Nu kommer gråtartexterna, efter S-testballongen om tiggeriförbud. Både de öppet snyftande, som när Alex Schulman undrar vad som hänt med hans ”älskade Socialdemokraterna”, och de analyserande som konstaterar att S blir mer auktoritärt och nationalistiskt för att locka SD-väljare.
För alla som har ett längre perspektiv än ett par år är det här väldigt märkligt. De svenska Socialdemokraterna har nämligen alltid varit ett auktoritärt och nationalistiskt parti, tveksamt till invandring men sällan tvekande inför att använda våldsmakten för att förhindra opassande beteenden hos invånarna.
Om vi går igenom de senaste decenniernas S-migrationspolitik finns en tydlig linje mellan luciabeslutet 1989, när Ingvar Carlssons regering beslutade att endast släppa in så kallade FN-flyktingar och stänga flyktingar ute som anförde humanitära skäl, till beslutet i höstas om att så gott som stänga gränserna. I perioden mellan finns bland annat de apatiska flyktingbarnen, som S-regeringen antydde fejkade. Ansvarig minister Barbro Holmberg sade att det vore en ”humanitär katastrof” att ge dem amnesti. Man kan ha olika syn på vad som utgör katastrofer.
Annat minnesvärt är Göran Perssons tal inför EU-utvidgningen om riskerna för ”social turism” från Östeuropa, inte olikt den polackhatiska debatten i Storbritannien på senare år. Utöver detta har S, delvis på grund av inflytande från LO, haft en uttalat negativ syn på arbetskraftsinvandring. Fram till kursomläggningen under Reinfeldt-regeringen släppte Sverige knappt in några arbetsinvandrare alls.
Vad gäller generella auktoritära tendenser finns förstås längre tillbaka allt från tvångssteriliseringar till social ingenjörskonst, allt i avsikt att lägga livet tillrätta för medborgarna, för att använda Yvonne Hirdmans begrepp. Vi har en uppfostrande socialtjänst, en narkotikapolitik som frånkänner enskilda all makt över sig själva, vi har folkhemmet i all dess paternalistiska och nationalistiska kraft.
S har sannerligen inte varit ensamma, mycket har beslutats i brett samförstånd, men en sak är glasklar: Socialdemokraterna gillar generellt inte olika. Det var därför fascinerande att se den brokiga skara vänsterliberaler och frihetlig vänster som entusiastiskt slöt upp kring Socialdemokraterna i opposition. Inte bara i motstånd mot alliansen, vilket var begripligt, men som om de trodde att deras värderingar också var socialdemokratins.
I många år har öppna strider rasat inom borgerligheten utifrån polerna auktoritärt och frihetligt, men vänstern har låtsats som om den konflikten inte också var deras. Där kunde S svänga helt utan debatt, från att ”mitt Europa bygger inte murar” med Stefan Löfvens ord, till att några veckor senare införa passkontroll på Öresundsbron.
Och nu tiggeriförbud alltså, något som har stort stöd bland gammeldags kommunsossar, och det brister för de vagt vänsterfrihetliga som inte känner igen sitt parti. Jag är ledsen, men det var aldrig ert. De låtsades bara låna ut det i några år. Nu har de tagit det tillbaka.
Pappafeminism: Om män upptäcker könsförtryck först när de får döttrar är det bättre än att de inte gör det alls.
Skolmorgnar: Att ställa om kroppen till uppgång halv sju är plågsamt för hela familjer.
