Det började med rapporter om våld på asyl- och flyktingboenden under årets första hälft. Sedan var det dags för partiledardebatten den 29 maj. Jimmie Åkesson talade om att de nyanlända hade främmande värderingar. Samtidigt var Ebba Busch Thor ute med en artikel om att Sverige befann sig i en värderingskris. Plötsligt förändrades bilden av de individer som hade kommit till Sverige för att få sin rätt enligt FNs deklaration om de mänskliga rättigheterna.

Därefter var det dags för Almedalen. Jan Björklund inledde med fokus på EU-politik och brexit var ett av de mest omtalade ämnena. Snabbt hamnade fokuset dock på det ”svenska”. Värderingar, kultur, identitet. Ebba Busch Thor, Stefan Löfven, Jimmie Åkesson och Anna Kinberg Batra avlöste varandra, närmast tävlade i budskap om ”svenskhet”. Trots att Almedalen ska handla om det som nationalismen i princip går emot. En mångfald av idéer, värderingar och argument som ställs mot varandra.

Nationalistisk retorik

Retoriken i Almedalen visar att partiledarna inte hade en gemensam bild. En styrka hos det demokratiska samhället är att inget politiskt parti kan äga monopol på dess identitet. Nationstanken har sedan franska revolutionens idéarv alltid formats av olika aktörer. Någon sann, äkta eller autentisk nationell identitet har alltså aldrig existerat vare sig i Sverige, Frankrike eller i Ungern. Problemet är att om värderingar politiskt kan klassas som ”svenska” kan de även klassas som ”osvenska”.

Ekonomen Milton Fridman menade att privata intressen kunde presenteras som mer viktiga utifrån begreppet ”nationellt intresse”. För exempelvis Stefan Löfven var retoriken om svenska värderingar även ett sätt att argumentera för den socialdemokratiska arbetsmarknadspolitiken. Risken är att den politiska kommunikationen om hur Sverige ska utvecklas under 2020-talet kommer att präglas av myter, irrationalitet och andra abstrakta budskap om de tävlar i ”svenskhet”. Istället för att samhällsdebatten ska baseras på ideologisk konkurrens i konkret argumentation.

Det som hände i Almedalen är inte unikt. Både inom EU och på andra håll i världen är trenden att värderingar ska nationaliseras. På det sättet har den nationalistiska retoriken blivit ett redskap för makthavare i Kina, Ryssland, Polen och nu även i Sverige. I Ryssland och Kina handlar det bland annat om att agera mot ”västerländska värderingar” som demokrati och mänskliga rättigheter. I exempelvis Polen har den nya regimen tagit inspiration från regimen i Ungern och retoriken om den ”illiberala demokratin” och därmed illiberala värderingar.

En kan fråga sig varför sådan retorik förekommer i en tid när världen är mer integrerad än någonsin. Svaret ligger bland annat i konsekvenserna av den ekonomiska och finansiella krisen som drabbade världen 2008. Vilken till en stor del resulterade i ökat motstånd och skepsis mot övernationella samhällsprocesser. Globala utmaningar som migrationskrisen och idéspridningen av värderingar är ett bevis på att nationella gränser inte är något filter. Trots att världen är en ”global by” upplevs dock nationella gränser fortfarande av många som mentala där en kan söka skydd ifrån gränslösa problem.

Samhällsgemenskap

För Sveriges del handlar det alltså om oro för värderingar bland de nyanlända men även om andra aspekter som välfärdsstatens och samhällsgemenskapens framtid. Det utnyttjas av Sverigedemokraterna, som fortfarande är ett parti där främst den kulturella rasismen utgör en del av ideologin. Vilket i sin tur leder till att politiker i andra partier anpassar sin retorik, med stöd av oftast konservativa och nationalistiska debattörer som ställer krav på fler visioner om svensk nationalism.

Enligt nationalismens förespråkare finns det inget alternativ till nationalstaten. Varje människa anses ha behovet av nationell identitet per automatik. En svensk nationell identitet utifrån retoriken om ”inkluderande nationalism” måste därför definieras om Sverige i fortsättningen ska kunna vara nationalstat och välfärdsstat. Även om samma debattörer ofta menar att kultur, värderingar och identiteter är ”föränderliga”. Medborgare ska därför, som till exempel Lars Trädgårdh menar, följa samhällskontraktet. Andra, som Håkan Boström, vill ge en positiv bild av nationalism genom att att hänvisa till 30- och 40-talets samhällsutveckling med Per Albin Hansson och folkhemsbygget i spetsen.

Multipla centrum

Det som många dock verkar glömma är att det som gjorde Sverige till ett välmående och inspirerande samhälle även byggde på att människor var mer än bara svenskar. Att vägen dit var ett resultat av hårda ideologiska strider mellan partier, folkrörelser och individer. I dagens värld där staternas institutionella makt och inflytande har minskat på grund av övernationella samhällsprocesser finns ingen Hansson, Churchill eller de Gaulle som kan fungera i rollen som ”landsfader”. ”Nile city Sverige” eller ”Folkhemssverige” finns inte längre, men det finns ett annat och ett bättre Sverige.

Ett modernare samhälle kan inte byggas på retorik med ekon från 1930-talet, 1800-talets nationalromantik eller 1990-talets retorik från ex-Jugoslavien. Under de senaste två decennierna har samhället förändrats mycket. Människor är mer individualistiska, institutionell utveckling ingår i det europeiska flernivåstyret, samhället är mer mångfaldigt tack vare både invandring och utbyte av idéer. Samhället är fortsatt öppet och fritt och individer väljer att forma sina identiteter med multipla centrum. Av många upplevs därför partiledarnas retorik i Almedalen som problematisk. Dels för att nationalismen i dag för det mesta är bakåtsträvande och exkluderande. Dels för att sådan retorik kan leda till ett mindre öppet och pluralistiskt, mer auktoritärt och enfaldigt samhälle. Och dessutom för att det underminerar kunskapssamhället och värderingspluralismen, individualismen och valfriheten.

Individer eller grupper

Samtidigt finns det flera centrala problem som resultat av de senaste decenniernas utveckling, där nationalismen behöver konkurrens. Ett exempel är att mångkulturalismen har blivit utsatt för kritik från olika håll för att underminera samhällsgemenskapen och de liberaldemokratiska principerna. I grunden handlar det om huruvida ett mångkulturellt samhälle ska vara baserat på individen eller på grupper. Ett sätt att angripa problemet är att fortsätta betona individens betydelse genom öppen debatt där värderingar ställs mot varandra. Ett annat sätt är att våga tala mer om behovet av ett interkulturellt samhälle, baserat på öppet medborgarskap, där individens betydelse betonas ytterligare.

Det öppna medborgarskapet är ett kosmopolitiskt ideal i och med att det inkluderar fler människor med mänskliga rättigheter och medborgarskapspluralism som grund. Istället för att man, som i dag, betraktar det nationella medborgarskapet som det primära. Tanken med det öppna medborgarskapet är också att skapa fler transnationella utrymmen för medborgaridentitet, friheter och rättigheter.

I ett samhälle, baserat på en öppen medborgarstat istället för en nationalstat, skulle synen på den nationella identiteten vara en privatsak, ungefär som ens religiösa eller icke-religiösa livsåskådning. Religionsfriheten och sekularismen gör det möjligt för individen att välja religiös eller humanistisk identitet och skyddar staten från religiöst inflytande. De kan skapa gemenskap och bidra till en rationell lagstiftning, så att färre upplever sin religiösa eller icke-religiösa identitet som hotad. Och så att fler kan uppleva att det går att leva i samexistens med andra.

En ny syn på staten

Övergången till ett sådant samhälle skulle även resultera i en ny syn på staten, dess funktion och suveränitet i en tid när de flesta stater är integrerade i unioner eller ingår i organisationer som benämns som internationella, regionala och mellanstatliga. Jag väljer att kalla en sådan process för de 3 i:na.

Identitet – individens identitet är individuell, inklusive den nationella identiteten. Samhället är öppen för fler och statens identitet är universell. Gemensamma aspekter för staten är till exempel rättsstatlighet, mänskliga rättigheter och demokrati.

Interkulturellt samhälle. Mer fokus på individen och mindre fokus på grupper för att motverka segregation och främja gemenskap. Kulturen (inlärda beteenden) kan ha flera centrum för individen. Aspekter som anses tillhöra den nationella kulturen såväl som andra kulturella aspekter är integrerade inom interkulturen. Staten har sin kultur baserad på exempelvis likabehandlingsprincipen, sekularism och det öppna samhället.

Institutionell verksamhet. Istället för att ”nationella intressen” ska vara regionala och globala bör det fungera tvärtom. Ett beslut i Bryssel men även på global nivå är inte ett externt beslut utan internt. Stater bör vara mer effektiva på att hantera övernationella utmaningar genom resursstarka, transparenta och handlingskraftiga övernationella institutioner.
På det sättet har den politiska nationalismen ett alternativ som både innebär gemenskap, medborgarsamhälle och uppdaterad syn på suveränitet. Istället för oändliga diskussioner om vad som är eller inte är ”svenska värderingar” eller svensk nationell identitet går det att skapa ett öppnare samhälle där öppenheten står över nationalismen istället för tvärtom.