Under Bergmanveckan på Fårö var Pernilla August, aktuell som regissör till Den allvarsamma leken, hedersgäst. Hon berättade om filmens karaktärer, Ingmar Bergman och vad en varm och positiv atmosfär betyder för skådespeleriet.
På Fårö vandrar Ingmar Bergmans ande runt över karga hedar och vidsträckta klapperstens-stränder. Och på Bergmanveckan i juni, när människor från hela världen kommer för att hylla filmkonsten och begrunda mästarens verk, ler han nog lite extra i sin himmel för att han lyckats sätta den lilla magiska ön på världskartan.
Festivalen presenterar även nu verksamma regissörer och filmarbetare från olika delar av världen och det arrangeras filmvisningar, teater, workshops och samtal med hedersgäster. Utvalda Bergmanfilmer visas, ofta i hans egen lilla biograf i närheten av där han hade sin bostad på Fårös nordöstra sida, men också på Bergmancentret som utsetts till filmiskt världsarv av europeiska filmakademin som gav centret utmärkelsen ”Treasures of European Film Culture” 2014.
I år var Pernilla August en av hedersgästerna. Hon var inbjuden till festivalen som regissör till en ny filmatisering av Hjalmar Söderbergs klassiska bok Den allvarsamma leken som har premiär 9 september på biograferna.
På den rustika träscenen i Bygdegården, mitt på Fårö, sitter Pernilla August och pratar om sin film. Utanför de fladdrande gardinerna susar salta vindar och det doftar kanelbullar och kaffe. Det är fullsatt till sista stol i det gamla knarrande huset. August berättar att hon i sitt regiuppdrag utgått från karaktärernas inre liv i gestaltningen och på så sätt blir berättelsen tidlös, även om personerna i detta smärtsamma triangeldrama på duken lever i strikt sekelskiftmiljö.
Vilka var då de här tre kärlekstörstande själarna? Vad kan vi lära oss av dem i dag?
– Vem är Arvid? Frågar sig August rakt ut i rummet. En liten paus och en pust av frågetecken svirrar till över våra huvuden innan hon fortsätter.
– Han är ju så passiv, gör inga aktiva val utan låter kvinnorna välja åt honom. Klassproblematiken blir tydlig. Han tror inte på sin egen kraft. Han har egentligen inte ens tillgång till sig själv.
– Det är han som är problemet! slår August fast med ett litet kort skratt. Och Lydia. Den starka passionerade kvinnan. Det tuffa maskrosbarnet som ska klara sig själv. Hon är egentligen född 100 år för tidigt, menar August. Hon är mytisk i boken men framstår i filmen mycket som en kvinna av i dag. Medan Dagmar, den självutplånande hustrun, står för en sorts initial stabilitet. Men hennes trofasthet blir obarmhärtigt nog hennes fall.
Filmen är till stor del inspelad i Budapest med förhållandevis lite pengar och tid. Men med mycket kärlek insprängt i det kollektiva arbetet. Den är filmad i 4:3-format, ett nästan kvadratiskt format som är ovanligt i dag. Fotografen Erik Mollberg fångar med stor skicklighet och känsla det magiska ljuset och de många närbilderna.
– Erik är så fri i sitt berättande, fastslår August. Han följer skådespelarna och skapar ett lysande, dansande foto. Filmen är känsligt och vackert klippt av Åsa Mossberg, som lyckades få ner den från tre timmar och 20 minuter till två timmar.
Mot slutet får hon frågan vad Ingmar Bergman betytt för henne.
Pernilla August ler varmt.
– Jag brukar säga att jag har Bergman på ena axeln och Widerberg på den andra. Hon berättar att Bergman lärt henne att lita på sin intuition. Hans intima sätt att ge regi har lärt henne att både teatern och filmrummet behöver vara en varm och tillåtande plats för att det ska bli bra konst. Mycket kommer av sig själv i en positiv atmosfär. Skådespelare är känslomässigt intelligenta och det gäller som regissör att försöka få samma blodomlopp. Bergman hade en enastående förmåga att överbrygga nervositet hos skådespelarna.
– Som när jag skulle vara med i Fanny och Alexander och kom dit jättenervös och rädd. Då startade han med scenen med kuddkriget och vi hade så roligt att snart var all rädsla borta.
Den allvarsamma leken är den tredje filmen som Pernilla August regisserar och anledningen till att hon regidebuterat relativt sent i livet säger hon är att hon varit ensamstående mor till tre barn, vars fäder inte varit mycket till stöd. Det fanns inte tid, helt enkelt.
