Vad är de underliggande orsakerna till fenomen som Panama leak och Swiss leak? Kan de klassiska filosoferna säga oss något om dem? Den globala världen av i dag är en girig värld som åsidosätter rättvisans principer och liknar den antika erans Pleonexia, skriver Leif Drambo på Under ytan.
Girighetskulturen, vår tids signum, avslöjas gång på gång av medborgare som efteråt jagas av myndigheter om de inte döljer sin identitet. Det fick IT-specialisten Hervé Falciani, anställd vid en av världens största banker, erfara när han 2008 överlämnade en kunddatabas till franska myndigheter – ”Swiss leak”. Databasen innehöll över 100 000 hemliga skatteflyktskonton med 800 miljarder kronor och med 502 namn knutna till Sverige. Hur mycket som är undangömt på konton i Panama – ”Panamaleak” – vet vi inte än. Det är mer än dubbelt så många skatteflyktskonton och kanske 1 700 miljarder.
Massiv korruption
Hervé Falciani dömdes till fem års fängelse för sitt avslöjande. ”John Doe” som avslöjade kontona i Panama har inte röjt sin identitet. I ett uttalande till Süddeutsche Zeitung skriver han att ”den ekonomiska ojämlikheten ökar och är en av vår tids största utmaningar”. Han konstaterar att den påverkar hela världen och att analyser, dokumentärer och protester inte har haft någon effekt. ”Ändå, frågan kvarstår: Varför? Panamapappren ger övertygande svar på frågan: massiv, genomgripande korruption.”
Finansmyndigheten i delstaten New York utreder 13 internationella banker med kopplingar till juristfirman Mossack Fonseca i Panama. Mycket pekar på att de vet något som inte vi vet. Sverige har flest banker med på listan av samtliga länder. Hittar man något straffbart kan bötesbeloppen uppgå till flera miljarder. Nordea, Nordens största bank, är den som har startat flest brevlådeföretag i skatteparadis för kunders räkning för att undgå skatt.
”Asshole capitalism”
OECD gissar att skattebrotten kostar oss 800–2 000 miljarder, plus 500 miljarder i momsfusk. Om en förmögenhetsskatt på till exempel tre procent infördes skulle välfärdssystemen förstärkas med 24 miljarder kronor, räknat på bara de 800 miljarderna som avslöjades i Swiss leak.
Frågan är hur girighetskulturen kan uppstå när den uppenbart strider mot vanliga medborgares förnuft och moral. Aaron James, professor i filosofi vid Kaliforniens universitet, presenterade en teori i sin internationellt uppmärksammade bok Assholes: A theory. Utifrån ett moralfilosofiskt perspektiv med utgångspunkt i de klassiska filosofernas tankar beskriver han hur begreppet ”asshole” kan förstås både på indiviuell nivå och på samhällsnivå. Fokus ligger på den kapitalistiska marknadsekonomin – ”asshole capitalism”.
Platon och Aristoteles
Kritiken mot girighetskulturen går tillbaka till Platons Filebos och Aristoteles Politiken, där de argumenterar mot vad de kallar ”Pleonexia”. Den tidens ekonomiska elit, de rika slavägarna, och sofisterna, som hade till uppgift att retoriskt legitimera deras rättigheter, ansåg att pleonexia var ett naturligt och eftersträvansvärt tillstånd och att rättvisa och jämlikhet bara var resultatet av ”onaturliga” restriktioner. Platons och Aristoteles kritik bygger på att pleonexia är en konsekvens av en outsinlig hunger efter mer makt och pengar – ett överskridande av ”det rätta måttet”. De förordade måttfullhet, inte måttlöshet. Platon menade att ”girigheten är roten till allt ont”.
För Aaron James är dagens ”asshole” någon som systematiskt ger sig själv fördelar för att han anser sig ha en ”naturlig” rätt till dem, även om det skadar andra. Därför är han, för det handlar mest om män, immun mot invändningar. Han agerar utifrån en stark känsla av att vara speciell och stå över alla sociala konventioner. Han varken skäms eller ursäktar sig. Snarare blir han förnärmad över att någon vågar ifrågasätta honom; han anser sig förtjäna respekt. ”Assholes” är personer som predikar doktriner som de vet är osanna inför åhörare som de anser vara idioter. ”80 procent av alla människor är finansiella idioter och gör bäst i att lämna över sina pengar till de 20 procent som har idéer” enligt en av de avslöjade skattesmitarna, Björn Wahlroos på Nordea.
Assholebeteendet och girighetskulturen sprider sig som en cancer till alla delar av den globala samhällskroppen. Logiken beskrivs bäst med Nobelpristagaren i ekonomi, Milton Friedmans ord i New York Times: ”Socialt ansvar är en fundamentalt samhällsomstörtande doktrin. Få trender kan så totalt underminera de grundvalar vårt fria samhälle bygger på, som om företagsledare accepterar något socialt ansvar, annat än att tjäna så mycket pengar som möjligt till sina aktieägare.”
”Naturlig” rätt
Girighetskulturen leder till kriminalitet i toppskikten med korruption, mutor, skattesmitning och penningtvätt, vilket sedan kopieras i de lägre skikten. Eliten hävdar att de har en ”naturlig” rätt att ha höga löner och stora bonusar för att de tar stora risker. Men i praktiken tar de inte större risker än andra. När det gäller de stora bankerna är risken minimal, eftersom skattebetalarna genom staten garanterar de stora bankernas överlevnad oavsett hur illa bankernas ägare och ledningar sköter sitt uppdrag – något finanskrisen med all tänkbar tydlighet visade.
Under en paneldebatt vid World Economic Forum 2015 meddelade Luke Johnson, vd för brittiska Risk Capital Partners, att man inte var några ”fat cats” utan att kapitalismen gjorde det möjligt för människor att förbättra sina liv. En annan debattdeltagare, Oxfam-chefen Winnie Byanyima, kommenterade: ”Vi lever i en rikare värld, men rikare för vem? Detta handlar om att de rikaste kan köpa sig längre, friskare och lyckligare liv medan de fattigaste sitter fast i fattigdom i generationer och den ekonomiska ojämlikheten ökar.”
Överdåd och frustration
I dag åsidosätts den solidariska och sociala rättvisans principer. Marknader och myndigheter försvagar individers frihet och autonomi, i synnerhet för den stora massan av medborgare. Den enes frihet har blivit den andres ofrihet, och det är inte en utgångspunkt för att skapa ett samhälle till vårt gemensamma bästa. Utrotandet av girighetskulturen måste börja på det översta trappsteget. Annars kan girighetskulturen och den egoistiska tidsandan fräta sönder det humanistiska fundament som det västerländska samhället vilar på.
Assholekapitalismen visar fram en mask av makt, överdåd och njutning. Men pleonexia är till sin natur en värld av frustration, eftersom varken förmögenhet eller makt kan ge den förväntade personliga tillfredsställelsen. Istället blir det en ”falsk lyckobubbla” som stimulerar och vidmakthåller girigheten, skattesmitningen, den omättliga lyxkonsumtionen, lögnerna och de dolda överenskommelserna. Men eftersom det alltid finns någon annan som har lyckats bättre infinner sig också en känsla av meningslöshet.
På randen till förändring
Aaron James avslutar sin avhandling med ”Letter to an asshole”. Han önskar att de ska sluta bete sig som ”assholes” men har inte stora förhoppningar om att det ska ske. Problemet är att systemets inneboende logik – nyliberalismen – främjar ett beteende där syftet är att tjäna så mycket pengar som möjligt och betala så lite skatt man kan, och där man har en naturlig rätt att ”gå över lik”. Och ”liken” är medmänniskor, rättvisa, jämlikhet, tillit, välfärdssystem och demokrati. Om demokrati skrev Wahlroos: ”Eftersom demokratin jämfört med marknader tenderar att vara ganska ineffektiv och/eller kostsam, är det bara sunt förnuft att föreslå att demokratin bör tillämpas sparsamt” (Marknader och demokrati. Uppbrott från majoritetens tyranni, 2012).
Assholebeteendet underminerar systemets legitimitet, urholkar det och upplöser det till slut. Men vad gör man åt en sjukdom som drabbar ett helt system? Är det inte bara att förlika sig med en värld av assholes och asshole-kapitalism? frågar sig Aaron James retoriskt.
Men nyliberalismen hänger på en skör tråd, även om New York Times-skribenten Roger Coen överdriver när han skriver att den är död. Paul Mason, ekonomijournalist i brittisk tv, hävdar i sin bok Postcapitalism: A guide to our future (2016) att nyliberalismen och dess tillämpande i välfärdssystemet – New public management – har nått gränsen för sin förmåga att förnya sig. Om vi inte gör något kommer vi att hamna i kaos inom 30–40 år om vi inte gör något åt saken. Han menar att vi står på randen till en genomgripande förändring av kapitalismen och dess logik.
En annan framtid
I bakgrunden ekar Margaret Thatchers ord från 1980: There is no alternative (Tina-logiken). Men kanske är tiden inne att forma en ny, progressiv logik och kultur. Nya och nygamla folkrörelser har börjat driva fram alternativ – Syriza i Grekland, Podemos i Spanien, SNP i Skottland, ”#Nuit Debout” i Frankrike, Jeremy Corbyn, Labourpartiets nya ledare i England och Bernie Sanders, Demokraternas presidentkandidat i USA. Alla det utmanar de, på allvar och framgångsrikt, det politiska och ekonomiska etablissemanget. De lyckas kanalisera och manifestera folkens vrede mot status quo.
Den drivande kraften kommer i första hand från den generation som pensioneras omkring år 2060. De är övertygade om att en annan framtid är möjlig och är centrerade kring social rättvisa och en solidaritetskultur istället för en girighetskultur. De har kommit olika långt, men är grenar på samma internationella träd av hoppets politik – Politics of hope. I Sverige ser vi inte några liknande tendenser, för övrigt inte heller i grannländerna. De nordiska länderna är i dag inte bara kända för sin nedmontering av sina välfärdssystem utan också som populistpartiernas paradis.
