Energi · Kultur med Nike

Sthlm Music and Arts 2016


Patti Smiths segertåg

Redan timmar innan utsatt tid börjar människor sätta sig i klungor i gräset framför den lilla intima Trädgårdsscenen i Moderna museets mysiga trädgård. Och när Patti Smith med sitt strålande leende kliver in på scenen bär publikens jubel henne högt upp mot den varma sommarhimlen. Det är en upplevelse förbi det mesta att se Patti Smith live. Den magnifika lyskraften som skimrar runt hennes väsen är förtrollande. Så fort hon öppnar munnen lyssnar alla andäktigt. Vare sig hon talar eller sjunger. Hon är en gripande ordkonstnär och en unik estradör.

Det är svårt att riktigt ta in och omfatta hennes storhet, det handlar om så mycket mer än hennes stora låtskatt, hennes brännande angelägna poesi och personliga avslappnade möten med sin publik. Hon har vuxit förbi all gängse stjärnstatus och kan i många sammanhang snarast ses som en profet och en läromästare, en levande legend vars ord tar sig in i människor på djupet och lever kvar i våra själar långt längre än den dryga timme konserten varar. Hon ramar in musiken med berörande ord, uppmaningar till var och ens förmåga att använda sin kraft att förändra världen, hon läser dikter, knyter an till andra konstnärer, ofta döda människor, mest män, som hon hyllar och skapar närvaro åt i stunden; Allan Ginsberg, William Blake, Henning Mankell, Amy Winehouse, Sandy Pearlman, Fred ”Sonic” Smith.

Hon har ett fint litet band med sig på den här turnén. Lyssnande närvarande musiker med öppna ansikten. Speciellt magiskt är samspelet mellan Smith och hennes son Jackson som är med på glimrande elgitarr. Smith själv sjunger storartat, rått, innerligt och skuttar runt på scenen med den grå hårmanen virvlande runt huvudet och det är svårt att förstå att hon fyller 70 nästa år. Men punknerven håller henne evigt ung, vad det verkar.

Till slut blir det som att hela konserten är ett enda stort kärleksfullt möte mellan själar. När jag ser Moderna museets trädgård fylld till bristningsgränsen av jublande, leende människor, så förstår jag att förutsättningen för att en person ska kunna fylla tusentals andra personer med kärlek måste vara att så många människor möter henne med sin förbehållslösa kärlek kväll efter kväll, längs det segertåg som hennes turné utan överdrift kan kallas.

”This is your impulse! This is your creativity! This is motherfuckin’ freedom!!!”

Patti Smith
Cat Power musicerar med sig själv på ett sätt som inte många kan. Foto: Ailí Markelius

Cat Power ensam med musiken

Första gången jag hörde Cat Powers rökiga röst var i hennes fina tolkning av Bob Dylans Stuck Inside Of Mobile With The Memphis Blues Again på soundtracket till filmmusiken till filmen I’m not there, om Dylans liv.

Nu spelar hon sina egna låtar ensam med gitarr på den stora scenen och hon fyller ut den väl med sin karaktäristiska kraftfulla lite hesa röst. Det låter ofta vemodigt och ensamt, lågmält men innerligt. Hennes låtar är enkelt uppbyggda och hon kompar sig själv med sparsamt spel, utan några åthävor i gitarrspelet. Efter en stund går hon över till ett akustiskt piano och lägger till mer melodier i kompet men fortfarande är rösten och texterna fokus.

Texterna är vardagsnära betraktelser av personer och platser i hennes närhet, och vissa stunder blir hon ett med sina låtar. Gitarrspel, röst, text och melodi sitter ihop fullständigt organiskt. Hon använder två sångmikrofoner och det skapar ett spännande och speciellt sound som överbrygger det faktum att hon är ensam på scen. Hon musicerar med sig själv, framför allt mot slutet, på ett sätt som inte många kan.

Låtarna glider fint in i varandra utan pauser och utan att hon egentligen säger någonting mellan låtarna. Det är först när konserten är slut som hon ödmjukt tackar för uppmärksamheten och uttrycker att hon känner sig hedrad som har fått medverka på festivalen.

Tyska Kraftwerk kombinerade gamla hits med en stark visuell upplevelse. Foto: Erik Nylander / TT

Kraftwerk levererar tidlös high-tech

Sista akten sista kvällen levererar gubbsen i Kraftwerk en smärre 3D-sensation i den vackert skymmande kvällen – ett stort plus till läget, det är oerhört vackert med husens siluetter på Strandvägens sky-line bakom scenen, när sommarsolen just går ner och himlen sprakar i färger bakom tinnar och torn.

En kombination av nostalgi och high-tech, och det är onekligen fascinerande och smått overkligt att se en hel publik stå vänd åt samma håll med vita 3D-glasögon på. Det skapar dock en något obehaglig känsla av frånvaro, trots att människor står tätt packade intill varandra på den stora planen framför scenen. Som om alla blir artificiella.

Gamla hits, som Trans Europe Express och Das Model, vars melodier har en extrem klistereffekt på hjärnan, är tidlösa och förstärks effektfullt av siffror, bokstäver, bilder av sköna damer, tåg och rälsar som strömmar ut över publikhavet och rakt in i allas ögon, vissa med budskap om till exempel radioaktivitet och andra om datakommunikation med känslan av datavärlden som en skön plats att vistas på.
Det är mer som ett statiskt tillstånd av syntetiska rytmer och ljud än musik i mina öron. Knapptryckandet kan aldrig bli detsamma som att lyssna till människor som musicerar på riktigt tillsammans.

De fyra männen står i stort sett helt stilla på rad vid sina maskiner hela konserten och liknar i sina linjära kropps-strumpor mer robotar än människor.
Det ryktades att de hade två konserter vid exakt samma tidpunkt, fast på två olika platser i världen, den här kvällen, och att på den ena hade de ersatts av robotar, men här i Stockholm måste det ha varit de (?), för det syntes att han till vänster sjöng ibland och stampade försiktigt i takt med ena foten – men det går väl i och för sig att programmera en robot till att göra det …

En hel publik med 3D-glasögon. Erik Nylander / TT