Nyligen avslöjade ett tv-reportage de fruktansvärda förhållanden som råder på ett kvinnofängelse i New Delhi. Men människorättsaktivister menar att det knappast handlar om ett isolerat fall.
Reportaget från Tihar-fängelsets kvinnoavdelning väckte stor uppmärksamhet då det avslöjade hur 600 fångar tvingas leva hopträngda på en yta som egentligen är anpassad för bara hälften så många – med en stor brist på den mest grundläggande servicen. Den populära tv-kanal som stod bakom reportaget kunde även avslöja en chockerande brist på intresse för fångarnas tillvaro från myndigheternas sida.
Reportaget belyste samtidigt de svåra bristerna i det indiska rättsmaskineriet där mängder av människor tvingas sitta inlåsta under lång tid utan att få någon rättslig prövning – eller drabbas av årslånga rättsliga processer i ett korrupt system där det råder brist på domare. Den långa väntan förvärras av de hemska förhållanden som råder i många av landets fängelser.
Människorättsaktivister menar att de flesta indiska fängelser inte lever upp till FNs minimumstandard eftersom fångar ofta tvingas leva i ohälsosamma miljöer där det råder brist på mat och där både tortyr och andra former av övergrepp är vanliga. Många celler är dessutom i uselt skick, med dålig ventilation och utan tillgång till dagsljus.
Just Tihar-fängelset, som är det största i Sydasien, blev under förra året hårt kritiserat i samband med en statlig granskning. Samtidigt som fängelsepersonalen är svårt underbemannad satt det enligt rapporten 14 209 fångar inlåsta på en yta som är byggd för 6 250 personer.
Granskningen visade även att det råder stor brist på sjukvårdspersonal på fängelset.
Enligt människorättsadvokaten Maninder Singh tvingas många indiska fångar sitta längre inlåsta i väntan på rättegång än maxstraffet för de brott de står åtalade för, samtidigt som det finns personer som spenderat upp till två decennier i fängelse innan de väl blivit dömda eller frikända i en rättegång. Han säger att situationen är värst för de kvinnor som väntar på rättegång och som är för fattiga för att kunna kämpa för sina rättigheter.
– En del har sina barn med sig i dessa hemska förhållanden, fram till att de är sex år gamla. Många tvingas lida i flera månader utan att ens några åtalspunkter har formulerats. De har helt enkelt ingen möjlighet att få en opartisk rättsskipning, säger Maninder Singh, som är verksam i Delhi.
Allra värst är dock situationen för de fångar som sitter i dödsceller. Enligt en studie från en forskningsgrupp vid National Law University i Delhi utsätts dessa fångar inte bara för en inhuman fängelsemiljö utan har även i många fall torterats av polisen och utsatts för en orättvis rättsprocess. Studien, som bygger på intervjuer med 373 av de 385 fångar som bedöms sitta i indiska dödsceller, avslöjar de fruktansvärda förhållanden som fångarna tvingas leva under i avvaktan på att en domare ska avgöra deras öde.
Juridiska experter menar att det största problemet inom det indiska rättsväsendet är att det är överbelamrat, vilket slår mot fångarna – främst i form av stora överbeläggningar. Enligt statistik från 2013 fanns det vid tiden knappa 412 000 fångar i landet – varav hela 278 000 satt inlåsta i väntan på rättegång.
Sammanlagt beräknas över tre miljoner rättsfall ligga i kö i olika indiska rättsinstanser och landets tidigare premiärminister PM Manmohan Singh har slagit fast att landet har den längsta rättsliga eftersläpningen i världen. Tidningen Bloomberg Business Week har beräknat att om alla Indiens domare började arbeta bakåt utan att ta någon paus för att sova eller äta, och samtidigt lyckades beta av ett hundra fall i timmen, så skulle det ta 35 år innan de hunnit ikapp.
