Glöd · Ledare

Kohandel och partipiskor

Under den här mandatperioden har det varit en förtvivlad diskussion om vilket mandat som ska krävas för att få styra ett land, om vilka överenskommelser som kan försvaras och inte minst om hur överenskommelser ska hållas. Vi står inför ett relativt permanent politiskt landskap med två block och en vågmästare vars mål är att väcka maximal uppmärksamhet. Situationen är onekligen besvärlig och vi får ha viss respekt när vi avfärdar lösningar som den fallna Decemberöverenskommelsen, som cementerade både blockpolitiken och ett stort demokratiskt underskott.

Men trots att den fallit och i ord begravts sen länge är den värd en extra tanke. För dess enda primära syfte var att förenkla styrningen av landet och att förenkla för väljarna att senare utkräva ansvar vid nästa val. Enligt devisen att ”om en part fått bestämma själv vet vi också vem vi ska skylla på när det gått fel”. Men hela anledningen till att vi har demokrati är dess motsats, att makten ska ligga hos befolkningen. De flesta vill inte ha enbart röd eller enbart blå politik och följaktligen bör ansvarsutkrävandet vara en komplicerad affär i en välfungerande demokrati.

Det talas ibland om att ett partis högsta syfte måste vara att få igenom så mycket som möjligt av sin politik. Med ett implicerat ”här och nu” blir det givetvis en vansklig taktik i längden, men det är också en besvärande inställning på kort sikt. För varje gång man ”enas” i frågor man faktiskt fortfarande är oense om är det demokratin som betalar.

Om vi nu tänker oss att syftet med en demokrati är folkstyre blir genast de flesta majoritetssamarbeten vi sett tveksamma. Oftast syftar de till att några få partier ska komma överens om politiken och kunna tvinga igenom den på grund av att de är i majoritet. För enkelhetens skull kan vi tänka oss de fall där majoritetskonstellationen röstar inbördes. Då krävs alltså bara stöd från hälften av majoriteten, eller om vi så vill, en fjärdedel av den ursprungliga församlingen.

Nu går det sällan till så, utan istället har koalitionerna oftast en mängd frågor där de är ganska överens, och sen fördelar de övriga frågor utifrån hur viktiga de är för de olika partierna och partiernas inbördes storlek. Det innebär alltså att när vi betraktar ett majoritetssamarbete som sällan eller aldrig tillåter fri röstning kan vi räkna med att väldigt många frågor passerar den beslutande församlingen med ett egentligt stöd av en minoritet. När vi maximerar vårt politiska inflytande riskerar vi alltså att minimera demokratin i sig.

I större sammanhang, som större kommuner, landsting och framför allt i riksdagen, blir situationen än mer bekymmersam, för då deltar oftast inte alla fullmäktige- eller riksdagsledamöterna vid mötena. Istället sköts förhandlingarna av en förhandlingsgrupp. En grupp som senare ofta återkommer med ett slutbud som man röstar om inom fullmäktige- eller riksdagsgruppen. Där kan du alltså ha en budgetöverenskommelse mellan S, V och MP, som röstats igenom av en knapp majoritet av respektive riksdagsgrupp. När man sedan går till riksdagen förväntas hela riksdagsgrupperna rösta enhälligt. Vips vinner den i riksdagen trots ett egentligt stöd av 22 procent för en överenskommelse som innehåller något som bara gläder socialdemokrater och annat som bara gläder miljö- respektive vänsterpartister.

Ett av de högsta syftena hos ett demokratiskt parti borde vara att upprätthålla demokratin, och det finns onekligen vägar ut ur det här. Först och främst är det dags att släppa partipiskan. Om det i en förhandling är nödvändigt att alla medlemmar i slutändan röstar för, då får man också acceptera att det behövs ett resultat som alla medlemmar är för. Vidare behöver vi bedriva politik i syfte att få majoritet för våra förslag, politik med större fokus på enskilda riksdagsledamöter som vi håller med, än på partiledare som vi inte håller med. Och slutligen måste större fokus ligga på opinionsbildning än på nattmanglingar bakom lyckta dörrar.