på dem. Det var då jag blev inspirerad att göra egna plattor.
Den nya skivan släpps i februari på Razzia Records och ett underliggande tema är en värld i kaos; folk som drunknar på Medelhavet, föräldrar som separeras från sina barn.
– Jag har sagt att det här blir det sista skivan jag gör men jag har blivit påmind om att jag har sagt det om varje skiva jag gjort.
Pelle har också gjort musiken till Sara Broos nya film Speglingar som är en ”poetisk dokumentär” och har biopremiär den 2 september.
Nu bor Pelle Ossler på Södermalm i Stockholm men ingenting varar för evigt.
– Måste flytta till Skåne när jag blir gammal, kan ju inte bli pensionär och bo i Stockholm. Jag vill inte gå med rullator i Vitabergsparken, säger han.
