Nutidens utmaning med ökande rasism handlar inte om att vi börjat bli intoleranta utan att det brister i kontakter och umgänge mellan människor från olika grupper, skriver Angel Villaverde.
Har du tankar, idéer, texter eller bilder som du vill sprida till Syres läsare? Skicka dem gärna till Läsarnas! Adressen är malin.bergendal@tidningensyre.se.
Redan som barn blev jag påverkad av min pappa och ville ägna mig åt politiken. Jag ville bekämpa fattigdomen och orättvisan. I inkafolkets land, Peru, såg jag vänstern som det enda alternativet, de som förespråkade att krossa kapitalismen. Kapitalismen som var grunden till allt elände i samhället. Att gå med vänstern var lika med att vara kommunist. Detta var 70-talet.
När jag blev medlem i det kommunistiska partiet fick jag ungefär samma känsla som författaren Mario Vargas Llosa hade när han blev medlem i samma kommunistiska parti, han var 16 år och jag var 15 år. Det var en levande känsla att orättvisorna måste bort och samhällets förändring skulle gå via vänstern, socialismen och revolutionen.
En virvel av våld
Inkafolkets land har varit, och är fortfarande, (som Mario Vargas Llosa beskriver i sin bok El pez en el agua,) inte ett land utan flera länder som samexisterar i ömsesidig misstänksamhet och okunnighet i en virvel av våld. Att bedriva politisk verksamhet i ett sådant land är farligt, man gör det med sitt liv som insats. Det handlar inte om att försöka skapa överskridande samförstånd utan om att segra över fienden villkorslöst. Man vill inte förena landet utan söndra det.
När jag kom till Sverige som politisk flykting var jag besviken, sargad, utan drömmar, med ett förflutet som gjorde ont och jag hamnade i det som kallas posttraumatiskt stressyndrom. Det fick jag veta många år senare. Då såg jag framtiden väldigt mörkt och politik var det sista jag ville tänka på.
Flyktingamnesti
Efter en lång läkningsprocess, genom mitt engagemang i föreningar som Sundsvalls Asylkommitté, och när jag fått min gymnasiebehörighet, bestämde jag mig för läsa statsvetenskap på Mittuniversitet. När jag pluggade fick jag reda på att jag behövde en praktikplats för mina studier.
Ett politiskt parti var en utmärkt praktikplats, tyckte jag, eftersom den enda som behövs är att bli medlem. Problemet var bara att bestämma vilket parti det skulle bli.
Jag valde Miljöpartiet för att de arbetade för flyktingamnesti och sedan lyckades göra en uppgörelse med regeringen om en omprövning för gömda flyktingfamiljer 2005. Det påverkade mig djupt eftersom jag då var engagerad i flyktingfrågor.
Jag kom in i Miljöpartiet i första hand på grund av flyktingfrågor men klimatfrågorna förstärkte sedan mitt engagemang. Lärdomen att behandla naturen med respekt fick jag med mig tidigt från mina farföräldrar som var bönder och jag tillbringade en del av min barndom med dem.
Stora tankar
Den ekologiska ideologin fokuserar på förhållanden mellan människor och naturen. Den betonar att det måste vara en harmonisk och respektfull relation dem emellan. Utan naturen, det ekologiska systemet dör mänskligheten, med andra ord, genom att rädda naturen räddar vi oss själva.
Denna tanke uttrycks i de tre solidariteterna: med djur och natur, med kommande generationer och med världens alla människor. För mig var detta stora tankar. Här handlade solidariteten inte bara om solidaritet med arbetarklassen och fattiga, utan solidariteten omfattade till och med de kommande generationerna.
Det svenska samhället byggdes med de tre beståndsdelarna: solidaritet, jämlikhet och omtanke och det tog flera generationer. I Peru hade vi inte ens börjat då, 1995 när jag kom till Sverige. Därför framstod Sverige för mig som själva paradiset. Allt jag hade kämpat för fanns redan här i Sverige. Man säkrade individens trygghet under barndomen, vid sjukdom, arbetslöshet, funktionsnedsättning och ålderdom, och i dag gäller det att försvara och förbättra det samhälle vi har, göra det hållbart och arbeta med det nya inslaget integration.
Möten och korsningar
Jag tror på ett samhälle där alla är välkomna i en gemenskap av gemensamma värderingar, gemensamma demokratiska referensramar. Dessa ger oss en känsla av tillhörighet och att man delar ett gemensamt öde och har tillit till varandra.
Vi som kommer till Sverige bär med oss en kultur, men alla kulturer är redan från början resultatet av möten, korsningar, överlappningar och förändringar. Jag själv är inte längre den som jag var 1995 då jag anlände till Sverige. I dag är jag en svensk med latinamerikanska inslag.
Integrationen börjar i tvättstugan. Där gäller gemensamma regler för att det ska funka. Bryter man reglerna om och om igen blir det konflikt i kvarteret. Normalt är att vi som inte är infödda svenskar lär oss reglerna så småningom. Det finns inget annat alternativ än att lära sig reglerna. Det går inte att ställa upp egna regler.
Började bry mig
I vårt samhälle gäller gemensamma värderingar; att man inte kan kränka andra människor, att respektera individens frihet och integritet, att alla människors har lika värde och att jämställdhet mellan kvinnor och män gäller.
I Sverige finns ett djupt demokratiskt förhållningssätt i samhälle och i politik. Våra institutioner fungerar. Det finns en stark social sammanhållning bland människor där de allra flesta litar på andra. Det är inte så många som känner sig utanför samhället.
Men demokratin kan aldrig tas för given och måste vinnas dagligen och för varje ny generation. I dag finns en känsla att några upplever att det finns spänningar mellan människor med olika nationella, kulturella och etniska bakgrunder. Det är nutidens utmaning som vi står inför och det handlar inte om att vi börjat bli intoleranta utan att det brister i kontakter och umgänge mellan människor från olika grupper, språkliga barriärer och utanförskap från arbetsmarknaden.
Jag tillhör och är hemma i Sverige nu och min etablerings- och integrationsprocess startade den stunden jag började bry mig om och engagera mig i mitt nya lands problem. Att fullt ut behärska svenska språket kom efteråt.
