Några av de starkaste motståndarna mot basinkomst hittar man, förvånande nog, bland dem som torde vilja arbeta allra mest för de arbetande klassernas förbättrade levnadsvillkor; fackförbunden. Det berättade Guy Standing, professor i ekonomisk säkerhet och utvecklingsvetenskap, på ett föredrag i Köpenhamn tidigare i år. Då han fick möjlighet att fråga en stor grupp fackförbundsledare varför det var så, fick han svaret att de var oroliga för att villkorslös ekonomisk grundtrygghet skulle minska människors incitament att gå med i facket, vilket skulle underminera fackförbundens styrka.
Jag tänker på det svaret när jag på LO-förbundets blogg läser ett inlägg vid namn Fem argument mot basinkomst skrivet av Sten Gellerstedt, utredare på LO och även han professor, fast i arbetsvetenskap. Visst kan man i inlägget ana rädslan för att kampen för arbetares villkor och således även fackförbunden skulle bli överflödiga med basinkomst, vilket inget för övrigt tyder på. Men än tydligare är frånvaron av insikt kring den förändrade arbetsmarknaden och de nya klasserna som den nyliberala kapitalismen fört med sig.
För låt oss vara krassa och konstatera att fackförbundens hjärtebarn är salariatet – de anställda. Och det är inte ens underligt. Fackförbunden har vuxit fram under en period då proletariatets industriarbetare ofta började arbeta som unga och sedan stannade på samma jobb under hela sina arbetsliv. De har kämpat hårt för de anställningsförmåner som salariatet nu kan glädjas över.
Men låt oss också konstatera att arbetsmarknaden förändras, att tillsvidareanställningar blir mer och mer ovanliga, och att fackföreningarna hittills inte verkat intresserade av att ta kampen för förbättrade arbets- och levnadsvillkor för prekariatet – de som lever utan anställningstrygghet och ekonomisk förutsägbarhet, med social och psykisk osäkerhet och otrygghet till följd.
Vi talar om de arbetslösa, de frilansande, enmansföretagarna, de projektarbetande, om dem som aldrig upplever betald semester, röda dagar eller vab. Vi talar om dem som, oavsett vad Gellerstedt verkar tro, faktiskt är tvingade att ta lågavlönade tillfälliga jobb med usla arbetsvillkor för att inte förlora sin rätt till a-kassa – om de alls lyckats arbeta i sådan grad att de har rätt till ersättning från a-kassan.
Det är bristen på insikt om detta, och fokuset på att ytterligare förbättra arbetsvillkoren för salariatet, som får mig att tänka att det inte är basinkomst som hotar fackföreningarnas framtida viktiga funktion i samhället. Det är deras oförmåga att utvecklas i takt med den förändrade arbetsmarknaden som gör det. Att liksom de flesta politiska partier hänvisa till att alla ska ha jobb hjälper inte. Ökad automatisering och färre arbetstillfällen är en realitet som fler och fler upplever såväl i psyke som kropp.
För vad betyder väl en fackförening för prekariatet? Vad betyder lönenivåer och villkor för den arbetslöse? Vad ska vi ha er till i en värld där fasta anställningar inte längre är normen? Det är kanske dags för en uppdaterad frågeställning kring fackföreningarnas överlevnad – med eller utan basinkomst.
Semestertider!
Vem försöker jag lura – jag är frilansare.
