Nationalistisk retorik leder till ett auktoritärt och exkluderande samhälle, skriver Vladan Lausevic på veckans Under ytan. Han förespråkar ett samhälle där den individuella nationaliteten är en privatsak, ungefär som religion är i vårt samhälle i dag.

Det började med rapporter om våld på asyl- och flyktingboenden under årets första hälft. Sedan var det dags för partiledardebatten den 29 maj. Jimmie Åkesson talade om att de nyanlända hade främmande värderingar. Samtidigt var Ebba Busch Thor ute med en artikel om att Sverige befann sig i en värderingskris. Plötsligt förändrades bilden av de individer som hade kommit till Sverige för att få sin rätt enligt FNs deklaration om de mänskliga rättigheterna.

Därefter var det dags för Almedalen. Jan Björklund inledde med fokus på EU-politik och brexit var ett av de mest omtalade ämnena. Snabbt hamnade fokuset dock på det ”svenska”. Värderingar, kultur, identitet. Ebba Busch Thor, Stefan Löfven, Jimmie Åkesson och Anna Kinberg Batra avlöste varandra, närmast tävlade i budskap om ”svenskhet”. Trots att Almedalen ska handla om det som nationalismen i princip går emot. En mångfald av idéer, värderingar och argument som ställs mot varandra.

Nationalistisk retorik

Retoriken i Almedalen visar att partiledarna inte hade en gemensam bild. En styrka hos det demokratiska samhället är att inget politiskt parti kan äga monopol på dess identitet. Nationstanken har sedan franska revolutionens idéarv alltid formats av olika aktörer. Någon sann, äkta eller autentisk nationell identitet har alltså aldrig existerat vare sig i Sverige, Frankrike eller i Ungern. Problemet är att om värderingar politiskt kan klassas som ”svenska” kan de även klassas som ”osvenska”.

Ekonomen Milton Fridman menade att privata intressen kunde presenteras som mer viktiga utifrån begreppet ”nationellt intresse”. För exempelvis Stefan Löfven var retoriken om svenska värderingar även ett sätt att argumentera för den socialdemokratiska arbetsmarknadspolitiken. Risken är att den politiska kommunikationen om hur Sverige ska utvecklas under 2020-talet kommer att präglas av myter, irrationalitet och andra abstrakta budskap om de tävlar i ”svenskhet”. Istället för att samhällsdebatten ska baseras på ideologisk konkurrens i konkret argumentation.

Det som hände i Almedalen är inte unikt. Både inom EU och på andra håll i världen är trenden att värderingar ska nationaliseras. På det sättet har den nationalistiska retoriken blivit ett redskap för makthavare i Kina, Ryssland, Polen och nu även i Sverige. I Ryssland och Kina handlar det bland annat om att agera mot ”västerländska värderingar” som demokrati och mänskliga rättigheter. I exempelvis Polen har den nya regimen tagit inspiration från regimen i Ungern och retoriken om den ”illiberala demokratin” och därmed illiberala värderingar.

En kan fråga sig varför sådan retorik förekommer i en tid när världen är mer integrerad än någonsin. Svaret ligger bland annat i konsekvenserna av den ekonomiska och finansiella krisen som drabbade världen 2008. Vilken till en stor del resulterade i ökat motstånd och skepsis mot övernationella samhällsprocesser. Globala utmaningar som migrationskrisen och idéspridningen av värderingar är ett bevis på att nationella gränser inte är något filter. Trots att världen är en ”global by” upplevs dock nationella gränser fortfarande av många som mentala där en kan söka skydd ifrån gränslösa problem.

Samhällsgemenskap

För Sveriges del handlar det alltså om oro för värderingar bland de nyanlända men även om andra aspekter som välfärdsstatens och samhällsgemenskapens framtid. Det utnyttjas av Sverigedemokraterna, som fortfarande är ett parti där främst den kulturella rasismen utgör en del av ideologin. Vilket i sin tur leder till att politiker i andra partier anpassar sin retorik, med stöd av oftast konservativa och nationalistiska debattörer som ställer krav på fler visioner om svensk nationalism.

Enligt nationalismens förespråkare finns det inget alternativ till nationalstaten. Varje människa anses ha behovet av nationell identitet per automatik. En svensk nationell identitet utifrån retoriken om ”inkluderande nationalism” måste därför definieras om Sverige i fortsättningen ska kunna vara nationalstat och välfärdsstat. Även om samma debattörer ofta menar att kultur, värderingar och identiteter är ”föränderliga”. Medborgare ska därför, som till exempel Lars Trädgårdh menar, följa samhällskontraktet. Andra, som Håkan Boström, vill ge en positiv bild av nationalism genom att att hänvisa till 30- och 40-talets samhällsutveckling med Per Albin Hansson och folkhemsbygget i spetsen.

Multipla centrum

Det som många dock verkar glömma är att det som gjorde Sverige till ett välmående och inspirerande samhälle även byggde på att människor var mer än bara svenskar. Att vägen dit var ett resultat av hårda ideologiska strider mellan partier, folkrörelser och individer. I dagens värld där staternas institutionella makt och inflytande har minskat på grund av övernationella samhällsprocesser finns ingen Hansson, Churchill eller de Gaulle som kan fungera i rollen som ”landsfader”. ”Nile city Sverige” eller ”Folkhemssverige” finns inte längre, men det finns ett annat och ett bättre Sverige.

Ett modernare samhälle kan inte byggas på retorik med ekon från 1930-talet, 1800-talets nationalromantik eller 1990-talets retorik från ex-Jugoslavien. Under de senaste två decennierna har samhället förändrats mycket. Människor är mer individualistiska, institutionell utveckling ingår i det europeiska flernivåstyret, samhället är mer mångfaldigt tack vare både invandring och utbyte av idéer. Samhället är fortsatt öppet och fritt och individer väljer att forma sina identiteter med multipla centrum. Av många upplevs därför partiledarnas retorik i Almedalen som problematisk. Dels för att nationalismen i dag för det mesta är bakåtsträvande och exkluderande. Dels för att sådan retorik kan leda till ett mindre öppet och pluralistiskt, mer auktoritärt och enfaldigt samhälle. Och dessutom för att det underminerar kunskapssamhället och värderingspluralismen, individualismen och valfriheten.

Individer eller grupper

Samtidigt finns det flera centrala problem som resultat av de senaste decenniernas utveckling, där nationalismen behöver konkurrens. Ett exempel är att mångkulturalismen har blivit utsatt för kritik från olika håll för att underminera samhällsgemenskapen och de liberaldemokratiska principerna. I grunden handlar det om huruvida ett mångkulturellt samhälle ska vara baserat på individen eller på grupper. Ett sätt att angripa problemet är att fortsätta betona individens betydelse genom öppen debatt där värderingar ställs mot varandra. Ett annat sätt är att våga tala mer om behovet av ett interkulturellt samhälle, baserat på öppet medborgarskap, där individens betydelse betonas ytterligare.

Det öppna medborgarskapet är ett kosmopolitiskt ideal i och med att det inkluderar fler människor med mänskliga rättigheter och medborgarskapspluralism som grund. Istället för att man, som i dag, betraktar det nationella medborgarskapet som det primära. Tanken med det öppna medborgarskapet är också att skapa fler transnationella utrymmen för medborgaridentitet, friheter och rättigheter.

I ett samhälle, baserat på en öppen medborgarstat istället för en nationalstat, skulle synen på den nationella identiteten vara en privatsak, ungefär som ens religiösa eller icke-religiösa livsåskådning. Religionsfriheten och sekularismen gör det möjligt för individen att välja religiös eller humanistisk identitet och skyddar staten från religiöst inflytande. De kan skapa gemenskap och bidra till en rationell lagstiftning, så att färre upplever sin religiösa eller icke-religiösa identitet som hotad. Och så att fler kan uppleva att det går att leva i samexistens med andra.

En ny syn på staten

Övergången till ett sådant samhälle skulle även resultera i en ny syn på staten, dess funktion och suveränitet i en tid när de flesta stater är integrerade i unioner eller ingår i organisationer som benämns som internationella, regionala och mellanstatliga. Jag väljer att kalla en sådan process för de 3 i:na.

Identitet – individens identitet är individuell, inklusive den nationella identiteten. Samhället är öppen för fler och statens identitet är universell. Gemensamma aspekter för staten är till exempel rättsstatlighet, mänskliga rättigheter och demokrati.

Interkulturellt samhälle. Mer fokus på individen och mindre fokus på grupper för att motverka segregation och främja gemenskap. Kulturen (inlärda beteenden) kan ha flera centrum för individen. Aspekter som anses tillhöra den nationella kulturen såväl som andra kulturella aspekter är integrerade inom interkulturen. Staten har sin kultur baserad på exempelvis likabehandlingsprincipen, sekularism och det öppna samhället.

Institutionell verksamhet. Istället för att ”nationella intressen” ska vara regionala och globala bör det fungera tvärtom. Ett beslut i Bryssel men även på global nivå är inte ett externt beslut utan internt. Stater bör vara mer effektiva på att hantera övernationella utmaningar genom resursstarka, transparenta och handlingskraftiga övernationella institutioner.
På det sättet har den politiska nationalismen ett alternativ som både innebär gemenskap, medborgarsamhälle och uppdaterad syn på suveränitet. Istället för oändliga diskussioner om vad som är eller inte är ”svenska värderingar” eller svensk nationell identitet går det att skapa ett öppnare samhälle där öppenheten står över nationalismen istället för tvärtom.

Storbritannien och Rwanda har undertecknat ett nytt avtal i ett försök att blåsa nytt liv i ett kontroversiellt brittiskt förslag om att deportera människor som söker asyl i Storbritannien till det östafrikanska landet.

Avtalet undertecknades av den brittiske inrikesministern James Cleverly och Rwandas utrikesminister Vincent Biruta i Rwandas huvudstad Kigali.

I november stoppade Högsta domstolen i Storbritannien förslaget, och hänvisade då till såväl brittisk som internationell lagstiftning.

Premiärminister Rishi Sunak meddelade kort efter beslutet att han skulle söka en ny överenskommelse med Rwanda.

I genomsnitt dog åtta personer varje dag längs den centrala Medelhavsrutten under årets nio första månader, vilket redan nu gör år 2023 till det dödligaste året sedan 2017. Samtidigt utsätts även de som överlever resan för en rad brott mot sina mänskliga rättigheter.

Läkare utan gränser, MSF, har i sin rapport ”No one came to our rescue” sammanställt data från räddningsinsatser, vittnesmål från räddade personer och medicinsk data. Den visar hur många som har utsatts för våld eller sexuellt våld, eller på andra sätt tagit fysisk eller psykisk skada av de många utmaningar och knappa levnadsförhållanden som de upplevt längs vägen. 

– Patienternas sår och berättelser speglar omfattningen av det våld som de utsatts för i sitt ursprungsland och under sin resa, inklusive i Libyen och Tunisien, säger Juan Matias Gil, sök- och räddningsrepresentant på Läkare utan gränser, i ett pressmeddelande. 

EU avtalar bort ansvaret

Rapporten lyfter också hur EU:s politik de senaste åren rört sig allt mer mot att undvika att ta ett ansvar för att rädda och ta hand om de människor som söker sig hit. Bland annat genom avtal med tredje länder som Libyen, Tunisien (i somras) och Albanien (nyligen). Under sina räddningsoperationer har MSF:s personal kontinuerligt kunnat vittna om hur libysk kustbevakning tvingar tillbaka båtar med migranter till Libyen, där det upprepade gånger rapporterats om fruktansvärda förhållanden, där migranter riskerar att mödas eller utsättas för tortyr, misshandel, godtyckligt frihetsberövande och våldtäkt.

– Återigen prioriteras avskräckning och instängning framför människors rättigheter och liv, säger Juan Matias Gil.

Läkare utan gränser har i rapporten också sammanfattat hur Italiens nya, hårdare regler för räddningsfartyg som infördes vid årsskiftet har påverkat deras verksamhet. De har räknat ut att de sex fartyg som tillfälligt beslagtagits av italienska myndigheter varit borta från operativ verksamhet i totalt 160 dagar – tid då fartygen hade kunnat rädda liv. 

Hålls borta från att hjälpa

Dessutom har den nya praxisen att hänvisa räddningsfartyg till mer avlägsna hamnar i norr istället för den närmsta hamnen lett till att fartygen behövt färdas 28 000 kilometer mer än vad som hade varit nödvändigt – totalt 70 dagars extra resväg. 

– Utöver att försena överlevandes tillgång till adekvat medicinsk hjälp, skydd och mottagningstjänster på land, var det dagar som vi medvetet hölls borta från att hjälpa människor i nöd till sjöss, säger Juan Matias Gil i pressmeddelandet.

Från ombord på sitt fartyg Geo Barents så har MFS också kunnat vittna om hur Italien och Malta misslyckats med att koordinera räddningsinsatser, vilket lett till försenade räddningar eller inga räddningar alls. Vid flera tillfällen har italienska myndigheter också instruerat frivilliga räddningsbåtar att inte ingripa och hjälpa båtar i nöd, utan att istället direkt bege sig mot tilldelad hamn (de nya reglerna innebär även att endast en räddning får genomföras innan man beger sig till hamnen). I juni i år kunde MSF dokumentera minst ett dödsfall som ett direkt resultat av Maltas systematiska policy för ”icke-bistånd” till sjöss.

– Hur många fler dödsfall i centrala Medelhavet kommer de europeiska staterna att invänta innan de stoppar sin fientliga och omänskliga strategi? säger Juan Matias Gil och fortsätter: 

– Vi uppmanar EU och dess medlemsländer, särskilt Italien och Malta, att omedelbart ändra kurs för att prioritera säkerheten för dem som söker fristad vid europeiska kuster.

Hur tänker de? Tidöregeringen ställer nu kravet att den asylsökande – för att få uppehållstillstånd – ska leva ett hederligt liv. Det handlar inte om grova brott, terrorism eller krigsbrott, sådana regler finns redan. Nej, nu ska gränsen gå ”vid ett hederligt levnadssätt”. Det som tidöarna tidigare kallade ”god vandel”. Och visst, det kan ju låta bra i förbigående. Alla tycker väl att alla bör leva hederliga liv. Men det finns alltid komplikationer.

För att få uppehållstillstånd i Sverige ska man ha vad Tidöregeringen kallar ”ett hederligt levnadssätt”. Att lyda svensk lag räcker inte – men vad ska då räknas? Och ska man verkligen inte ta hänsyn till vilka chanser någon har haft att leva hederligt? skriver Karolina Danielsson.

SD:s migrationspolitiska talesperson Ludvig Aspling säger svepande i Lunchekot den 21 november att ”det finns en ganska stor mängd faktorer som man kan ta hänsyn till”. Till exempel, säger han, om den asylsökande blivit omhändertagen upprepade gånger enligt lagen om omhändertagande av berusade personer. Vad jag vet är det inte olagligt enligt svensk rätt att vara berusad, och kanske borde man till och med lättare förlåta en asylsökande en hederlig bläcka, men nej. Inte när Ludvig Aspling får råda. 

Dessutom frågar jag mig – när ska detta hederliga levnadssätt börja mätas? En asylsökande har väl oftast knappt börjat sitt liv i Sverige ännu?

Ska livet innan ankomst till Sverige inkluderas i mätningen? Hur ska svenska myndigheter veta om en person som kommer och söker asyl har haft en hederlig livsstil i sitt hemland? Och vems regler ska gälla då? Borde man inte också ta hänsyn till att asylsökanden är personer som flyr från krig och förföljelse?

De har sannolikt varit tvungna att leva hårda liv. De kan ha stått utan någonting, förlorat nära och kära i de mest fruktansvärda omständigheter. De är per definition utsatta, och utsatta människor kan för att överleva i vissa fall behöva begå brott. Migrationsminister Malmer Stenergard säger att reglerna om “hederligt levnadssätt” inte ska drabba utsatta. Dessa regler, säger hon, “tar inte sikte på att sätta dit utsatta människor”. Men reglerna krockar ju med intentionerna. Om en utsatt begår ett brott på grund av sin utsatthet – gills det inte då? Är det det hon säger? Jag hoppas det. Men jag tror det inte. 

Ska levnadssättet börja mätas och vägas i Sverige? Då kanske regeringen först ska se över omständigheterna som Sverige låter de asylsökande hamna i här. Ett exempel: de afghanska ungdomar som kom 2015 fick vänta i år (en del väntar än) på beslut och under tiden förväntades de leva under existensminimum. Kanske regeringen borde fråga sig om de fick förutsättningar att idka ett hederligt levnadssätt? Många fick inte arbetstillstånd. Dessutom kunde de skrivas upp i ålder ena dagen och dagen efter kastas ut på gatan från de boenden de hade.

Kanske till och med Malmer Stenergard, om hon hamnade i den sitsen, skulle kunna övervägt att leverera ett paket för att slippa spendera vinternatten hoprullad i en dålig sovsäck i en lekpark? Att det gått så bra för de afghanska ungdomarna under dessa omständigheter visar bara hur stark önskan att leva ett hederligt liv trots allt är. Men kan man kräva av alla att ha den styrkan? Många har strukit med också. Tagit sina liv. Flytt på nytt. Eller kanske hemfallit åt kriminalitet. Är det ett brott att inte vilja frysa ihjäl på en parkbänk och i stället ta den enda hjälp som finns där – kriminaliteten?

Men det handlar ju inte om bara om asylsökande. Det handlar om människor som redan beviljats asyl, och som numera var tredje år måste ansöka om förlängt uppehållstillstånd. Människor som aldrig tillåts känna sig trygga. Ensamma mammor vars liv hänger på hur deras barn beter sig. Till exempel. Kalla dem inte asylsökande. De bor här. Välkommen in i kylan, säger svenska staten. Om din ungdom lyckas bli omhändertagen enligt lagen om berusade personer upprepade gånger kan han eller hon hälsa hem, tycker SD:s talesperson. Vad som händer mamman förtäljer inte historien.

Det är väldigt lätt för politiker som sitter trygga med höga löner att vara hederliga (och inte ens då lyckas det alltid), men existerar en utanför marginalen är det inte lika lätt.

Det finns en bok jag tycker varje politiker som orerar om hårda tag och vandel bör läsa. Ståuppkomikern Trevor Noahs självbiografi, Born a crime. Han skildrar i den sin uppväxt, ett barn av en olaglig allians i Sydafrika under apartheid. Hälften vit, hälften svart blev han en anomali i sitt eget land. Det var där och då olagligt att vara av ”blandad” härkomst. Han beskriver hur han i sin ungdom krängde stöldgods i Alexandra, en fattig svart stadsdel i Johannesburg. Han skriver:

”In the hood, even if your’re not a hardcore criminal, crime is in your life in some way or another. There are degrees of it. It’s everyone from the mom buying some food that fell off the back of a truck to feed her family, all the way up to the gangs selling military-grade weapons and hardware. The hood made me realize that crime succeeeds because it does the one thing the govenment doesn’t do: Crime cares. Crime is grassroots. Crime looks for the young kids who need support and a liftning hand. Crime offers internship programs and summer jobs and opportunities for advancement. Crime gets involved in the community. Crime doesn’t discriminate.”

I översättning av Kjell Waltman i den svenska utgåvan Frukten av ett brott:

”I orten är brottsligheten på ett eller annat sätt en del av livet, även om man inte är en förhärdad förbrytare. Det finns olika grader. Det gäller alla från mamman som köper mat som trillat av lastbilen för att försörja familjen hela vägen upp till gängen som säljer vapen och krigsmaterial. Orten fick mig att inse varför brottslighet lyckas med det som staten inte lyckas med: brottsligheten bryr sig. Brottsligheten är gräsrötter. Brottsligheten letar efter de ungdomar som behöver stöd och en hjälpande hand. Brottsligheten erbjuder praktikantprogram och sommarjobb och tillfällen till avancemang. Brottsligheten blir involverad i samhället. Brottsligheten diskriminerar inte.”

Det tål att tänka på, tänker jag. Särskilt de sista orden. Brott diskriminerar inte. Det borde svenska staten inte heller göra.