Krönikor

Vilka är vi utan våra jobb?

När jag hörde talas om termen ”identitetspolitik” för första gången trodde jag att det handlade om vår tids fixering vid karriärism. Jag uppfattade ”identitetspolitik” indirekt som en kritisk analys av arbetslinjen och dess inverkan på våra identiteter.

Men nej, så var ju det självfallet inte. ”Identitetspolitik” är en benämning som är initierad av majoritetssamhället och syftar på när marginaliserade och diskriminerade samhällsgrupper höjer sina röster för att få sina rättigheter tillgodosedda. ”Identitetspolitik” är ett förlöjligande av denna kamp. En förminskning. Eller båda.

Hur som helst, jag skulle vilja förnya innebörden av ”identitetspolitik”. För jag tycker faktiskt att det ordet är intressant. Jag skulle vilja fylla det till brädden med nytt stoff. Jag skulle vilja hävda att vi människor i dag bygger upp våra identiteter på just karriärism. Livet är som ett cv, som vi fyller på tills den dag vi faller ihop och dör.

Tänk efter själv! Hur många gånger i sociala sammanhang, till exempel familjeträffar och mingel, dyker inte frågan ”jaha, vad gör du då? Jobbar? Pluggar?” upp? Redan där markeras våra positioner i samhällsordningen. I alla sociala sammanhang. Är du arbetslös, sjukskriven eller dylikt, blir du nästan betraktad som en syndare. Eller i vart fall ska en skämmas, oberoende av hur kunnig och engagerad en är i övrigt.

Men vem är jag egentligen, utanför arbetsmarknaden? Vem är jag utan min utbildning? I dessa frågor finner jag den relevanta essensen i ”identitetspolitik”. För i dagens samhälle bygger vi upp våra identiteter på just karriärism. Arbetsmarknaden sjunker djupt in i våra identiteter och det kollektiva medvetandet. Så upplever i alla fall jag det, att ständigt redogöra mitt yrkesliv. Och jag hatar det.

Karriärism kanske inte ens är ”identitetspolitik” utan vår tids religion?! Något som är heligt? En naturlag? Det elfte budordet?
Jag vet inte. Jag vet bara att dagens arbetsmarknadspolitiska äter upp oss inifrån, om vi inte gör något åt det där.